En gång när jag intervjuade Amelia Adamo blödde jag så mycket att det rann igenom en tampong av den största storleken och en nattbinda och det fläckade dessutom ner stolsdynan som jag satt på.
Det var väl en krönikeinledning som heter duga? Att under en intervju med självaste Amelia Adamo mensa ner både en OB plus, en nattbinda OCH stolen! Som alla lite obehagliga incidenter har detta blivit en bra historia att berätta för folk.
(Om vi ska uppehålla oss vid Amelia så har jag henne att tacka för att jag har tre barn. För en gång sa hon till mig att något som hon ångrar i livet är att hon inte hann skaffa sig det antal barn som hon önskade. Shit, tänkte jag och skred till verket innan det var för sent. Jag kommer aldrig kunna tacka henne nog mycket.)
Som tur var skedde inte intervjun hemma hos Amelia utan på ett kafé på stan. Inte för att det är okej att bloda ner dynor på kaféer men att ha mensat ner en stol hemma hos Amelia vore lite mer än jag skulle stå ut med. Då skulle jag nog sitta kvar där än för att slippa röja fläcken.
När intervjun var klar tackade jag för mig, sköt lite försiktigt in stolen och hoppades vid gud att ingen skulle märka blodfläcken som tyvärr inte var liten, tog av mig skjortan som jag bar över en t-shirt och knöt den runt midjan och gick därifrån.
Vad jag skulle ha gjort om någon upptäckte fläcken vet jag inte. Och tänk om jag den dagen inte hade haft ett klädesplagg på mig som jag kunde knyta runt midjan?
Det här var tio år sedan, då var jag 33 år, så ingen kan (tyvärr!) påstå att det var något slags inför klimakteriet-syndafall av blod. Nej, jag har blött så mycket ända sedan jag fick mens för första gången. Och då ska ni veta att jag inte går med tamponger i timmar utan det blöder igenom på det här sättet direkt. Det är som om någon sätter på en kran.
På grund av att jag vägrar att operera mig eller äta hormoner så har min strategi varit att tänka “det går över” och varje dag längta efter klimakteriet.
Jag förstår inte varför klimakteriet har ett så märkligt rykte. Det är något som absolut ingen vill prata om, nästan som att det är lite skämmigt? När det i själva verket är något av det bästa som kan hända en kvinna: man slutar ju blöda! Hurra! Välsignelse! Äntligen!
Varje dag känner jag efter om jag har något som tyder på att klimakteriet är i antågande. Blir jag plötsligt varm? Svettas jag onormalt mycket? Kan mensen någon gång bli oregelbunden, tack. Jag har läst på en massa och har redan börjat förbereda mig för vallningarna. Jag planerar att ha extrakläder med mig om jag skulle svettas för mycket. Inga problem! Och jag tänker bädda sängen med flera lager av underlakan så att det bara är att dra bort det blöta lakanet. Ett extratäcke kan ligga bredvid eller under sängen.
Komsi komsi, jag kan inte vara mer redo! Nu får det snart vara slut på detta nedsölande av byxor, kläder, stolar och sängar.
Jag kommer att älska klimakteriet!
