Det brukar sägas att förlåt är det svåraste ordet att säga. Men i pudlarnas tidevarv har ursäkter urvattnats tills de förlorat sin betydelse. “Jag beklagar om någon tagit illa upp”, har blivit en standardfras. Det är ett konstaterande av någons sårade känslor, inte ett erkännande av sitt ansvar för dem. Och ännu mindre en signal om förändring.
Senaste åren har kvinnor på allvar börjat lyssna på varandras berättelser och se mönster istället för personliga fiaskon. Eller som i mitt fall: se en helt annan typ av tillkortakommanden. För en tid sedan bad jag därför en oerhört begåvad kvinnlig vän om ursäkt för hur jag betett mig mot henne mer än tjugo år tidigare.
Min vän och jag var aktiva samtidigt i spex- och studentteatervärlden i Uppsala. Vi var en brokig skara som gjorde saker tillsammans. Till den dag männen blev invalda i spexsällskapet Juvenalorden. En ny ordning fastställdes: män skulle vara stjärnor, kvinnor skulle vara stjärnögda. De stod på scen, vi sminkade, sydde och lagade mat. Alla de nyblivna ordensbröderna hänvisade till traditioner, att det alltid varit så. De kvinnor som kände sig sårade hade helt enkelt fel känslor. Allt var ju bara på skoj – männen hade distans. Självdistans. Varför kunde inte kvinnorna ha det också? Dessutom fick ju fruarna och flickvännerna följa med på fest en gång om året, och om deras män varit duktiga fick damerna medaljer.
Med stor möda och ännu större mod sjösatte min vän egna projekt. Hon skrev, regisserade och stod på scen. Försökte locka män att delta. Jag lyfte inte ett finger för att hjälpa henne. Även när jag berömde henne lät jag en underton av förakt nästla sig in mellan orden. Av feghet och bekvämlighet köpte jag männens version: hon var bra, men tyvärr inte bra nog för att nå de där riktigt stora framgångarna.
Att be om ursäkt handlar om att byta berättelse, utan att begära förlåtelse i gengäld. Även om ens roll i den nya berättelsen blir sjaskigare. Min roll var medlöparens. Den kommer aldrig bli min igen.
Styrkt av min ursäkt tog min vän mod till sig och sökte ett jobb hon aldrig vågat söka tidigare. Hon fick det. Och klev upp på ett annat slags scen. Jag förtjänar inga applåder, det stöd jag gav var för lite och för sent. Jag kan inte sluta undra var hon skulle ha kunnat vara idag.
Flera av männen i Juvenalorden har idag framskjutna positioner i det nästan helmanliga Humorsverige. De deltar i skojsigt självironiska uppsättningar om sin egen sexism. De kallar det nog fortfarande distans. Men distans är inte något man har, det är något man tar. De har aldrig tagit distans från sig själva, bara från kvinnor. Den personliga vinsten blev stor, men de stannade aldrig upp och funderade på hur mycket vi alla förlorade.
