Johan Croneman
En bekant berättade att han fått träffa en sådan bra doktor, “en av de bästa jag någonsin haft”, sa han. Och han nämnde det inte bara en gång utan varje gång vi sågs och givetvis undrar man nyfiket, svartsjukt och halvt upphetsat vad det är som är så speciellt med just den här doktorn?
Var han särskilt bra på sitt jobb, fick han lama att resa sig upp och gå, skrev han ut tabletter utan prut?!
Nej, sa min gode vän: Han lyssnade på vad jag sa!
Och jag drog mig plötsligt till minnes många samtal jag haft om läkarbesök och den svenska sjukvården genom åren.
Och i stort sett definierar alla en bra läkare på exakt samma sätt: En som lyssnar på vad patienten säger. I alla fall till att börja med. Det är lättare att hitta en kolibri i Hudiksvall än en sådan doktor.
Jag avslutade min förra krönika här i Icakuriren med en lite slängig sanning, den att svensk sjukvårds största problem är den kollektiva hörselskada de ådragit sig. De hör knappt ett skit.
När det väl kommer till kritan är de flesta nöjda med behandling och åtgärder och kompetens – men innan man är där: Ett helvete att få någon att lyssna. Och den här hörselskadan inom vården kan kosta på och stå dig dyrt.
Jag bröt bägge armarna i en skidolycka, det tog åtskilliga besök hos tre olika läkare och två sjukgymnaster, två akutbesök, innan man efter fem veckor kunde konstatera att också högerarmen var av.
En överläkare i Sälen hade “missat det”. Jag genomgick senare tre-fyra olika röntgenundersökningar, jag beskrev smärtorna i underarmen – de röntgade överarmen. Jag beskrev smärtorna i överarmen, de röntgade omedelbart underarmen.
Sälen-doktorn var jovialisk, trevlig, rutinerad, excentrisk, strumplös – och uttråkad. Han smällde en bild, det fick räcka, “det är ändå jag som är doktor Dralle och här skall inte slösas med röntgenbilder”.
Här, ta en påse piller. Det är smaskens.
Man tar en bild här, en bild där – en annan trött överläkare på Ersta sjukhus gör ett ultraljud. Han sköter “bara” sitt jobb, letar efter en propp, hittar ingen.
“Men varför har jag så jäkla ont då”?
“Ingen aning hörru. Hej då”!
Gå omedelbart tillbaka till Gå. Svälj ännu en burk smärtstillande på vägen.
Mina två brutna armar måste ha kostat den svenska sjukvården skjortan. Efter nio veckor är det dessutom läge att i stort sett börja om från början.
“Hade du brutit den här armen sa du? Och den andra också.?!
Av Johan Croneman
