Nyligen gjorde tidningen The Hollywood Reporter en undersökning där de frågade 2 800 personer i filmbranschen vilken som var deras främsta favorit genom tiderna när det kommer till tv-serier. Inte helt förvånande vann Vänner. Komediserien, som handlar om sex polare i New York, hade premiär 1994, levde i hela tio säsonger och omfamnades av unga tv-tittare över hela världen.
För mig var Vänner en livlina under tonåren. En trygg, trevlig punkt att hålla fast vid när det var som stökigast i skolan och oron över att klara matteproven gjorde sig påmind i form av magsmärtor (jag drömmer fortfarande mardrömmar om derivata och logaritmer). Då var det skönt att fly verkligheten och läxorna för en stund, blanda en kopp O’boy och umgås med karaktärerna i Vänner istället.
Handlingen byggde mycket på karaktärernas tydliga personligheter och efter bara någon säsong kändes det som att rollfigurerna i Vänner var mina egna kompisar. Ross och Rachels snurriga kärlekshistoria, Joeys
tokiga raggningsrepliker och Monicas pedantiska läggning – det fanns anledning att både älska karaktärerna och att bli irriterad på dem. Trots att storyn ibland svajade och kändes lite tunn (ett tag var serien på väg att läggas ner), kunde man alltid luta sig mot den välskrivna humorn. För runt hörnet väntade ständigt Chandler med någon träffsäker, ironisk replik.
15 år senare visas samma Vänner-avsnitt i repris i Kanal 5. Jag tittar förstås. Läxorna är (lyckligtvis) ett minne blott och O’boyen är utbytt mot kaffe, men skämten är fortfarande precis lika roliga.
Av Tara Moshizi
