Cecilia Uddén: ”Jag fasar för när mina barn lägger sig på terapisoffan”

Hon är tidig och sitter redan till bords när Icakurirens team anländer. Hon har haffat en plats i solen, i kaféets utkant. Trots den diskreta placeringen sticker hon ut. Hon bär en varmt rosa, broderad rock, stora smycken och röd handväska – en färgklick bland alla mörkt klädda stockholmare. “Parant” noterar jag i anteckningsblocket. Jag kan se henne framför mig när hon rakryggat tar sig fram på Kairos gator, eller när hon träffar skräddaren – en intervjuperson som hon ständigt återkommer till – i Gaza. Cecilia Uddén är Sveriges Radios röst i Mellanöstern, och många av oss har lyssnat till henne mer eller mindre dagligen under de två senaste decennierna. 

Vi hinner knappt hälsa innan vi börjar prata uppväxt. Det visar sig att fotografen Theresia och Cecilia har gått på samma gymnasieskola – Norra Latin i Stockholm. Utlandssvensken Cecilia, med en pappa som jobbade på Ericsson, kom till gymnasiet direkt från Kairo­, ­där familjen hade bott i fem år. Hon hade fortfarande lite svårt med svenska språket och fick så småningom en tvåa i svenskbetyg. Theresia minns henne som cool. Cecilia själv säger att hon framför allt var blyg. 

Efter gymnasiet läste Cecilia arabiska på Stockholms universitet och gick Skurups journalistlinje. Sedan bar det iväg på en lågbudgetresa i ett av världens mest riskfyllda områden. 

 

Liftade Kairo–Beirut

– Vi var två blonda kvinnor från Sverige, 22 år gamla, som liftade från Kairo till Beirut. Det var mitt under brinnande krig och vi hade kunnat bli utnyttjade, ja, till och med kidnappade. Istället blev vi omhändertagna på ett otroligt sätt av jättemånga människor. Det väckte något hos mig, jag fick en sådan fin bild av mänskligheten. Jag kände att jag ville tillbaka, att jag ville berätta för världen att alla i Mellanöstern inte är galna extremister. 

Säger Cecilia med sin karakteristiska röst. Hon talar ingen dialekt, utan snarare vad man skulle kalla rikssvenska. Igenkänningen ligger istället i hennes ofta rättframma, och alltid tydligt arti­kulerade, formuleringar. Av äldre lyssnare brukar hon få höra att hon pratar så att folk uppfattar vad hon säger. 

Men det var nära att det inte blev någon internationell karriär. När Cecilia Uddén sökte jobbet som Mellanösternkorrespondent var hon gravid. “Synd, jag hade ju tänkt att du skulle bli vår nästa korre”, sa utrikeschefen. “Det vill jag”, sa Cecilia. “Nej, det kan man inte med en liten bebis”, tyckte chefen. “Men det kunde ju du”, påpekade Cecilia. Chefen hade nämligen haft små barn själv när han var korre, men haft sin fru vid sin sida. “Det är annorlunda att vara mamma”, tyckte chefen. Men Cecilia sökte ändå jobbet – och fick det. 

Erik Fichtelius, som då var chef för Eko­redaktionen var inte nöjd: “Du ska veta att jag är emot det här, om det inte funkar tar vi hem dig”, löd hans avskedsord till Cecilia.

– Om någon sa så i dag skulle hen få sparken. Jag var livrädd för att inte leva upp till kraven, så oavsett vad som hände Edgar – som i dag är 29 år och själv jobbar som journalist – berättade jag det inte för redaktionen. Han hade öroninflammationer och till och med blodförgiftning, men jag sa ingenting. Jag pratade aldrig med någon på hemma­redaktionen om vad som hände familjen, jag höll mig strikt till det professionella.

Flitiga Cecilia jobbade hårt, och på frågan om hon möjligtvis missade delar av barnens uppväxt kommer svaret utan tvekan. 

– Absolut, så känner jag. Men jag förtränger det. Det är ingen idé att älta, nu var det ju så. Men jag fasar för den dagen mina barn lägger sig på terapi­soffan och kommer fram till att mamma inte fanns där för oss när vi var små. Men än så länge har det inte hänt. 

Numera umgås hon flitigt med de ­vuxna sönerna. Före intervjun har hon sett “Fröken Julie” på Dramaten tillsammans med den ene sonen. Den andre sonen har börjat frilansa och bott hemma hos henne i Kairo under hela våren. Och båda sönerna, samt alla deras kompisar, kommer till sommarstället på Öland i sommar. Då lagas det mat i uteköket, som är Cecilias bästa lifehack. 

– Sängplatser finns det gott om, men om alla ska stå och trängas vid spisen i mitt lilla hus blir det snart jobbigt. Därför byggde vi om stenladan till ett utekök. Nu kan alla laga mat när de vill, säger Cecilia nöjt. 

 

Ovanligt stillsamt

Vapendragaren under alla år utomlands var maken – kulturjournalisten Otto Mannheimer. Men nu ligger paret i separation. Otto har flyttat hem till Stockholm och för Cecilia börjar ett nytt kapitel i livet. Om det har hon inte så mycket att säga. På jobbfronten är det inte heller sig likt. För första gången på två decennier är strålkastaren inte riktad mot Mellanöstern. Den arabiska våren har gått i stå och det syriska inbördeskriget har svalnat. Andra frågor har tagit vid – Brexit, pandemin, kriget i Ukraina… Korrelivet i Mellanöstern har blivit ovanligt stillsamt, många kollegor har dragit vidare till Östeuropa. 

– Man blir ju bortskämd av att alltid vara eftertraktad av Ekot. Och när man inte längre är det… det finns något som heter korresjukan, det är när man känner sig osedd och när man ringer till hemmaredaktionen och undrar varför ens inslag inte har sänts? Jag ska inte säga att jag har drabbats, men jag ska ärligt säga att det känns konstigt att inte längre vara lika efterfrågad. 

 

Känner mig otillräcklig

Numera tillhör Cecilia Uddén de mer rutinerade i radiohuset. Men det betyder inte att jobbet blir lättare med åren. 

– Nej, jag känner mig alltid otillräcklig. Det är en nervositet inför varje grej som ska göras. Det är svårt att hitta ett slentrianmässigt sätt att hantera det här jobbet, det finns inget formulär 1A. Och hade det funnits det hade det varit väldigt tråkigt. Oförutsägbarheten gör ju att det är kul att vara journalist, hela vårt jobb går ut på att ompröva.  

Och så drar hon en anekdot om när hon var korre i USA och för en gångs skull saknade en idé om vad hon skulle göra för nyhetsinslag. Hon bestämde sig för att för en gångs skull göra det enkelt för sig, och gå ut på gatan och fråga amerikanarna vad de vet om Sverige. Hon såg framför sig en rak story om isbjörnar och befarade att Sverige skulle blandas ihop med Schweiz. Den första mannen hon träffade på gatan sa: “Sverige? Ja, jag tycker att de där böckerna som Gunnar Myrdal skrev om ras­frågan i USA är något av det bästa som har skrivits”. Cecilia tänkte att han var undantaget som bekräftar regeln och gick vidare till näste man på gatan: “Jag har aldrig riktigt kunna bestämma mig för vilken film jag tycker bäst om – Smultronstället eller Det sjunde inseglet”, löd hans kommentar. 

– Jag var tvungen att tänka om. Istället blev det ett reportage om mina egna fördomar. 

Någon har träffande beskrivit att Cecilia Uddén inte lider av beröringsskräck. Hon söker upp människor med olika bakgrunder och ställer raka och tydliga frågor. Och som man frågar får man svar. De hon intervjuar brukar svara konkret och begripligt. Att gå mot strömmen och göra inslag som inte alla andra gör, har blivit Cecilias signum. 

Som den gången hon skulle bevaka Arafats presskonferens och den drog ut på tiden och rastlösa Cecilia åkte hem till sin vän skräddaren Farouk i Gaza. När hon satt i hans soffa hörde hon plötsligt på tv:n att Arafats tal hade börjat. Hon insåg att hon inte skulle hinna dit och i ren desperation bestämde hon sig för att intervjua skräddaren om vad han tyckte om talet. “Vilket bra grepp”, jublade hemmaredaktionen. “Man måste ju komma på nya infallsvinklar”, ljög Cecilia. 

När jag ber henne analysera sin egen framgångsfaktor vrider hon dock på sig i stolen. 

– Det är hemskt att prata om sig själv. Men en viktig sak är att inse att radio är ett bildspråk. Som lyssnare är det mycket lättare att ta till sig informationen om reportern förmedlar en bild. Det behöver inte vara något komplicerat. Det kan vara att rapportera om klimatmötet som pågår just nu, men att börja med den där polishästen, säger Cecilia och pekar på en ridande polis.  

– Då aktiveras något i hjärnan på lyssnarna, som gör att det är lättare att ta till sig alla abstrakta fakta om klimatet som kommer senare i inslaget. Det här är inget som jag har formulerat som arbetsmetod, men det är så jag jobbar. 

 

Sattes i karantän

Cecilia Uddén har prisats för sitt arbete, men hon har också kritiserats. Flera gånger under karriären har det blåst runt henne. Under den amerikanska valrörelsen 2004 uttryckte Cecilia Uddén att “John Kerry vore bättre för världen än George Bush”, vilket orsakade en debatt om Sveriges Radios opartiskhet. Hon sattes i karantän och fick inte fortsätta kommentera det amerikanska valet. Och när konflikten mellan Israel och Hamas blossade upp våren 2021 medverkade Cecilia Uddén i P3:s “Morgonpasset”. Där påstod hon felaktigt att Hamas inte finns med på EU:s terrorlista. För det fälldes SR i Granskningsnämnden som menade att inslaget stred mot kravet på saklighet.

Cecilia menar att hon är konflikträdd och att det inte har varit hennes avsikt att skapa mediestormar. Samtidigt verkar hon i en region där det är lätt att bli kritiserad – såväl araber som israeler har haft synpunkter på hennes arbete. 

– Tyvärr har det politiska klimatet i Israel hårdnat. För tjugo år sedan fördes en helt annan politik i Israel, på den tiden fanns det en fredsönskan. Med åren har Israel gått allt längre till höger. Det här är heta potatisar ens att prata om, men det finns en rädsla – i Sverige och på andra håll i världen – att bli stämplad som antisemit. Och det blir man oerhört lätt, ta bara Margot Wallström som exempel. Det är många som är livrädda att få antisemitstämpeln. Istället backar de och anpassar sig till en israelisk politik som egentligen borde ha kritiserats. Det är problematiskt att det här har skapat en sådan ängslighet. Själv känner jag mig så trygg i att jag inte är antisemit att jag inte är det minsta osäker. Jag är inte journalist för att vara aktivist, utan för att jag på ett konsekvensneutralt sätt vill beskriva verkligheten. 

 

Bröt ihop fullständigt

Cecilia Uddén har sett och hört mer än de flesta. Men att ventilera det hon har varit med om med en psykolog har inte varit aktuellt. Som debriefing är det faktiskt lyssnarna som är till mest hjälp. 

– Att få ur sig något som är plågsamt och dela det med andra, det är min terapi. Anledningen till att jag vet att det fungerar så är att jag har varit med om att mitt reportage har klippts ner till oigenkännlighet, och att jag reagerade genom att bryta ihop fullständigt. Jag hade varit med på en avrättning i USA, och jag har aldrig känt mig så smutsig som människa. Jag såg ett liv släckas utan att ingripa, det var fasansfullt. När mitt långa reportage klipptes ner så fanns det ju ingen mening med att jag hade varit där. Då insåg jag hur viktiga lyssnarna är. Vetskapen om att någon annan hör det jag berättar, och kanske förstår lite mer om världen, gör att det är värt mödan. Så tack publiken för att ni finns!