Linda Skugge
Medborgarskolan gjorde nyligen en undersökning om vad stockholmarna helst vill göra innan de dör. Det är de gamla vanliga sakerna: Simma med delfiner, bestiga ett berg, utveckla en konstnärlig talang, åka på långresa. Det jag vill göra innan jag dör hamnar sällan på några önskelistor: Jag drömmer om att någon gång starta ett antikvariat. När någon enstaka kund kommer in och vill köpa någon av dyrgriparna så kommer jag ha mycket svårt att skiljas från boken.
Människor drömmer om att skapa med sina händer samt att få uppleva den ultimata friheten. Själv vill jag sitta i ett slutet rum fyllt av böcker och uppleva det som andra har skapat.
Jag måste vara bland böcker för att kunna andas. Vissa tar SSRI-preparat, jag läser böcker. De där ändlösa raka raderna av text, rad efter rad, har sådan lugnande inverkan.
Uppsala bibliotek kom hem till min farmor under hennes sista år med en kartong böcker i veckan (så jag har det i generna). Sedan satt hon i sin fåtölj och när ögonen inte längre var med henne dog hon.
Jag är övertygad om att det finns något magiskt över böcker, eftersom böckerna man behöver just här och nu gång på gång kommer till en.
Som när jag i förra våren stod på Hatchards bokhandel i London och där bara stod den. Jeanette Wintersons Why be happy when you could be normal? och den skrek “köp mig, ta med mig hem, du kommer älska mig!”
“Fiction and poetry are doses, medicines”, skriver Winterson.
Man måste äta sova läsa skriva andas, annars dör man.
De böcker man behöver, och de man inte visste att man behövde, kommer till en automatiskt.
Som Linn Ullmanns roman Det dyrbara som handlar om Jenny Brodal som drev en bokhandel i hela sitt liv och hennes dotter Siri som minns allt via romanerna och varje kväll berättar hon om böckerna hon läser för sin man Jon som glider längre och längre ifrån henne.
Som Laurence Cossés Drömbokhandeln. En man träffar en kvinna och tillsammans har de en dröm om den perfekta bokhandeln, de ska bara sälja bra romaner. Boken innehåller en kärlekshistoria, där mannen och kvinnan skriver brev till varandra där de parafraserar noveller, men det de egentligen skriver om är deras egen relation (eller snarare kommande relation). Väldigt romantiskt. De har en övernaturlig länk mellan sig och den är böcker.
Den där länken infann sig på ett möte jag hade i Malmö. Mannen (en förläggare) sa: “Linda, där är Yarden” och pekade ut genom fönstret med ett ljus i blicken.
Hur kunde han veta att jag älskar Yarden och att mitt liv fullständigt förändrades sedan jag läste Kristian Lundberg? Jag antar att det syns. Det är förtrollande.
Jag läser och stickar som min farmor. Jag stickar ett kuddfodral till bästa läskudden. Nu återstår endast ett par läsglasögon som jag ska hänga i en metallkedja runt halsen.
Nu får jag äntligen leva ut kulturtanten i mig och någon gång innan jag dör tänker jag driva ett antikvariat.
