Varje fördom och kliché sägs innehålla ett korn av sanning, och jag kan ännu vagt erinra mig en tid då ordet “lagom” tycktes synonymt med det typiskt svenska. Vad tiderna förändras.
Numera möts man ju mest av soliga människor, som filar frenetiskt på sina personliga varumärken, är superaktiva på sociala medier och utbrister WOW och OH MY GOD hela tiden. Även förre ärkebiskopen K G Hammar drar numera till med ett entusiastiskt wow när han ska underbygga sina teser om syndabegreppet, ser jag i tidskriften Kyrkpressen.
Av de förut så omtalade “svenska” karaktärsegenskaperna tillbakadragen, blyg och vemodig syns just inga spår. Skulle man drista sig till att klumpa ihop svenskarna under gemensam etikett ligger nog “eldiga känslomänniskor” närmare till hands. Passionen går nämligen som ett ledmotiv genom vår samtid, har jag upptäckt, så pass att Sverige utvecklats till världens troligen mest passionerade land.
Denna överallt bubblande passion yttrar sig dock inte i första hand på traditionellt vis i form av en stark romantisk åtrå mellan två människor, à la Romeo och Julia.
Nej, den nutida svenska passionen är av en annan art, normbrytande skulle jag säga, och går i en riktning som för bara något årtionde sedan skulle ha klassats som ohälsosam, pervers eller möjligen straffbar.
Dagens passion har oftast med arbetslivet eller olika produkter att göra, och handlar till exempel om försäkringar. Ja, försäkringar. Trist och avtändande tycker kanske fortfarande en del men försäkringsbolaget Svedea intygar på sin hemsida att “vi” – det vill säga bolagets samtliga 60 anställda – verkligen lyckats jobba upp “ett passionerat förhållande till våra specialområden”.
Och så där håller det på. En vd och marknadschef förklarar sig ha passion för upphandling. Företaget Trebolit uttrycker passion för tätskikt, det vill säga den underlagspapp som behövs när man lägger ett tak. Ett event-företag har en passion för – håll i er – möten.
Starka känslor är uppenbarligen i rörelse där ute, om än kring företeelser som nyss ansågs mer än lovligt triviala, men vem är jag att sätta mig till doms över vad människor brinner för?
Den stereotypa bilden av den kalla, stela, tröga svensken kan hursomhelst förklaras som död och begraven, och bör snarast ersättas av en mer passande kliché. Lämpligen föreställer vi oss fortsättningsvis den typiska svensken som någon som visserligen håller på att jobba ihjäl sig, men på ett så lidelsefullt, hett och passionerat sätt att det verkar riktigt intressant. Wow!
Fredrik Kullberg
Ålder 50 år.
Bor Täby utanför Stockholm.
Gör Reporter, krönikör och författare till bland annat boken Retro Stockholm.
Aktuell Krönikör och reporter på Icakuriren, samt nyfirad nybliven 50-åring.
Just nu har reklammakarna givit upp inför klimatförändringarna, när även vintermodet fotograferas i barmarksmiljö.
