Promenerar för att tänka. Promenerar långt för att tänka länge och lite längre och mycket bättre. Promenerar för att slippa arbeta. Promenerar för att drömma mig bort. Säger till mig själv: Det är bra för hjärtat, fint för kroppen. Promenerar för att slippa springa, och för att åtminstone tillfälligt täppa till truten på dom som säger att träning hjälper mot absolut allt: Benbrott, sendrag, depression, anemi, gikt, fobier samt restskatt och alla typer av tarmsjukdomar.
Jag har skaffat appen, appen som berättar hur långt jag går varje dag.
Beviset: Minst 11–12 kilometer per dygn. Titta själv!
“Vad sade du nu då?!”
Jag har börjat baka. Bakar för att tänka mindre eller inte tänka alls. Bakar för att det är mysigt (!!?) – bakar småkakor för att någon annan pratar om dom och för att barnen äter dom och för att bevisa för mig själv att det är enkelt. Bakar för att “det aldrig är för sent”. Bakar för att det är för sent, och ingenting annat finns att göra mitt i natten. Bakar för att slippa säga: “Igår? Nej, jag gjorde väl ingenting särskilt igår.”
“Hörrödu, jag bakade faktiskt tre sorters kakor och lite skorpor.
Skrev färdigt en roman också, medans nötkakorna var i ugnen.”
Jag deppar inte längre när Sverige förlorar en fotbollsmatch. Jag kan fortfarande stå upp en liten stund och skrika – och skrika högt och skrika saker man aldrig borde skrika, och säga saker om spelare som aldrig borde sägas. Men det är över på en grisblink och snart tittar jag ut genom fönstret och där ligger världen fortfarande kvar och inget enda litet har egentligen hänt.
Jag är betydligt mer irriterad, och mycket längre, och mycket oftare, och mer på allvar, mer nu än förr. (Ni som inte trodde att det kunde bli värre!) Mest irriterad över en taxichaufför på rast, som bara droppar ett tomt ciggpaket på gatan, hoppar in i bilen och tar en körning till andra sidan stan. Människor på picknick i parken, med grill och hela kittet och alla vänner och flaskor och baguetter och pizzasallad – och alla glömmer att det finns en papperskorg att slänga skiten i, eller rättare: Skiter i att det finns en papperskorg – glömmer att någon annan istället måste plocka upp efter dom.
Eller rättare: Skiter inte bara i att någon annan måste plocka upp efter dom, utan är rätt nöjda med att någon annan har det jobbet, så att dom själva slipper. Det är ju inte deras business, liksom. Något måste man väl ändå kunna kräva som skattebetalare.
Jag är väldigt irriterad på vädret också. Att det aldrig kan bli riktigt bra – ja, om man inte går och köper ett regnställ givetvis. Då blir det ju sol hela sommaren.
Har det blivit så för er med?! Bara efter fyllda sextio.
