Oskar Ekman
Jag ser mig själv som en hjälpligt tolerant medborgare. Jag tycker till exempel att folk ska få förälska sig i vilka de vill. Folk ska också få klä sig som de vill, oavsett om drivkraften är världslig eller religiös. Vad jag inte klarar av är människor som har ett nervöst förhållande till pengar. Sådant kan verkligen få mig ur balans. Folk som smyger i väg på toaletten när det är dags att ta sin runda på krogen. Eller som, trots att de är fullt stadda vid kassa, inte vill dela en nota på enklast möjliga vis för att inte riskera att åka på tolv kronor för mycket – eftersom de faktiskt åt den billigare desserten. Folk (nästan uteslutande mansfolk) som kör trehundra meter till Konsum i stora, törstiga bilar för att handla kvällstidningen och sedan klagar på att bensinskatten är för hög – det ger mig hjärtklappning. Ägare av privata vårdföretag, som trots miljonförmögenheter skapade av skatteintäkter själva inte har lust att betala svensk skatt – de borde tamejfan sitta i fängelse. För att vara så tolerant är jag väldigt gnällig. Liksom både uppenbart präktig och självgod. Alltså hög tid för det klädsamma erkännandet: jag kan själv inte hantera pengar. Mitt förhållande till pengar är visserligen avspänt, men ogenomtänkt på gränsen till ansvarslöst.
Jag hoppas och tror att jag gör rätt för mig gentemot mina vänner. Och gör jag inte det lär jag ändå aldrig få veta, eftersom man hellre mördar någon än berättar att den är snål. En gång var jag visserligen på ett bröllop där brudgummens kompisar i stället för att hurtfriskt och lagom elakt tala om vännens tidigare kärleksliv faktiskt berättade anekdoter om hans snålhet. Det är det enda jag minns från det bröllopet.
Gentemot mig själv är jag om vartannat gränslöst generös och fasansfullt dumsnål. Jag kan utan att blinka lägga 2 000 kronor på en 12-rätters avsmakningsmeny på krogen och därmed tvingas avstå nya kläder i sex månader. När jag väl handlar kläder får inget plagg kosta över 299 kronor, eftersom mitt undermedvetna säger att en dyrare konsumtion än så är förknippad med överdriven fåfänga. Resultatet blir att jag klär mig som en slusk ur en gammal pilsnerfilm och att min garderob är full av oanvändbara kläder med usel kvalitet och passform. Osmart. Liksom respektlöst mot både min familj och mot miljön. På stormarknaden kan jag finna mig kalkylera meterkostnaden för olika sorters toapapper, för att sedan parkera vid delikatessdisken (man vet aldrig när melankolin stampar i farstun och måste motas med en driva löjrom eller några skivor iberico). När jag är pank ger jag gärna bort mina sista pengar till tiggare på tunnelbanan. När jag är tillfälligt rik tittar jag bort. Tänker att det som är mitt är mitt, de får väl rycka upp sig.
Så fort jag blir rik på riktigt ska jag låta städa upp framför egen dörr. Och överhuvudtaget sluta tänka på pengar.
Av Oskar Ekman
