Vid det här laget vet ni som läst mina krönikor att jag tycker att det är viktigt att vi försöker göra vad vi kan för att minska matsvinnet och att vi månar om råvarorna och djurens villkor.
När man har småbarn så finns det få saker som man uppskattar så mycket som att få sitta på tu man hand med sin käresta och äta en god måltid i lugn och ro.
Under ett besök i min gamla hemstad så öppnades plötsligt denna möjlighet! Tjoho, här skulle spenderbyxorna på!
Vi frågade runt vilken restaurang i Sundsvall som serverade den bästa maten och bord bokades på ett lovande ställe. Menyn såg spännande ut och vi beställde en bricka med många rätter. In kom ett ljuvligt fräsande fat med anklår, viltkorv och en massa annat. Vi åt och njöt, till slut gick det inte ner en bit till men på serveringsfatet låg minst hälften av alla fina köttbitar kvar.
Många tycker att det känns pinsamt att be om doggybag, det hoppas jag vi kan ändra på, jag tycker att det är en komplimang till kocken och respekt för maten.
Så när servitören kom så berömde vi den goda maten och sa att vi gärna skulle vilja ta med resterna hem. “Eh, det vet jag inte om det går, jag måste kolla…”
Han försvann och kom tillbaka efter en stund. “Nej, tyvärr vi har inget att lägga det i, så det går inte.” Sen gick han. Vi gapade. Att ett restaurangkök inte skulle kunna skaka fram en liten plastbytta att lägga ner våra köttbitar i var ju osannolikt! Han måste tro att vi hade höga krav på hur den där byttan måste se ut. Så när han kom igen så sa vi att vi gärna kunde bära hem det i lite aluminiumfolie. Då svarade han på ett sätt som visade att han inte var intresserad av att gå oss tillmötes: “Nej, vi har ingen aluminiumfolie. Men ni får väl komma hit igen och äta.”
Jag ser två alternativ här.
1. Han talade sanning. Det fanns ingen förpackning av något slag.
2. De vill inte att vi ska ta med resterna. Mat vi ju faktiskt betalade för.
Vore jag kocken så hade jag blivit jätteglad över proppmätta gäster som ville ta med sig maten hem och antagligen glatt berättat detta för vänner. Istället blev det en vida spridd historia om ett ställe som hellre slänger maten än låter folk äta upp den hemma.
Kära läsare, låt oss fortsätta be om doggybags så hoppas jag att vi inom en snar framtid blir erbjudna det innan vi hinner fråga.
Det här är min sista krönika i Icakuriren, tack för fantastiska år och all fin respons som jag fått från er läsare!
Av: Elin Ek
Elin Ek
Ålder 39 år.
Bor Stockholm.
Yrke Författare och programledare.
Vårirriterar mig över personer som tvättar bilen på gatan så smutsvattnet åker ner i dagvattenledningen.
Skrämmer mig Donald Trumps framgångar.
Studerar Livskraften i en pelargon som kommit ut i ljuset efter vintervila.
