Elin Ek
Hon kan vara lite jobbig, säger pojken och ler och tittar på mamman som skrattar gott och säger: “Jobbig? Jaha det ska jag notera!”
– Hur är din pappa att jobba med i köket? Flickan tänker en lång stund och under tiden så ler pappan från öra till öra, puffar henne i sidan och flikar in: “Stark, smart…”
Jag tittar på materialet inför det tv-program som jag just nu jobbar med. En fredagsunderhållning där barn lagar mat ihop med en mamma eller en morfar eller en kompis. De har roligt tillsammans och det slår mig vilka icke-auktoritära personer svenska föräldrar är! Här står en 12-åring sida vid sida med sin pappa och med skratt i rösten eller med subtil humor så beskriver de varandra som bossiga eller slarviga, pedanter eller tidsoptimister. Och det är familjer som bott i Sverige i generationer och det är familjer där ingen fötts här utan alla har kommit från ett land i Asien eller Afrika.
Det här är de ljuva frukterna som vi skördar efter lagen mot barnaga som infördes i vårt land 1979.
För ungefär ett år sen så var den italienske kommunpolitikern Giovanni Colasante på besök i Sverige med sin familj, och vid ett restaurangbesök i Stockholm blev han så arg på sin 12-årige son som ville ha pizza att han lyfte upp honom, drog honom i håret och örfilade honom. Flera vittnen ingrep för att hindra ytterligare våld och några ringde polisen. Mannen blev sedan dömd för misshandel. Detta fick stor uppmärksamhet i Italien, där många tycker att barnaga är rätt metod att uppfostra sina barn, och fullt lagligt. Många från mannens hemstad, bland annat borgmästaren, gick ut i medier och sa att han är en god familjefar och en hederlig medborgare.
Jag är så himla stolt över Sverige efter den där domen. Både för de vittnen som faktiskt ansåg att det här var ett brott som skulle förhindras och anmälas och inte avfärdade det som en “familjeangelägenhet”. Men också att lagen funkade – det är förbjudet att misshandla någon i vårt land. Barn eller vuxen. Även om du är politiker, familjefar och trevlig turist.
Mannen själv ska ha sagt att det var jobbigt att bli tagen av polisen inför sin fru och sina tre barn. Jag undrar hur det hade känts om konstaplarna hade lyft honom i håret där på trottoaren i Gamla Stan? Jobbigt? Antagligen.
Visst finns det fortfarande svenska föräldrar som slår sina barn men lagen är i alla fall tydlig. Och när jag tittar på de här barnen i tv-inslagen så känner jag att de här ungarna inte är skrämda till tystnad, de har inte fått lära sig rätt och fel genom att någon lyft dem i håret eller kränkningar. Och den ömsesidiga respekten, lekfullheten och kontakten som de har med sina föräldrar och morföräldrar och vuxenkompisar lyser och strålar när de står där och hackar sina lökar och rör i sina grytor.
Av Elin Ek
