Alla barn går inte på tivoli

Maktspel, lekar och menande ögonkast. För en del barn är skolan lyckligt pirrig, för andra en molande sorg. Vi vuxna har makten att hjälpa – eller stjälpa.

Alla barn går inte på tivoli
Oskar Ekman
Oskar Ekman

Jag ser honom från cykeln när jag är på väg mot skolan för att hämta mina egna söner. En pojkgestalt som släntrar hemåt på trottoaren med ryggsäcken på trekvart. Mellanstadiet, troligen 4:an.
Han är helt omedveten om omvärlden. Går lite slängigt. Rycker ett löv från villahäcken bredvid sig och saktar in. Kanske river han loss bitar längs bladnerverna för att undersöka hur länge strukturen ändå hänger samman. Kanske smular han sönder det för att få smeta ut saften längs fingertopparna och lukta på den syrliga grönskan.
Hans ensamhet flyttar in i mig. Inte för att han nödvändigtvis är sorgsen, bara oåtkomlig på det där självklara viset som bara ett barn kan vara. Han går i ett vakuum, i ett ingenmansland mellan skolans påträngande verklighet och hemmets rutiner (mikra en gorbypirog, dricka en liter mellanmjölk, kolla Youtubeklipp, bråka med syrran, byta om till träningen).

Ett par minuter senare står jag på skolgården och spanar efter barnen. Överallt pågår saker. Det pirrar i små människokroppar. Molande sorg i andra små magar. Lekar, maktspel, ögonkast, ömhetsbetygelser, svettiga handflator. Något smusslas ner i en ficka när jag passerar. En flicka sitter ensam mot en vägg. Är hon ledsen?
Egna minnen återvänder. Men framför allt insikten om att vuxna aldrig kan förstå, inte möta, fullt ut.
Så måste det kanske vara. Vad som stör mig är vuxna som aldrig ens försöker. Den sorten som vänder sig från ett barn till en annan vuxen och säger saker som “stor i orden, liten på jorden, haha”.

Kanske är det detta som gör mig så oresonligt provocerad när jag samma kväll bläddrar i äldste sonens svenskabok med dess monumentala brist på fantasi och lyhördhet. Skrivövning 9 a: “Skriv om en gång när du var på tivoli”.
Hur såg den kreativa processen ut när läromedelsförfattarna skapade denna uppgift?
– Tänk efter nu, vad gillar ungar…?
– Hmm… Mina gillade i alla fall Gröna Lund och Liseberg och sånt?
– Gud vad bra! Då kan dom ju skriva om sockervadd och karuseller och allt möjligt.
Under frågan följer några tomma linjerade rader och en teckning av en liten leende stereotyp med ballonger.

Jag är medveten om att jag överreagerar, men landets alla fantastiska lärare borde kunna förvänta sig mer ambition och understöd från sitt skolmaterial. De om några vet att barn inte kan reduceras till ofärdiga människor med halvkänslor och snask som främsta prioritet.

Vad som också gör mig förbannad, inser jag, är den rent faktiska omedvetenhet som frågan skriker ut. Den tar för givet att alla barn regelbundet går på tivoli, med föräldrar som suckar klädsamt medan de plockar fram Visakortet och betalar åkband och slushar och popcorn.

Organisationen Rädda Barnens årliga rapport visar att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka för varje år. Minst 248 000 barn, eller 13 procent, lever i fattigdom. När det gäller barn med utländsk bakgrund är siffran nästan 32 procent.

Eller som en röst i undersökningen uttrycker det: “Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar.”

Av Oskar Ekman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top