Passar verkligen alla människor för kärleksrelationer, frågar en vän. Vissa kanske helt enkelt passar bättre att leva ensamma? Utan att vara olyckliga för det?
Detta fick mig att fundera och till slut ville jag i stället fråga: Passar verkligen alla människor för vänskapsrelationer? Varför är just vänskap så svårt för en del?
Jag gick till mitt lokala bibliotek i Sollentuna centrum för att leta efter likasinnade. Fyllde min dramatenkärra från 10-gruppen (hej kulturtant) till brädden med böcker och började läsa lite av varje för att ta reda på om vi är fler som tycker att just vänskapsrelationer är så knepiga.
Tog upp kontakten med brittiska Jenny Diskis Främling på tåg – Hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika (2005 på svenska). Jenny Diski lyckas skapa 304 sidors magi i stort sett endast genom att skriva om vad folk pratar om i rökkupén på olika tåg genom Amerika uppblandat med berättelser om sitt eget liv.
Hon skriver en hel del om vänskap, bland annat om att ett vänskapsförhållande är gåtfullare och farligare än ett sexuellt förhållande som hon lätt “kan degradera till en lek och lämna med en axelryckning”.
Något som jag verkligen kan relatera till är när Diski skriver att hon har lättare att umgås med främlingar än med sådana som känner henne. Det är lättare att prata ett tag med en bekant än nån som man känt i många år. För då finns ingen historik och ingen framtid utan bara flyktigt prat, inga löften eller band. Man riskerar inte att göra en främling besviken. Och det bästa av allt: man kan bara avbryta och gå hem.
Den gamle 1500-talstänkaren Montaigne skriver ett kapitel om vänskap i Essayer (bok 1) och han tycker tvärtemot Jenny Diski att medan det i ett äktenskap uppstår “tusen märkliga härvor” som måste redas ut så handlar vänskapen aldrig om nåt annat än vänskapen själv.
Jag har extremt få vänner, fullständigt självvalt, och jag är uppvuxen i en familj där vi aldrig hade vänner över på middag. Jag tror inte att jag på ett naturligt sätt lärde mig att umgås med folk som inte tillhörde släkten eller familjen.
Det allra svåraste med vänner är att hotet om att göra nån besviken ständigt ligger och lurar. Besvikna blir de alltid, för att man inte hinner ses, för att man inte “ger” tillräckligt mycket (förtroenden), för att man inte är pigg och glad, för att man inte vill hitta på roliga saker. Dessutom har jag väldigt svårt att tro på och ta till mig snälla ord som vänner försöker säga till mig. Det kan bara inte vara sant. Det blir för svårt allting.
I stället föredrar jag mina böcker som vänner. Min läsfamilj som Bodil Malmsten så fint skriver om. Jag kallar dem bokvännerna. Där uppstår aldrig några märkliga härvor som måste redas ut.
Av Linda Skugge
