Ingen kändis är för obetydlig

Hur mycket kändisar tål vi? Och om man nu inte är helt allergisk, utan kan tänka sig ett visst intag: Hur många orkar man med? Innan man storknar.

Kändisar har funnits sedan Hedenhös tid. Det rapporteras om hur de mår, vad de gör, hur de går, hur de står.
Rapporteringen är mer eller mindre detaljerad: Vem pratar med vem, vilka ligger med varandra, vad åt de till frukost?
När vi tröttnade på dokukändisar återvände vi till originalet, för att inte säga: Återanvände vi originalet. Kändisresajkling är det nyaste.

Kändisar från förr blir plötsligt bjudna på festen igen. Och vilka fester!

Och som sagt: Gamla hederliga kändisar.

Jag har haft några vänner som gått från anonymitet till kändisskap, och jag har bevistat rätt många tillställningar med rätt många kändisar.

Det är först när man är på ett sådant där hundraprocentigt kändiskalas som man förstår hur det fungerar. Man förstår varför kändisar helst umgås med andra kändisar: Det är tryggt och man känner alla, till och med dem som man aldrig har träffat.

Om två kändisar stöter på varandra på en liten obetydlig skit-ö i Asien så är de polare, och stöter de på varandra på stan eller på en middag så ­känner de varandra. “Du är kändis, jag är kändis, vi är kända kompisar.”
Ja, om de nu inte jobbar tätt inpå varand­ra i samma bransch och råkar avsky varand­ra, men den sorten är mer sällsynt än du tror. Det är bara teaterfolk som vill slåss offentligt.

Nu umgås de också i tv-rummet, och de gör det varje dag i veckan, i stort sett dygnet runt, och vi andra glor så att ögona blör. Vi har aldrig någonsin sett så mycket kändisar, vi kan inte sluta titta, frågan är om inte det säger mer om oss än om kändisarna och tv-kanalerna och Vänt i Häcken.

Som flock är vi aningen deprimerande, kanske inte så lite heller. Kändisarna ses på slottet, sjunger ihop, lagar mat och reser bort tillsammans. Målar tavlor, svarar på frågor, kommenterar sport. Kändisar som ingen brytt sig om på 35 år får nya karriärer och vi får något nytt att diskutera. Några att ojja oss och moralisera över. Beundra, avsky. Anyone for twitter?
Ingen kändis är för obetydlig för att ha en åsikt om. Och fråga dina barn, och dina barns kompisar, vad de vill bli när de blir stora: Kända. Bara kända. Till varje pris.

Var det dit vi skulle?
När jag var liten brukade pappas polare klappa mig på huvudet och säga: “Grabben blir nog landshövding när han blir stor.”

Måste ha varit på 1800-talet, eller hur??!

Av Johan Croneman