Det har hänt en hel del här i Sverige medan du varit borta… Så skrev en vän i ett sms när jag landade hemma efter att ha varit borta i drygt en vecka på andra sidan jorden. Jag hade redan känt av det, i tidningarna stod saker som syftade till något som jag inte hade koll på. Det hade något med flyktingarna att göra, så mycket förstod jag. Min kompis meddelande lade de sista pusselbitarna i bilden som förklarade vad det handlade om. Ett foto på ett barn, uppspolat på en strand i Sydeuropa, var droppen som fick bägaren att rinna över. Det som fick människors Nä-nu-får-det-f-n-vara-nog-känslor att svalla. Hemma och på jobbet och i media och på sociala medier – överallt. Och ett kollektivt rop hördes: “Kan någon bara ge mig en uppgift, för jag måste göra något!”
Dagen efter pausar jag jobbet några timmar, låter min påbörjade krönika få vila, stänger ner datorn, hämtar upp en vän och åker till Annexet i Globen. Jag har varit i Annexet förut, oftast har jag stått på scenen men nu finns varken scen eller publik. I den jättestora lokalen står hundratals långbord och på varje sida står volontärer och packar och märker lådor.
Det är kläder som folk har skänkt som nu sorteras i “herr”, “dam” och “barn”. Vi får direkt hugga in på hygienavdelningen. I återförslutande plastpåsar packar vi vätskeersättning, schampo, plåster, tandborstar och hudkräm. Det går i ett rasande tempo. Mitt jobb är att trycka ut luft ur påsarna, försegla dem och lägga i en flyttkartong med texten “Family Hygien Kit”.
Det går långsamt i början och påsarna högar upp sig framför mig och jag får lite hjärtliga pikar från tjejen bredvid mig som fyller dem ilsnabbt. Men ganska snart har jag fått in den rätta knycken på förslutningarna och jobbar ikapp och kan glatt pika henne lite tillbaka för att jag måste vänta på hennes påsar.
Vi skrattar ihop. Uppskattningsvis är vi 90 procent kvinnor och 10 procent män där, jag funderar en stund på vad det beror på. Var är killarna? Annars snackar vi inte så mycket med varandra, anonymt står vi sida vid sida och jobbar så snabbt vi kan.
Några timmar senare går vi ut därifrån, mina fingertoppar ömmar men det läks av känslan av att för en stund ha gjort något handgripligt, att jag har varit en pytteliten kugge i ett maskineri som bestämt sig för att Göra Något. En olyckskorp kraxade att den här kollektiva solidariteten nog snart kommer gå över, men jag tror tvärtom, det här är bara början!
Av Elin Ek
