Folk undrar saker som “Vem tittar på personers tatueringar om de faller ihop på gatan”, varpå den smarta Peter Jihde kontrar med “Vad är det första man gör när man kommer fram till en person som ligger avsvimmad?” Jo, känner efter om personen har någon puls. Var då? Jo, på handleden. Och vad står det där? Jo, diabetes. Vad gör man då? Där slutar svaren eftersom alldeles för många inte verkar känna till vad man gör när någon med diabetes får ett anfall eller en känning eller svimmar.
Av just den anledningen bestämde sig Peter Jihde för att skriva en bok om diabetes – Jihdes diabetes – en match för livet (skriven tillsammans med frun Karin Jihde).
Efter att ha läst boken slås jag av hur förvånansvärt många som (fortfarande) måste kämpa för att få förståelse och acceptans för sin sjukdom som delas av så otroligt många andra. Diabetes är en stor folksjukdom, hela tio procent lider av den.
Nej, det ska drivas med en sådan som Peter Jihde som gör ett fantastiskt jobb med att göra sjukdomen ännu kändare och minska okunskapen. Höhö, han har tatuerat in diabetes på handleden. Jo, men han har en dödlig sjukdom och just handleden är ju rätta platsen att informera alla om det. Vad är skillnaden mellan att bära ett diabetesarmband som alla med diabetes säkerligen gör och att tatuera in ordet?
Det är även väldigt märkligt att en så stor del av boken handlar om mat och alkohol. Hur gör du med godsaker och spriten, är en fråga alla måste förhålla sig till. Trots att det här är en farlig, potentiellt dödlig sjukdom känner friska människor att de måste komma med “råd” som “Man kan äta som vanligt bara man kompenserar med rätt insulindos” och även andra diabetiker tycks bli oerhört provocerade över de diabetiker som helt väljer bort öl och tårta. När ska folk få äta vad de vill ifred?
Om det är så här svårt att ha en utbredd folksjukdom när det kommer till folks kunskap och förståelse kanske ni kan tänka er in i hur det är att ha en sådan sällsynt diagnos som ligger nere på promillenivå. Då har man inte bara “alla” friska emot sig utan även läkarna som inte känner till något om hur de som har den sällsynta diagnosen verkligen mår att även de ska komma och hävda att man kan leva som vanligt bara man tar sin medicin.
Peter Jihde gör ett fantastiskt jobb med den här boken och sin stora Instagram där han lägger ut bilder varje gång han äter och tar en spruta, dygnet runt.
Om han så bara får ett enda barn med diabetes att känna sig mindre konstig och mer “som alla andra” är så mycket vunnet.
Och för er som inte visste så ger man socker till diabetiker som får en känning och faller ihop.
