Johan Croneman

Hur mycket gnäll tål vi? Och har det någon effekt? Att gnälla. Och om inte, varför fortsätter vi?
Jag tänker närmast på vårt kollektiva gnäll: Tågjävlarna kommer aldrig i tid, teveprogrammen är usla, skitungarna är ouppfostrade, politikerna ljuger.
“Ingen idé att bara sitta och gnälla”, säger vi. Riktigt, men: Man måste förmedla gnället också. För att travestera författaren Sven Lindqvist: “Gnäll där du står”, och gnäll så det hörs.
När man t ex kommer in på banken för att expressbetala en räkning och de ska ha 75 spänn i “expeditionsavgift” är det rejält gnälläge.
– Ja, nu är det ju inte jag som har bestämt det här, säger kassörskan, ingen idé att bli
irriterad på mig! (Obs! Standardsvar.)
– Finns det någon annan här som jag kan bli irriterad på? Din chef?
– Han är på lunch fram till på fredag, men han har inte heller bestämt det.
– Menar du att jag måste vända mig till Handelsbankens vd för att framföra mitt missnöje med den här avgiften?
– Jag vet inte, pengar, tack, nästa!

Efter hundra sådana kunder har hon tjatat sönder sin chef, som snart tagit upp det med sin chef som tar upp det med sin chef, och det tar tid och det är segt – men det går, det lönar sig, sluta inte gnälla!
På sjukhus beter vi oss som lallande fån. Vi får tid klockan tio, är tacksamma om vi kommer in elva. Där har vi helt gett upp.

Varför saknar just sjukvården kompetens, förmåga, vilja att planera en enda dag?! Jag förstår att det inte går på en akutmottagning, men hur (i helvete) är det möjligt att man får den första tiden för dagen på mottagningen och ändå får sitta och vänta i fyrtio minuter? Och det händer inte någon enstaka gång – det händer alltid. Och vet ni varför?

Det är inbyggt i systemet!
“Vad i helvete har de för sig i banken efter tre”, frågade Hasse & Tage i en sång redan 1968 (frågan är fortfarande obesvarad). Ibland undrar jag vad de gör inne i sjukhussköljen innan tre.
Har ni ni någon gång mött sjukhuspersonal som är stressad över att kön är milslång? Eller ursäktat sig? Nej, det är nämligen aldrig ett bekymmer för dem.
Den svenska sjukvården har en tidsskuld till mig på ett halvår.

Jo, jag vet. Det finns mängder av exempel på pressad personal inom sjukvården, och det finns fantastisk personal och högkvalitativ vård –  men det finns också lika många exempel på ett lufsande och ett nonchalant slarvande  utan dess like. Och det gnälls för lite över detta.
Varenda patient borde gnälla högljutt när man tvingas vänta bara för att sjukvården inte för sitt liv kan räkna ut hur lång tid ett samtal, eller en behandling, kan ta.

Sjukvårdspersonal anser dessutom att minsta gnäll är en personlig förolämpning. Vi måste lära dom att gnället är befogat, att vi inte längre finner oss i kalkylerad väntan. 
Kollektivgnällare i alla länder
– förenen eder!