Kom och skråla, kulturgubbar!

Jag läste en gång en artikel om att man på Museum of modern art i New York gjort ett fynd: man hade lyckat komma över en tavla som tillskrevs den berömde franske revolutionsmålaren Jacques Louis David. Stor sensation, separatutställning av denna tavla, folk kom i massor för att defilera förbi och beundra den – ända tills någon lyckades bevisa att det faktiskt inte var David som målat den utan en helt okänd kvinnlig konstnär.
Hur reagerade man då, undrar ni. Hur glad blev man att ha upptäckt en ny konstnär av samma kvalitet som David? Vad heter hon?
Nej då. Det blev ytterst pinsamt för alla inblandade. Tavlan togs snabbt ner och lades i källarförrådet på obestämd tid. Chefen för museet bad publiken om ursäkt och flera konstkritiker påstod att de hade misstänkt att det inte var David redan från första början.
Apropå osynliga kvinnor – hur reagerade ni när ni såg den första stora partiledardebatten i tv i år? Med sju män och en kvinna? Hundra år efter rösträttens införande? Tänkte ni på det alls?
Vi är väl rätt många som ser att det är en backlash mot jämställdheten på gång på många håll. Och numera är det inte samhällets lagar som förtrycker kvinnorna, nej, de hålls på plats med mer raffinerade medel, som till exempel en bisarr skönhetsterror. 
Aldrig kunde jag tro i min radikala ungdom med grupp 8 och kvinnorörelsen att jag många år senare skulle se så många tjejer vackla omkring på skyhöga horsandaler med silikon i brösten och läppar som anknäbbar av restylaneinjektioner, och att det skulle betraktas som något fullkomligt normalt!
Jag ser dem ligga och sola i parkerna med bröst som pekar rakt uppåt och jag vill säga till dem på ett snällt sätt att vet du vilket problem de har på krematorierna numera med allt silikonet som kletar fast vid ugnarnas väggar?
I sammanhang där kvinnor faktiskt dominerar ser man det som ett problem. Det är bara kulturtanter som går på författaraftnar, gnäller arrangörer. De har inte fel, jag har pratat på många bibliotek och det är alltid minst 80 procent kvinnor i publiken, till och med när Jan Guillou pratar. Och det är mest kvinnor som kommer till museer och konstgallerier. Utan kulturtanter skulle man få slå igen både teatrar och operan.
Var är ni, kulturgubbar? Är ni rädda att bli betraktade som bögar om ni kollar på balett och opera? Jag menar, det är ju inte fel att medelålders kvinnor går på kulturevenemang, felet är att männen INTE gör det.
En cynisk väninna påstod att det är för att män inte får dricka öl och vråla “Ut med domarn” på teatern, därför går de hellre på hockey eller sitter hemma och spelar World of Warcraft. Det är naturligtvis inte sant!
Jag är övertygad om att män egentligen är lika kreativa och intellektuella som kvinnor.  Men nu är det upp till bevis, grabbar! Ni kan få skråla lite och göra vågen, bara ni kommer! Och öl kan vi också fixa!

Av Katarina Mazetti