Att gå hem från skolan med en sjuåring kan ge en förunderliga insikter i människans psyke. Att försöka gå hem från skolan, rättare sagt. För utanför skolporten tar det stopp, min son sjunker ner på huk och skrynklar ihop ansiktet. Förgrömmade onge, tänker jag. Innan jag inser att han är precis som jag. Skjuter upp tråkigheter så länge han kan.
De flesta människor prokrastinerar, det vill säga skjuter upp tråkigheter så länge de bara kan. Kön ringlar lång till Skatteverkets brevlåda varje år, eftersom så många inte kunnat förmå sig att deklarera förrän i sista sekund. Ändå skäller samma personer på sina ungar som tokpluggar till prov sista kvällen efter att ha spelat tevespel i en vecka. Kanske blir det enklare om vi slutar se prokrastinering som lättja och dålig karaktär. Vissa perversa personer njuter av rutinuppgifter, andra lider bara lite grann, för en tredje grupp är tröskeln skyhög. Jag tillhör den tredje gruppen, jag är inofficiell svensk mästare på att prokrastinera. Det är ingen ursäkt, bara en förklaring. Men när man förstår sitt problem är det lättare att göra något åt det.
Hot och mutor fungerar lika dåligt på mig som på min sjuåring. Eftersom jag inte kan byta hjärna, till en mindre nöjeslysten, är enda utvägen att lura den. Lyckligtvis är jag rätt korkad och lättfintad. En klok psykolog har lärt mig knep för att göra det tråkiga kul. För konstigt nog har jag ofta tid och ork för en ny fantastisk teveserie i mitt liv, trots att jag absolut inte har tid att träna, sortera strumpor eller sortera kvitton. Andra orkar bowla, fast de är för trötta för att stryka.
Att döpa om saker är ett av mina mer lyckade självbedrägerier. Istället för att schemalägga träning har jag infört en Lisa-timme nästan varje kväll. Reglerna är enkla: Klockan 22.00 sätter jag på mig träningskläder och stänger ner internet. Sen får jag göra vad jag vill. Oftast tränar jag, eftersom jag ändå har träningskläderna på mig.
Att åka kommunalt är en annan urtrist och stressande grej, som förhindrar mig att utföra viktiga ärenden. Här hjälper en otroligt spännande ljudbok som jag bara får lyssna på när jag åker buss eller tunnelbana. Ett bra knep för att lura ut sig själv på en kvällspromenad är att inte se det som en promenad utan att istället boka in ett telefonsamtal med en vän. Det lustiga är nämligen att många börjar stega av och an automatiskt när de telefonerar, rörelsen är kroppens sätt att kompensera för det gestikulerande vi ägnar oss åt under vanliga samtal.
Ungen och jag leker numera kurragömma eller kull hela vägen hem. Det fungerar i alla fall fyra gånger av fem och jag får motion och en gladare unge. Tyvärr har jag inte hittat något sätt att lura min hjärna att ta hand om papper och kvitton. Så deklarationen kommer nog lämnas in fem i tolv i år också.
