Oscar Ekman, krönikör, Icakuriren
Varje år har jag upprepat samma misslyckande. Jag har testat busksorter och höga sorter. Tidiga och sena. Sådana som ska tjuvas och sådana som inte ska tjuvas. Lönlöst. Mina tomater torkar ut, hinner inte mogna eller blir mjöliga och smaklösa.
Högt räknat har jag skördat kanske tjugo körsbärstomater som varit goda under de här åren. Med en sammanlagd vikt på femhundra gram blir det ett kilopris på åttatusen kronor.
Då är mina tomater visserligen enormt närproducerade. Men åttatusen! Jag har dessutom misslyckats med saker som hallon, jordgubbar, grönsaker och diverse perenner.
Yttre omständigheter spelar till viss del in. Jag har inte ens en trädgård utan en minimal radhusplätt där rabatterna ligger på en tunn och mager jord. Solläget är inte optimalt. För att kunna få något levande att trivas här skulle trädgårdsmästaren behöva använda sin kärlek och sitt tålamod genom hela säsongen. Jag är inte den sortens människa.
När den första hetsiga entusiasmen lagt sig (det vill säga när våren övergått i försommar) har jag redan övergått till att drömma andra drömmar. Att med dessa förutsättningar tro sig om att kunna skapa en levande trädgård, när man dessutom är uppvuxen i en miljonprogramsförort av betong och inte kan skilja en pelargon från en pensé, det säger något om en person. Till exempel att den personen borde skaffa sig ett större mått av ödmjukhet och snarast börja lära av sina misstag.
Men jag tror inte att jag är ensam. Många av oss vägrar att i såväl stort som smått inse våra begränsningar. Vi vill ha allt – och vill aldrig behöva välja bort. Vi vill bo nära jobbet, men ha nära till naturen. Göra karriär och ha en aktiv fritid, men ändå framstå som kolugna zenbuddhister. Vi har aldrig sett en död gris (knappt ens en levande), men vill ändå stoppa egen korv eller göra långkok på obskyra styckningsdetaljer.
I år har jag bestämt mig för att ge trädgårdsdrömmen en sista chans. Jag tänker strunta i att köpa tomatplantor och jag ska gräva bort de sjuka hallonbuskarna. I stället ska jag plantera – ett äppelträd. Jag ser framför mig hur mina barn släntrar in i köket med kinder lika rosiga som den hög Gravensteiner de bär i tröjtygen. Sedan hjälper de till att klyfta och göra smuldeg och medan solen går ner över grannskapet äter vi paj med vaniljglass på baksidan.
Jag gillar den ironiska poängen med att plantera just ett äppelträd. Det går emot allt vad hets och snabba livsstilsfixar heter. Hur lång tid tar det innan jag ens teoretiskt kan se skymten av någon frukt? Tre år?
Att äpplet är kunskapens symbol är en annan viktig aspekt av mitt sista odlarprojekt. Jag vill avsluta med ett misslyckande av rent bibliska proportioner.
