Under sommarens husmorssemester (då resten av familjen åker på för dem sagolika och för mig horribla sommarrelaterade expeditioner och lämnar mig ensam i lägenheten) får jag äntligen tid att lyssna på radio. Av en slump hamnar jag på en av Sveriges Radios sidor. Sommaren när jag förlorade allt, står det. Att lära sig leva med sin längtan. Och så en bild på en vacker kvinna med ett rejält nitarmband. Tre rader nitar. Dessa tre rader måste betyda något, tänker jag.
Vad är detta för en ljuvlig människa? Katarina Hahr heter hon. Programmet jag halkar in på handlar om hur hon mitt i livet, som trettioåring, blev blind. Under ett skrattgråtanfall skojar hon och ett par blinda kompisar om hur de skulle råna en bank och att de då inte behövde klippa ut hål för ögonen på rånarluvorna. Jag älskar denna människa, tänker jag, och börjar beta av de flesta av hennes program i P1.
Nu senast har hon haft en programserie om självförtroende. Lill-Babs säger att det bara är att stiga upp och ställa sig i duschen om du har ångest, eftersom ingen annan gör jobbet åt dig. Dessutom svullnar inte ögonen om du gråter i duschen.
Jan Guillou berättar att han ibland har ångest och att han då likt en rättshaverist tänker samma tanke om och om igen. Självförtroende hade han gott om som ung och mindre ju mer beläst och bildad han blev.
När jag kommer till programmet om Caroline af Ugglas börjar det göra lite ont. Hon säger att hennes musik och konst sätter mat på bordet och att det är ett arbete som hon älskar. Hon kommer fram till att hon har både bra självkänsla och ett bra självförtroende. Men om det man älskar att göra inte sätter maten på bordet då? Vad gör det med ens självförtroende? Om det enda man kan och älskar inte längre går att leva på? Om man likt Lill-Babs inte bara kan gå upp, ställa sig i duschen och göra sitt jobb eftersom det inte finns några jobb?
Jag vet att jag är bra på mitt jobb, säger Lill-Babs. Och därför har hon antagligen haft fullt med jobb i hela sitt yrkesliv.
Vad gör man när hela ens bransch sjunker och vad gör det med ens självförtroende när det enda man hör i sitt huvud är en upprepning av frasen: hade du varit tillräckligt bra hade du haft jobb.
Vem frågar Katarina Hahr hur det är ställt med hennes eget självförtroende? Jag läser en intervju med Katarina Hahr, där hon säger att hennes brist är att hon blev blind. Jag tänker på en mening jag läst någonstans: “Den som är tapper och uthållig nog att i hela livet se in i mörkret blir den förste att finna en ljusglimt i det.”
Jag tänker på den där bristen och tre rader nitar och skrattgråten och hör Katarina Hahrs humor i allt hon säger.
Av Linda Skugge
