Följ med till Skottlands övärld

Du behöver inte vara whiskynörd eller golfgalen för att uppskatta en resa till Skottland. Inte minst de många öarna utanför västkusten är värda ett besök. En rundresa i Skottlands övärld bjuder på spännande mat, storslagen natur och förstås oförglömliga möten med öborna. Det är få ställen i världen där man känner sig så genuint välkommen som här. Och så är det något alldeles speciellt med den skotska humorn, närheten till skratt som gör att man alltid vill återvända. Vår resa tog sin början i Isle of Skye uppe i norr och därifrån tog vi oss söderut genom några av Inre Hebridernas vackraste öar.

Fyra öar på fyra dagar

Isle of Skye – sagolik utsikt

I Skottland blåser det även när det är vindstilla, det vet vi
efter otaliga resor hit. I Hebridernas övärld blåser det förstås alltid ännu mer och när vi vandrar ut mot spetsen på Trotternishhalvön får vi huka mot kastvindarna. Vi väljer vandringsleden Storr and The Old man of Storr, en av många fina leder på ön. Strapatsen är väl värd, utsikten här uppifrån är sagolik. Ut över Atlanten och den vindlande öns siluett. Ön har en svårslagen skönhet, solnedgångarna är magnifika, de små byarna längs kustlinjen härligt luggslitna. Det är inte konstigt att Skye alltid hamnar högt på listor över världens vackraste öar.

Mull – skaldjur och skeppsvrak

Vi tar färjan från Oban på fastlandet, glider förbi den lilla fyren på ön Lismore, ser slottet Duars slitna siluett på avstånd innan vi är framme i Craignure. Mull är en förförisk ö, det ska sägas på en gång. Topografin är dramatisk, det högsta passet är tolv hundra meter. I vikarna ligger läckra skeppsvrak mjukt begravda i sjögräs. I havet här utanför kan man se delfiner, valar och sälar.

På en vindlande grusväg når vi den minimala byn Dervaig. Vi tar in på Bellachroy,
vandrarhemmet som öppnade redan 1608, då som ett Drovers Inn.
– Drover kallades en sliten resenär som behövde husrum, förklarar Nick Hanson som driver värdshuset tillsammans med frun Debbie.
Den väl insuttna puben ligger innanför restaurangen och före middagen sätter vi oss där och småpratar med lokalborna, en utmaning både för den svårtydda dialekten och för de blixsnabba verbala huggens skull. Vi får snart in vår skaldjurstallrik med den bästa rökta lax man kan önska sig – kräftor, pilgrimsmusslor, hummer och räkor. Vi sköljer ner maten med lokal ale.
Nästa dag följer vi den gamla vindlande vägen över ön. Den letar sig fram mellan ett tjockt täcke av höga ormbunkar. Vid varje krök öppnar sig en ny vy. Får står längs vägkanterna och glor avmätt när vi passerar, ibland får vi stanna när långhåriga Highland Cows parkerat på vägen. Vi kan inte motstå ett stopp på The Glassbarn Tearoom på gården Sgriob-Ruadh. Det hade varit stängt länge när det nyzeeländska paret Fiona Peat och Wesley Mackinney körde förbi och knackade på för att se om de fick ta över verksamheten.

I terummet kan man få whiskyte och goda smörgåsar. På gården produceras också en himmelsk cheddar, det är den sista farmhouse-osten i Hebriderna, upplyser Fiona Peat. Vi frågar över hennes efternamn, som betyder “torv” på svenska.
– Att heta Peat är väl nästan för bra – torv, är ju viktigt för att få fram karaktären i whiskyn man gör här ute. Klart vi blev väl mottagna!

Nere vid kusten stannar vi till i byn Tobermory som är lätt att tycka om med sina färgglada hus i gult, blått, orange, vitt, lila, rött och rosa. Fiskmåsar sjunger i kör nere i hamnen, där öns enda destilleri ligger. Whiskyn heter Ledaig som betyder säker hamn. Båtarna gick in här, i lä från de piskande vindarna och den hårda sjön. På piren ligger näten och hummertinorna i stora högar. De större är till hummer och de mindre är till räkor, berättar en fiskare samtidigt som han ordnar med näten. Nu i augusti är det säsong för räkor, krabba och hummer, inte för musslor och ostron, förklarar han. Vid den lilla träboden på piren är det lång kö,
– Du kan inte få bättre fish and chips än den här, försäkrar han.

Jura – Orwells stuga

En liten smal väg slingrar sig fram längs Juras östkust. Kullarna Jura Paps pekar upp i sommarhimlen. Detta är den enda vägen på ön. “Vill du åka buss ringer du busschaufför-en”, står det på en skylt vid vägkanten i byn Craighouse. Längst upp på ön ligger stugan som George Orwell bodde i när han skrev 1984. Där var Orwell ungefär så isolerad man kan vara i Europa.
– Det bor omkring 197 människor här, men flera tusen hjortar, berättar vår guide Sue på öns destilleri, för självklart har man ett destilleri, hur liten ön än är. Från Jura är det ett kort hopp till whiskyön Islay.

Islay – whisky och stillhet

På piren i Port Charlotte kastar några småkillar sten ut i vattnet. Vi följer den lilla bygatan Sladakliaddish ner till de svarta och gula klipporna nere vid stranden. Som vanligt hamnar vi så småningom hos Will och Iain MacLellan på Lochindaal Hotel. De har den bästa samlingen maltwhisky vi sett någonstans i det här landet. Högljutt och enkelt, ruffigt men hemtrevligt på ett sätt man bara möter häruppe. Ett litet band som är på semester kan inte hålla sig utan tar fram instrumenten och spelar. Några killar från lokala stoltheten Kilchoman Fotball Club kommer in i sina träningskläder för en pint.

Med Port Charlotte som bas når vi enkelt alla öns åtta destillerier, väl värda ett besök allihop. Efter en veckas öhoppande når vi slutet av resan. På den lilla bygatan Antaseisehi i Portnahaven sitter vi en bra stund med varsin kaffe vid ett av de två bord som är uppställda längs den soliga husväggen. Under dagen vi är här händer absolut ingenting. Solen värmer gott och de vita husen glänser av strålarna. Vinden som följt oss över öarna har äntligen dragit sig tillbaka. Vågorna kluckar rytmiskt in, en strimma av ljus är på väg genom slöjmolnen, himlen är som ett utdraget dragspel. Där den lilla gatan tar slut övergår den i klippor, ett litet hamninlopp och små stenhus på båda sidor vattnet. Jo, förresten, biblioteksbussen anländer och kör iväg. I vattnet stökar några uttrar omkring. Annars är det tyst.

Av: Jonas Henningson