Man har gjort en och annan idiotiskt dum grej i sitt liv. Hur dum får man bli? Det är faktiskt en relevant fråga.
Det är ju inte ens säkert att man ångrar idiotin. Det kan ju vara en störning också. Gener. DNA. När jag var ung på 70-talet var allt ett enda stort socialt arv, vi nämnde inte ens gener. Alla föddes exakt likadana, ställdes på exakt likadana startpallar – med den skillnaden att några, likt Joakim von Anka, skulle få hoppa ner i en pool av pengar, andra i en pöl av dy. Några tog försiktigt trappan ner.
Vi föddes in i olika miljöer, som sedan avgjorde vem vi skulle bli.
Nu är det till och med genetiskt betingat om man råkar gillar blodpudding med lingonsylt. Eller om det är en störning – en fulgen, kanske? Det har överhuvudtaget inget med uppfostran att göra. Eller klass.
Jag har alltid haft ett sällsynt dåligt förhållande till pengar: Man har dom och sedan har man dom inte. Ungefär så har jag resonerat sedan tonåren. Man lägger lönen i fickan och så tar man av den till den är slut.
Då är dom slut. Det är ett påfrestande sätt att leva på.
Jag har alltid sett det som ett (socialt) arv efter min pappa, han var nämligen exakt likadan, och det förpestade delar av hans liv, som det har förpestat mitt.
Under senare år har jag mer och mer försökt hitta den genetiska kopplingen, då är jag ju nämligen tämligen oskyldig, slipper egentligt ansvar – “sorry, Skatteverket, det är generna”.
Det är inte mycket jag uppriktigt ångrar, men att jag aldrig förstått (aldrig velat förstå…?!) hur man hanterar pengar och papper och vissa obligatoriska skyldigheter har jag ruelse för varje dag. Och natt.
Hundratals vänner (och ovänner) har i åratal försökt tala mig till rätta: “Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att öppna kuverten, spara kvittona, sätta dom i pärmar, spara pengar, betala pronto, kamma sig och sköta sig”.
Ingenting av det har någonsin fastnat i mig annat än periodvis, och det är ju mer än pinsamt när man blivit en bra bit över femtio. Ofattbart. Oförsvarligt till och med. Obegripligt.
En terapeut sade till mig att det var det sista som höll mig kvar i barndomen (oansvaret) och ungdomen (revolten) – jag vill aldrig bli som dom andra!! Vuxen, duktig, skötsam. Fy.
Jag tror jag skulle kunna skriva en bok om hur just det helvetet ser ut inifrån, men förmodligen utan att ändå riktigt förstå varför.
Jag har fortfarande några år på mig att reda ut allt. Jag började förresten i förra veckan, gått fint i tio dagar nu. Hur dum man får bli? Inte mycket mer iallafall. Jag har å andra sidan haft rätt kul också! Det behöver ju inte vara på det viset att duktigast alltid vinner. Eller…?
Johan Croneman
Ålder 60.
Bor Stockholm.
Gör Frilanskritiker/krönikör.
Favoritord just nu Kreditkort.
Gillar Kurage.
