Kärleken förändrade allt för radioprofilen Eric Schüldt: “Om jag inte hade träffat min fru hade jag suttit på en öde ö”

Vi ses på Eric Schüldts kontor – en tio kvadratmeter stor skrivarlya i Gamla stan. I den röda gamla Ikeasoffan tillbringar han en stor del av sina dagar. Han läser, lyssnar och tänker, sen skriver han ner sina tankar som blir innehåll i radioprogram och poddar. 

Han är nog mest känd för P2-programmet “Text och musik med Eric Schüldt”, men han har också ­varit programledare för SVT-satsningen “Idévärlden”, basat för intervjuprogrammet “60 minuter”, och skrivit på Expressens kultursida. En yngre pub­lik känner honom kanske bäst genom poddarna? Mest uppmärksamhet har “Två män i en podd”, som han drev tillsammans med kulturjournalisten Daniel Sjölin, fått. Den har beskrivits som trollbindande, navelskådande, pretentiös, brutalt ärlig och bitvis smärtsam. Tyvärr – för oss trogna lyssnare – lades den ner tidigare i år när Daniel fick ett nytt jobb som producent för Sveriges Radio. Eric brukar säga att han blev dumpad. Det dröjde dock inte länge förrän han startade en ny podcast – den här gången tillsammans med översättaren Natalie Lantz. Den upptar mycket av hans tid just nu.  

– Jag ser det som att “Två män i en podd” fick leva vidare i Natalies och min podd. Vi tog vid där Daniel och jag slutade. Nu börjar Natalie och jag komma igång, de senaste avsnitten är jag väldigt nöjd med, som yrkesman tycker jag faktiskt att de är fulländade. 

Men Eric har ju redan en arena i P2-programmet, behöver han ytterligare en plattform? Jodå, poddarna fyller en viktig funktion – inte minst för honom själv.  

– “Text och musik” ju en monolog. Jag har gjort 265 program nu och det är faktiskt rätt jobbigt. Varje vecka ska jag säga något intressant om musiken, mysterierna och mig själv. Jag får kämpa med att få fram något nytt, så att det inte blir rundgång. Men när jag möter en annan människa i en podcast, särskilt i inledningsskedet, så sker något i dynamiken. Arbetet blir lätt och lustfyllt. Jag visste att vi hade något, jag och Natalie. Det märktes redan i vårt första möte, då förstod jag att hon har ett enormt inre. 

 

Ångrar ingenting

Och det kan man ju lugnt påstå att också Eric har. Han och Daniel har frikostigt delat med sig av sina erfarenheter av skilsmässor och sår. Manlighet och mänsklighet. Ensamhet och evighet. 

– Jag brukar få frågan om det finns något som jag har sagt i poddarna eller radioprogrammen som är för utlämnande. Men nej, det fungerar inte så. På ett sätt är jag totalt uppriktig, jag vet ju att det bara kan bli bra om jag är ärlig och naken. Men jag förlorar inte kontrollen, jag skulle aldrig säga för mycket eller lämna ut någon. Jag talar inte om mina föräldrar och syskon, heller inte om min partner. 

Men hur hittar man tonträffheten i ett intimt radioformat? Måste man ha gått i terapi först? Ja kanske, menar Eric. För att ta sig igenom svåra saker kan man behöva en professionell vägledare. Han har själv gått mycket i terapi, men det är inte hela förklaringen, det är också en läggningsfråga, han är enkelt en person som funderat mycket. 

 

Sökte sig till kvinnovärlden

– Jag har på gott och ont alltid varit väldigt intresserad av mig själv, det var jag redan i unga år. Jag hade mina fantasi­världar där livet var rikt och levande. Jag sökte mig gärna till kvinnornas värld, där fanns det utrymme att prata om sitt inre och sina känslor. Jag trivdes där. Och har man ägnat en stor del av sitt liv åt att prata och analysera så lär man till slut känna sig själv. 

Eric Schüldt växte upp i ett akademikerhem i Stockholms innerstad, där musiken fick ta stor plats. Han är dotterson till den norske tenoren Ragnar Ulfung, och Eric trodde länge att det var musik som också han skulle ägna sig åt. Kanske musiker eller kompositör? Han gick i Adolf Fredriks musikklasser, sjöng i kör och tog pianolektioner. Tyvärr var han helt talanglös. I alla fall enligt egen utsago. 10 000-timmarsregeln är en myt menar han, man måste ha lite fallenhet också. Och han blev aldrig tillräckligt bra. Däremot lärde han sig om musikens universum, gick Journalisthögskolan, och fann så småningom sin plats i att förmedla andras musik till radiolyssnare. 

 

Inte ett uns grabbig

Eric har två brorsor, men det grabbiga ligger inte för honom, det vet vi som har följt honom i poddar och radioprogram. I ett avsnitt gör Daniel och Eric en deal – Daniel ska följa med Eric på en högmässa, och Eric ska hänga på Daniel på en innebandyträning. Båda fasar för aktiviteten. 

 

– Om fotbollshuliganen inom mig dyker upp så blir jag rädd för honom. Innebandyn skrämmer mig på allvar, det är inget jag koketterar med. Miljön i sig, omklädningsrummet och framför allt – spelet. Jag är rädd för bollen och klubban. Jag duckar om någon skjuter en boll mot mig, det är förnedrande. Men jag är också rädd för stämningen. Jag vet att i sådana där killsammanhang så blir det alltid aggressivt när det drar igång. De kan säga hur många gånger som helst att det bara är på lek, men det är det ju inte.  

Säger Eric med sin lugna röst. Är det den som är hans framgångsfaktor? Eller det faktum att han på riktigt pratar om känslor? För populär är han, inte minst bland lite äldre lyssnare. Dessutom har han kreddats formellt för sina journalistiska insatser. På väggarna i skrivarlyan hänger diplom och utmärkelser: Första pris i musikklassen i Prix Italia 2007 och Årets Rookie på Radiogalan 2008 och så vidare.  

– Jag vet att saker jag har gjort har varit framgångsrika. Det märks kanske inte i lyssnarsiffrorna, däremot i responsen. Jag har fått tusentals brev från lyssnare av “Text och musik”. Något har uppenbarligen gått hem, trots det känner jag mig som en total outsider i branschen. Det låter säkert koketterande, men i mörka stunder känner jag mig utstött. Men så är det kanske om man går sin egen väg, då kan man inte förvänta sig att vara älskad. Jag trodde när jag var 25 år att när jag är 45 år så kommer jag att jobba på ett helt annat sätt, med mycket större program. 

Som de flesta andra människor är också Eric fylld av paradoxer. Till synes “lyckad” – men med en känsla av att inte ha nått sin fulla potential. Eric beskriver sig som “oförlöst”. Han har precis avslutat ett års föräldraledighet. Lilla Miriam har börjat på dagis, och det skulle finnas en öppning att göra något nytt. Han vill göra något mer, något större, men han vet inte vad. Trots att cv:t de facto är långt har han ändå känslan att han ännu inte har gjort det han är ämnad att göra. Hur kommer det sig?

– Jag är ju verkligen inte framgångsrik rent ekonomiskt, sådana saker kan säkert spela roll. Det räcker med att jag jämför mig med mina bröder. De har helt andra slags karriärer och det går bättre och bättre för dem. Plötsligt är de chefer, blir befordrade och får ännu mer ansvar och högre lön. Den där naturlagen existerar inte i vår bransch. Jag tjänar mindre nu jämfört med för femton år sedan. Arvoden står stilla, men allt annat i samhället blir dyrare. 

Samtidigt har han ju valt det här livet. Han har inte velat kompromissa, han har tyckt om att bestämma själv, och har på många sätt funnit sig tillrätta i sin frilanstillvaro. Det fria livet har på sätt och vis varit en förutsättning för att han ska kunna göra de program han gör. 

– Jag kan inte göra vad någon säger till mig, jag måste bestämma själv. För det jag gör bygger så mycket på min värld, och den går inte att kompromissa med. Och då slutar det kanske med att man sitter ensam i en klostercell i Gamla stan. 

 

Kyrkobesöken gjorde intryck

Eric Schüldt växte upp i ett sekulärt hem. Men familjen var i kyrkan en hel del, inte minst av sociala skäl. Här fanns fika och kyrkans barntimmar, dessutom var det gratis. Senare i livet har Eric förstått att hans tidiga möten med kyrkan gjorde starkt intryck. 

– Vi gick ofta till kyrkan med dagmamman, och de där besöken gjorde starkt intryck på mig. Jag har alltid känt mig hemma i den kyrkliga världen. Från första början har jag haft en oförklarlig andlig längtan, men också förståelse. Jag har alltid känt mig övertygad om att det finns något mer än bara det vanliga. När jag var liten upplevde jag det i böckernas och musikens värld. I vuxen ålder hittade jag så småningom – tack vare skribenten Joel Halldorfs pappa – andra kristna. I dem fann jag en gemenskap. Jag hittade människor i min egen generation som var bildade. Det var förvånande, jag hade haft svårt att hitta sådana sammanhang. Jag hade inbillat mig att kulturredaktionerna skulle vara Platons akademi, att det var där jag skulle sitta och diskutera, men så var det ju inte. Där fanns bara massa praktiskt inriktade journalister, de ville inte prata om själens dunkla natt. 

 

Suttit ensam på en öde ö

Eric brukar beskriva sig själv som en gammal själ. Han har känt att han kan den här världen – så vad gör han då här? 

– Jag har haft svårt att rota mig, jag har levt i fantasierna av en annan värld. Och sådana tankar blir man sällan lycklig av, det leder bara till massa dåliga saker. 

Hur öppenhjärtig ska man vara? Är det här verkligen intressant för Icakurirens läsare? Funderar den här innehållsmakaren och rutinerade radioprataren. Ja, det är det här som är intressant, övertygar jag. 

– Okej då, vi kör på som att det är en podd… 

– … om jag ska bli lite storslagen så har jag en andlig melankoli. Jag längtar tillbaka till Gud. Jag bara gör det. Jag längtar hem. Den här världen är inte mitt hem, jag längtar någon annanstans. Jag längtar hem till den andra världen. Det har varit ett stort problem för mig, och gjort att jag har haft svårt att rota mig här. Periodvis har jag dragit mig undan. Som tur är förändrades mycket av det här när jag träffade ­Greta. Hade mitt liv fortsatt som tidigare skulle jag nog ha slutat på en öde ö. Ensam. Och det hade inte varit bra. 

Jag nickar, det här känner jag igen. Den här sidan av Erics personlighet har ju fått fritt spelutrymme i “Text och musik”. Melankolin är liksom själva nerven i programmet, dessutom lyckas han tonsätta sina grubblerier. Emellanåt påminner programmet om en högmässa, inte bara på grund av sändningstiden – söndagsförmiddagar. Utan också balansen mellan prat och musik, och sättet på vilket musiken drabbar lyssnaren, för ibland mina tankar till kyrkliga miljöer. Hur lyckas han med det?

– Musiken kommer från himlen, den är kontakten med Gud. Det är samma musik i himlen som på jorden. Musiken är ett lockrop från en annan värld, rent känslomässigt för den mig dit. 

Och det känner lyssnarna, och kan ­relatera till?

– Det hoppas jag. Det är det som är meningen. Jag skulle dock inte använda benämningen “Gud” när jag pratar i radio, för det skulle stänga ute en till stora delar sekulär publik. Har man ingen kontakt till det ordet så fungerar det inte. Jag har själv jobbat mycket med att sätta ord på mina Gudsupplevelser, men det är ingenting som jag vill pracka på någon annan. 

Numera tillhör Eric Sankta Eugenia katolska församling, belägen mitt i Stockholm. Dit hittade han efter många års sökande, och han är alltså officiellt katolik. 

– Till slut fann jag ett sammanhang som jag känner mig väldigt hemma i. Det är få veckor de senaste sju åren som jag inte har varit på ­åtminstone någon mässa. Det är för övrigt inte särskilt svårt att få till – Eugenia har mässa tre gånger per dag, utom lördagar. Vardagsmässan är bara en halvtimme lång. På så sätt är det en väldigt tillgänglig kyrka. 

Eric Schüldt är glad att han har den här platsen. Att bara sprida andligt budskap, och filosofiska tankar till andra, räcker nämligen inte. Eric behöver också ta hand om sitt eget själsliga jag. 

– Jag behöver en miljö där min andliga törst inte anses konstig. Att prata om döden, eller till och med ett liv efter döden, får inte vara märkligt. Och en sådan miljö har jag hittat.