Alexander Mahmoud: ”Om man varit tjock så klarar man allt”

Han jobbar hårt, tackar ja till allt, jobbar ännu hårdare, åker på ännu ett utlandsuppdrag. Fotografen och författaren Alexander Mahmouds självbiografi är en kärleksförklaring till arbete. Men varför jobbar han så mycket? Och hur är det att förlora halva sig själv – 100 kilo – i en magoperation?

Alexander Mahmoud hämtar upp mig vid Islandstorget, en tunnelbanestation i västra Stockholm. Vi har mejlat fram och tillbaka och kommit fram till att intervjun ska ske – i bilen. Planen är att åka runt till platser som har betytt något för Alexander, och första anhalt är Stockholmsförorten Blackeberg. Här köpte Alexander sin första lägenhet på 18 kvadratmeter, och här, på torget vid restaurangen, blev han slagen när han fotograferade i samband med en skjutning. Då var han 24 år och hade nyligen flyttat från Grimslöv i Småland till Stockholm. 

Alexander Mahmoud inledde sin journalistiska karriär på Smålandspostens ungdomsredaktion. Han beskriver jobbet som en biljett från det han kom från.  

– Jag flydde landsbygden med hjälp av kameran. Jag gjorde mitt bästa på lokaltidningarna i Växjö, sedan tog jag chansen och flyttade, eller flydde, ännu längre: till Stockholm. 

Det här är Alexander Mahmoud

Ålder: 33 år. 
Familj: Stor och utspridd. 
Bor: I Husby i Stockholm. 
Yrke: Fotograf på Dagens Nyheter. 
Läser just nu: Sven Lindqvist. 
Tittar på: Det mesta på HBO. 
Blir glad av: Om jag under en och samma dag får träffa ett barn och ett djur så är livet perfekt. 
Gör mig arg: Orättvisor. När människor inte lyssnas på. Att vissa får prata mer än andra. Att vissa länder har mer makt än andra. 
Bakgrund: Har nominerats till Stora journalistpriset som Årets berättare och Årets röst. Fick pris för Årets avslöjande 2021. Sommarpratade 2019. Har gett ut tre böcker. 
Aktuell: Med boken ”Du vill inte mer”, ­Norstedts. 

Idag är Alexander en av Sveriges absolut mest uppmärksammade fotografer. Efter att ha varit frilansare i många år är han numera fast anställd vid Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning. Han får göra prestigejournalistik och priserna har sköljt över honom. Men det är ingenting som Alexander funderar så mycket över, det är här och nu som räknas, man är aldrig bättre än sitt senaste jobb.

– Om jag njuter så kan allt försvinna. Jag måste bara fortsätta jobba.

Bor i Husby

Vi åker vidare till Stockholmsförorten Husby, som finns med på polisens lista över särskilt utsatta områden.  

– Här bor jag nu, säger Alexander och pekar mot ett höghus. 

– Jag sålde mina 18 kvadrat i Blackeberg och köpte 40 kvadrat i Husby istället. Järva är billigt. 

”Jag är inte lyckligare nu, men jag kan jobba mer. Att kunna fortsätta utföra mitt jobb var den största drivkraften att göra operationen. Men alla minnen från hur jag blev behandlad som tjock finns kvar”, säger Alexander. Foto: Peter Knutson

Ett stenkast från lägenheten ligger kolonilotten, den som Alexander älskar, men var tvungen att säga upp eftersom han aldrig hann gå dit, det kom alltid någon reportageresa emellan. 

– Till slut blev den en sprudlande ogräslott och jag kunde inte ha den kvar. Jag saknade en plats, det var därför jag ville ha kolonilotten. Foto är ju ingen plats, som fotograf åker man bara runt. Men drömmen är att ha en odlings­lott i framtiden. 

Borstade tänderna första gången som 24-åring

Till och med Alexanders arbetsinriktade familj – mamma från Slovenien, pappa från Egypten och de tre syskonen – tycker att han jobbar för mycket. Att han är en arbetsnarkoman. 

– Då säger jag att det är för att ni alltid har jobbat så mycket som jag blev så här. Jag är uppvuxen med föräldrar som jobbade jämt, och mycket annat i livet försummades. Jag borstade tänderna första gången när jag var 24 år. Jag lärde mig knyta skorna något år senare. Jag gör fortfarande sådana där elefant­öron av skosnörena. Jag räddas av att jag nästan alltid har funktionsskor med kardborreband. 

”En selfie från tandläkaren, för att jag har börjat ta hand om mig själv. Och så jag kan låtsas jobba med mobilkameran och skydda mig själv mot smärtan.” Foto: Alexander Mahmoud

När fokus är jobb och överlevnad finns inte energi över till så mycket annat. Då blir tandborstning en lyx. 

– Jag älskar att jobba, samtidigt vill jag ju inte hamna där mamma hamnade. Jobbet förstörde henne. Hon har slitit i kök och städjobb, och hon fick inget för det. Knappt några pengar, ingen karriär. Hon brukar säga att hon jobbade för kråkorna, men att hon i alla fall fick sina barn. 

Alexander Mahmouds föräldrar följer hans karriär på avstånd

Någon vecka efter intervjun ska Alexander ha releasefest för boken. Hans mamma kommer, men pappan hinner nog inte.

– Han är 75 år och har precis öppnat en ny restaurang: ”När man blir pensionär får man äntligen ägna sig åt sin hobby – att jobba”, brukar han säga. 

Föräldrarna följer sonens yrkeskarriär lite på avstånd, både geografiskt och i praktiken. 

– När jag skulle sommarprata ringde jag mamma. ”Jag ska sommarprata”, och hon bara: ”Vad är det?” Men när sommarprogrammen började sändas lyssnade hon på vartenda avsnitt. Varje dag skickade hon en ny recension. Oft­ast bara en mening: ”Det var bra”, ”Det var sådär.” När hon hade lyssnat på alla sa hon att jag var tredje bäst. Före mig kom Stina Wollter och Madeleine Björk, som var lyssnarnas värd. 

”Mamma som går ut i havet i Falkenberg. Den oväntade hjälten i boken skulle jag säga är den staden.” Foto: Alexander Mahmoud

Läser din familj Dagens Nyheter? Följer de dina reportage?

– Nej, nej. Delvis beror det på mig, jag har inte delat så mycket av vad jag har gjort. Boken blir lite som ett brev till dem: ”Förlåt att jag inte har hört av mig, men det här är vad jag har sysslat med.”

Vad är klass?

Det var förläggaren Elise Karlsson på Norstedts som ville att han skulle skriva en bok. 

– Men jag jobbar ju så mycket, jag hinner aldrig skriva, sa jag. Du får skriva om vad du vill så länge det handlar om klass, sa förlaget. Men jag vet ju inte vad klass är, sa jag. Sedan kom jag på att jag skulle göra en bok om att jag har jobbat för mycket, för det är ju det som hind­rat mig från att skriva. Men sedan blev problemet att jag inte hann skriva en bok om att jag jobbar mycket, eftersom jag jobbade så mycket. När jag väl började skriva på boken jobbade jag förstås alldeles för mycket med boken. Det blev många nätter och många hamburgare. 

Jobbet ger energi för Alexander Mahmoud

Men hur orkar han jobba så mycket hela tiden? Jobbet ger energi, förklarar Alexander. Han älskar att vara ute på fältet och träffa människor. Men det finns ännu en förklaring: 

– Om man har varit tjock så klarar man allt. 

Alexander återkommer till det flera gånger under intervjun. Han tycker att han har varit med om det värsta, att han har härdats, att åren med extra ­kilon bildade ett skyddspansar runt ­honom.  

3 möten som Alexander aldrig glömmer

Zainab på Lesbos: Hon hade flytt till Lesbos med barn och man. Under krisen väljer hon att separera, och låter sig dessutom intervjuas av oss. Som afghansk kvinna är inget av det självklart.  

Vulkanen på Island: Lavan sprutade 120 meter upp i luften den dagen. Jag stod där och fotade med kamera och drönare. Jag kände att jag aldrig mer behöver träffa en människa. För ingen kommer att vara lika underbar som den här vulkanen. 

Nika som flydde Ukraina: Hon var så full av liv på en båt där alla andra var helt knäckta. Vi var där för att göra reportage om ukrainska flyktingar på väg till Rumänien. Nika hade plockat en tussilago i Odessa innan hon gick ombord. Hon var så busig, sådär som barn i förskoleåldern är. Plötsligt tappade hon bort tussilagon, men hon brydde sig inte. Jag hoppas att hon växer upp utan att känna krigets smärta. 

När Alexander var nominerad till Stora journalistpriset första gången, år 2015, vägde han 197 kilo. Några månader senare gjorde han en gastric bypass och gick ner 99 kilo – halva sin vikt. Idag väger han runt hundra. 

– Jag har tänkt mycket på bilden av tjocka. I Hollywood finns det aldrig plats för några spännande, tjocka karaktärer. Alla tjocka är dumma och kan inte äta ordentligt. De spiller. Men jag har aldrig spillt något i hela mitt liv. 

”Ingenting har blivit bättre av att jag har gått ner i vikt”

Alexander hejdar sig. Yrkespersonen i honom börjar betrakta det här reportaget utifrån: 

– Shit, nu blir det här en berättelse om att jag har gått ner i vikt. ”Först var han tjock, sen gick han ner i vikt, nu har han fått åtta priser och mår bra.” Jag har också gjort den typen av reportage. Men så enkelt är det inte, ingenting har egentligen blivit bättre av att jag har gått ner i vikt. 

En magoperation förändrar inte en människa, poängterar Alexander. Han är samma person som före ingreppet. Han kan inte dela upp sitt liv i ett före och efter. 

– Jag har samma tankar, och jag käkar fortfarande på Max. Det är dit vi är på väg nu, säger han och tar sikte mot snabbmatsrestaurangen vid Bromma flygplats. 

Press på att man ska leva rätt

Här har han ätit hundratals hamburgare. Vi beställer kaffe i drive in-luckan och åker vidare. 

– Jag äter fortfarande mycket snabbmat. I boken finns det ett hat mot hela hälsotrenden. Det här att man ska äta rätt, sova rätt, leva rätt, älska rätt … det är en sådan enorm press. 

Livet kan ju inte gå ut på att äta rätt hela tiden, funderar Alexander. 

– Det är en tråkig sak med operationen, att mitt livs kärlek har tagits ifrån mig. Det finns knappt en enda bild på mig som barn där jag inte äter. Mat var ren passion. Efter operationen njuter jag inte på samma sätt, jag kan inte äta på samma sätt. I fredags var jag på en sådan där lyxsushirestaurang. Man får tretton eller fjorton rätter, men vid tio tog det stopp för mig. Jag får kanske inte mättnadskänslor, operationen fungerar snarare som ett antabus. Jag mår fysiskt illa om jag fortsätter att äta. Så jag var tvungen att kasta bort de sista fyra sushibitarna.

Gjorde gastric bypass för att kunna fortsätta jobba

Det är en fysisk konsekvens av operationen. Men i boken skriver han också om den psykiska baksmällan. 

– Jag är inte lyckligare nu, men jag kan jobba mer. Det är positivt. Att kunna fortsätta utföra mitt jobb var den största drivkraften att göra operationen. Men alla minnen från hur jag blev behandlad som tjock finns kvar. Nu när jag gått ner i vikt är jag inte längre ”en tjock”, utan ”en man”. Jag blir behandlad på ett ­annat sätt, folk lyssnar på mig.

Lesbos var värst

När Icakuriren träffar Alexander har han precis kommit hem från en reportageresa i Thailand. Men vilket slags jobb gillar han bäst? Var känner han sig som mest hemma? Svaret kommer blixtsnabbt: 

– I kris och katastrof. Det spelar ingen roll om jag bevakar ett krig, eller om jag skildrar en person som är livrädd för att öppna ett kuvert med räkningar. Det är på något sätt en liknande smärta. Vi journalister träffar inte människor när de har det som allra värst. Det gör läkare och bårhuspersonal. Vi träffar nästan alltid människor som är på väg uppåt. Bara det att vi kan prata med personen betyder att den har överlevt, eller kommer att överleva, något. På så sätt är vårt jobb väldigt positivt.

”Zainabs, som flydde Afghanistan, barn leker utanför flyktinglägret Moria på Lesbos. En av de platser jag bevakat mest.” Foto: Alexander Mahmoud

På senare år har Alexander tillbringat mycket tid utomlands, han har bland annat rapporterat från Ukraina. 

– Men Lesbos är kanske det värsta jag varit med om. Där fanns välgörenhet i överflöd, alla hjälporganisationer var ju där. Det fanns mat, och även om folk bodde dåligt så hade de i alla fall någonstans att bo. Problemet var att deras resa mot något bättre hade tagit stopp. EU ville inte ha dem, det var kört från första början. Dessutom är Lesbos en ö, människor kunde inte ta sig därifrån. I krissituationer brukar människor hjälpa varandra, det är ofta jättemycket kärlek mellan medborgarna. Men på Lesbos är det så svårt att ge kärlek åt sin granne. Det är så mörkt. 

Människor vill att någon lyssnar på dem

Säger Alexander och visar bilder i mobilen från folk han träffat på ön. Han håller ofta kontakten med dem han har intervjuat. Skickar ett sms, kollar hur det går, ibland svänger han förbi och hälsar på. Men var går gränsen? Hur engagerad kan man bli som journalist? 

– Jag vill inte bara dyka upp i människors liv, kräva att de ska öppna upp, och sedan försvinna. Men jag har lärt mig att jag är bara journalist. Jag skulle aldrig swisha en femhundring. Det är en principsak, vi betalar inte för en intervju. Samtidigt är pengar sällan en grej. Människor vill oftast inte ha pengar, de vill att någon lyssnar på dem. 

Han tänker på det råd som han fick av en redaktör på Smålandsposten när han var ungdomsreporter. Att alla människor är viktiga och att alla ska behandlas med respekt.

– Jag var arton år och trött, och jag skulle ut på ett uppdrag och hade inställningen: Jaja, jag tar en bild, det är ändå inget stort jobb. Men jag fick en utskällning av redaktören. Det där ögonblicket var kanske jätteviktigt för personen jag skulle plåta, sa redaktören. Det var kanske enda gången i livet som den personen träffade en journalist. Sedan dess har jag inställningen att varje gång jag möter en människa så ska jag vara en tipptoppjournalist.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top