Förr om åren när jag hörde om folks spännande resor, eller såg i stort sett vilken film som helst där människor flängde omkring, levde helt oregelbundna stressiga liv, eller bara när jag tänkte på alla normala människor som hade jobb där det krävdes frukostmöten vid åttasnåret undrade jag alltid: Hur klarar alla det där – utan att deras magar fullständigt kajkar ur och de måste RUSA till toaletten?
Ett helt normalt liv som de allra flesta lever skulle jag inte klara av, det vill säga att få iväg ett antal småbarn till dagis och lågstadiet och sedan rusa till någon form av lokaltrafik till jobbet. Skulle jag äta innan stresskatapulten skulle magen rasa inom en halvtimme, ungefär samtidigt som jag skulle sitta på nämnda
lokaltrafik. Om jag inte åt innan lämnabarnkaoset och åka lokaltrafik till jobbet skulle jag bli otroligt illamående, svimfärdig och utmattad.
Men – sedan den dagen jag fick behandling med kortison för min grava kortisolsvikt försvann magsymtomen som genom magi. Och sakta sakta började livet komma tillbaka. Jag ser på Carrie i Homeland, vars chef helt plötsligt informerar om resan till Mellanöstern som ska ske inom två dygn, och tänker att visst skulle jag kunna resa någonstans med kort varsel, det skulle kunna gå! Jag läser den ljuvliga bloggen Nord & Francke (Kristin Nords och Maria G Franckes blogg på Sydsvenskan där de skriver fantastiskt om populärkultur, litteratur, musik och det viktigaste: Läppstift!) där de gör upp om att äta frukost ihop tidigt på tåget ner till bokmässan, och ja, det skulle kunna gå! Jag tror att jag nuförtiden skulle kunna ta sjutåget och äta frukost på plats. Utan några smärre katastrofer.
Sakta, sakta kommer tankarna till mig … tankar på vad jag vill göra nu när livet sakta kommer tillbaka. Jag vill gå på teater sena kvällar med mina döttrar. Jag vill gå på bio och äta mycket godis med min äldsta dotter. Jag vill lyxfika på stan med min yngsta dotter. Jag vill gå på långa museirundor alldeles ensam. Jag vill resa till storstäder med min man, äta konstig mat på konstiga tider och vara uppe sent. Jag vill träna på lunchen och sedan ta en snabblunch någonstans, så där härligt oplanerat och spontant. Jag vill … bara leva som alla andra människor!
Av Linda Skugge
