• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge: "Hon som fick mig att bli modig"

    När jag på nittiotalet gjorde Fittstim hade jag ett par kvinnliga författare och dramatiker som mina allra största förebilder och idoler. De var smarta, roliga, coola och jag var lite rädd för dem. De skrev banbrytande, ofta rätt – på ett positivt sätt – äckliga, starka texter som verkligen kröp under huden på en.

    Det var Christine Falkenland, Pamela Jaskoviak, Sisela Lindblom och Malin Lindroth. Jag tyckte att just Malin Lindroth var extra cool med sin novellsamling Flickorna där hon så oförsonligt skrev om Söt, Sol, Fin, Kräk, Arg och Sorg. Jag älskade att Söt avskydde det natuuuurliga. Aldrig mer skulle hon sitta på den nedersta bänken, hon skulle sitta högst upp och spotta på alla de andra – de som prompt tyckte att allt skulle vara natuuuurligt.

    Jag inspirerades, fick styrka och skrattade både rått och hjärtligt. Lindroth fick mig att bli modig, att våga vara annorlunda. Att vara mig själv. Hon fick mig att känna mig mindre ensam.

    I Vaka natt skrev hon om flickan som var bortom ful, och så ointressant att sjukdomar inte ens tog fäste. En vansinnigt sorglig metafor. Hon skrev om att det största inte är kärleken utan skräcken och över alltsammans svävar hon som inte är rädd för något. Jag lärde mig åter att mod är det viktigaste av allt. Malin Lindroth skrev om hon som vid tonårens ankomst blev så förtvivlat, bottenlöst ensam. "Det var som om hela världen plötsligt hade bestämt sig för att resa iväg och jag var den som fick lossa trossen till båten." Hon skrev om det jag också känt, om kufarna som alltid hittar varandra.

    Jag är övertygad om att jag och Malin Lindroth omedelbart skulle dras till varandra om vi satt i samma rum. Och jag vet att vi skulle ha så mycket spännande att tala om.

    I den nya boken Nuckan skriver hon om sin ofrivilliga ensamhet. "Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle. (–) Jag blir ingens flickvän och har inte varit det på snart trettio år."

    Boken är ett försvarstal, en upprättelse till alla de som inte har det som krävs för att väcka några "mysiga reaktioner" och det är så befriande, så intelligent och så… modigt!

    Hon tänker nu gå någon annanstans. Hon tänker gå varthelst hennes uppmärksamhet och innerlighet kan tas i bruk.

    Visst är det som Malin Lindroth skriver: Det är nuckans tid nu, det är dags att sluta skämta om den oknullbara och istället se henne för vad hon är: en bärare – inte av ett stigma – utan av en röst. Att erövra den rösten är för Malin Lindroth detsamma som att erövra ett nuckeskap.

    Hon vill inte se sitt glasberg som en slutstation utan som en position "som väl förvaltad kan ge makt och överblick. Se där. Vi var aldrig på tårarnas berg. Vi var på utkiksplatsen. En klar dag kan man skåda över hela kungariket". 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!