“Hon fattas mig! Hon har funnits jämt!” Det är stundtals så jag känner mig nuförtiden. Fast här handlar det inte om folk som dör och vi är inte ens nära vänner, vissa träffar jag varje dag och andra kanske jag bara möter någon gång per år. Jag tänker på de blivande pensionärer, yrkesarbetande personer som jag mött i deras profession som nu slutar, hux flux är det en massa kompetens och kunnande som försvinner!
Jag har välsignats, jo det känns faktiskt så, med att ha fått möta en handfull otroligt skickliga kvinnor inom framförallt vård och omsorg som en efter en nu trappar ner i arbetstid för att inom en snar framtid bli avtackade, rejält förhoppningsvis, och ägna sig åt annat. Barbro, Ingalill, Ann-Britt, Ylva, Irene, Margareta, listan kan bli lång.
För vissa saker kan man inte läsa eller köpa sig till. Kunskaper från flera års erfarenhet, decennier av mänskligt bemötande och patientkontakt. Det som sitter i ryggmärgen och muskelminnet och som hoppar fram när det behövs.
Personer som en gång i tiden valde en yrkesbana för att de var genuint intresserade av ett ämne och sen ägnat hela sitt arbetsliv att fördjupa sig i detta. Det är kloka barnskötare, skickliga sköterskor och lyssnande läkare som genom åren har gått på fortbildning, åkt på konferens och läst spännande forskning.
Och nu ska de släcka och låsa och gå hem för gott.
Jag vill hålla upp en bild på Hillary Clinton framför ansiktet på dem och ropa, nej du får inte lämna mig! Kolla här, Hillary is running for president och hon är 68 år, då kan väl du fortsätta också? 70 är det nya 50! Jag ser på dem med hundögon och putande underläpp och kastar mig om deras halsar och hulkgråter och sjunger Caroline af Ugglas Snälla snälla snälla, stanna hos mig…
Fast det där är ju bara i min fantasi. I verkligheten ser jag dem i ögonen och säger vad härligt för dig, att få bli pensionär och njuta av livet, äta långa frukostar, flytta ut till sommarstugan så länge du vill, gå en kurs på senioruniversitetet för ditt höga nöjes skull, snusa dina barnbarn i nacken och slippa klafsa iväg i snömodd tidiga februarimorgnar. Du är verkligen värd det bästa efter allt du har gjort!
Jag läste nyligen att vi har en “tsunami av åldringar” att vänta i Sverige, det låter ju inget vidare, men när de flesta kanske undrar hur vi ska kunna ta hand om den här jätteflodvågen så funderar jag ibland på hur vi ska ersätta den erfarenhet som vi kommer att förlora i skvalpet efter.
Av Elin Ek
