Johan Croneman: Ropen skalla – delad pant åt alla!

Bara runt mitt kvarter i centrala Stockholm sitter det ett tiotal tiggare. Utanför varje affär, vid varje bankomat, utanför teatrar och restauranger. Det finns ingen...

Johan Croneman: Ropen skalla – delad pant åt alla!

Bara runt mitt kvarter i centrala Stockholm sitter det ett tiotal tiggare. Utanför varje affär, vid varje bankomat, utanför teatrar och restauranger. Det finns ingen annan fråga som så till den milda grad har diskuterats och vänts in och ut på under det senaste året. Alla har pratat om det, alla vädrar sin åsikt, men har det ärligt talat hänt någonting överhuvudtaget?
Har vi rent av gått in i ett permanent tillstånd? Skall det se ut så här från och med nu? Kan vi nöja oss med det.
Och frågan är ju hur stort problemet är, eller rättare sagt: Hur stort skall vi bestämma oss för att det är?? Vad säger det om oss, vårt land, vår välfärd när det står tiggare i så gott som varenda gathörn. Hur vill vi själva betrakta detta vårt samhälle? Och oss medborgare i samma samhälle. Ja, vilket vi nu vill ha?! Samhälle alltså.

Jag ser hur folk i mitt kvarter bär ner sina tomburkar och ger bort till tiggarna – jag kan inte låta bli att det vänder sig lite i magen på mig. Samla ihop panten hemma, ut på gatan och lätta på samvetet. Kanske kunde de rent av hitta något i våra sopor? Det är inte svårt att bli både cynisk och krass. All anständighet säger ju oss att vi måste hjälpa, bidra – men hur?
Bekanta sitter mitt emot mig på krogen och berättar att de gått och köpt en dunjacka åt en kille som såg ut att frysa. Inne på Hemköp driver det runt tiggare med mat i händerna, en grillad kyckling, ett bröd – “någon som vill betala detta till mig”.

Det var en ung flicka som tog upp plånboken den här gången. “Gud vilken snäll tjej, pappa”, sa min son till mig. Jag hade ju inte halat upp portmonnän, jag ger nästan aldrig bort en krona. Jag måste ju däremot samtidigt instämma i min pojkes spontana reaktion, men är det så här vi skall hantera tiggandet och fattigdomen och arbetslösheten. Genom att i första hand köpa oss fria, lite så där lagom på seneftermiddagen en helt vanlig torsdag. “Här, ta min urdruckna cola, finns lite kvar i botten också”. Man köper sig eventuellt ett rent samvete, men kan man verkligen köpa sig en politisk lösning. Och hur mycket kostar den?

Och var var de innan de kom hit? Givetvis lika fattiga, samma armod, samma helvete, samma hunger.
Förbjuda tiggeriet, ja, det är det många som tycker – när de inte tycker värre.
Vad sägs om att först förbjuda fattigdom, fördela resurserna, ta från de rika och ge till de fattiga – förr fanns det partier som hade det i partiprogrammet. Det blev omodernt.
Ropen skalla – delad pant till alla!

 

Av Johan Croneman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top