Peter Stormare: ”Jag gick till ett medium för att få råd om min framtid”

Tredje raden, femte stolen. Det var där allting började. En knappt 20-årig Peter Stormare går på Dramaten för första gången och tårarna vill aldrig sluta rinna. Vad var det här för något?

Det var som dörren till ett okänt himmelrike hade öppnats och en röst viskade rätt in i hans hjärta “Välkommen hem”.

Peter Stormare hade hittat sin plats.

När vi nu möts i barndomens Hälsingland, över 40 år senare, berättar Peter att han fortfarande går och klappar på just den stolen när han är på besök. Och sänder i väg ett stort tack till “någon där­uppe”. För att det finns många magiska och okända krafter runt omkring oss är Peter Stormare övertygad om. Och dem måste man hålla sig väl med.

– Ja självklart måste du prata med dina änglar varje dag, säger Peter. Gör inte du det? Om du inte kommunicerar och hör av dig kan de tro att du är nöjd och har det bra. Det är precis som med vänner. Du måste höra av dig om vänskapen ska fungera.

Peter Stormare är på ett av sina sällsynta besök i Sverige. Får han bestämma själv är det hit han helst åker när han kommer hem, till vackra Orbaden. Här är det lugn och ro, storslagen natur och en stillsam tystnad. Kan han hjälpa sitt älskade Hälsingland genom att skapa lite uppmärksamhet som “kändis” så gör han det mer än gärna. Här är han med i styrelsen för Orbaden Spa & Resort, han har inrett en egen svit på hotellet och dagen till ära får lyckliga gäster också höra en rockkonsert med Peter Stormare vid gitarren och bakom mikrofonen. (Inom parentes så låter det oväntat bra, lite Johnny Cash-aktigt och han har skrivit flera av låtarna själv.)

Säljer egen öl

Peter har också lånat ut sitt namn till “Stormare bryggeri” som ligger ett stenkast från hotellet. Hans 33-åriga dotter Kelly (som bor i Stockholm i vanliga fall) är också med och ska hjälpa till med marknadsföring och pr.

– Vi skyndar långsamt. Vi är igång i liten skala, och målet är att inom tre år ha ett pop-up-bryggeri i Los Angeles där vi säljer min öl, säger Peter.

Han är oerhört vänlig och har tålamod med alla som vill ta selfies och stanna och prata en stund, men när vi senare får tid till en intervju i lugn och ro, förstår jag att han tycker det är rätt skönt att stänga dörren omkring sig och bara få landa. Folksamlingar gillar han egentligen inte alls.

– Jag har alltid haft svårt för höga ljud. Redan som liten var jag tvungen att sitta i köket när de andra åt vid matbordet. Jag har nog någon form av misofoni.

Han skrattar till och erkänner:

– Jag har varit ihop med min fru i 25 år. Jag tror vi har haft gäster hemma mindre än tio gånger. Jag vill ha det tyst och lugnt när jag är hemma. Folk skriker och har sig så mycket på mitt jobb…

Det är också därför det förhållandevis enkla huset i West Hollywood är inrett nästan utan möbler och med vitrappade väggar.

– Ja, det ser ut som en sakristia, säger Peter nöjt. Inga tavlor och sånt som stör.

Men han erkänner att numera har han en pool.

– Jag hade lovat min yngsta dotter Kaiya det när hon skulle fylla 13, så i maj stod den klar.

Överhuvudtaget saknar han många av filmstjärnornas klassiska attribut. Inga dyra klockor, bilar eller smycken. Klädkontot är minimalt. Han går helst runt i träningskläder som Adidas sponsrar honom med.

– Jag behöver inga juveler. Jag har två döttrar och en fru. Jag tycker det mest är jobbigt med prylar.

– Men min mamma var ibland missnöjd “du som är så fin i kostym, varför har du alltid så lufsiga kläder?”, säger han och flinar lite.

Visste som femåring att han skulle bo i Kalifornien

Vi återvänder till det första Dramaten-besöket. Att han en dag skulle flytta från lilla Arbrå i Hälsingland visste han tidigt.

– Det var som om någon ropade på mig, hela barndomen var jag alltid på väg bort. Kalla det ett varsel eller en föraning, men redan som femåring visste jag att jag skulle bo i Kalifornien en dag, säger Peter och berättar att han avskydde när föräldrarna retade honom för hans drömmar “när ska du flytta då, Peter?”, sa hans pappa.

(Många år senare flyger Peter över sina föräldrar Gunhild och Ingvar till USA med första klass-biljetter, lyxhotell och VIP-biljetter till Disneyland. Peter hittar sin pappa i tårar på en bänk. “Hur faan kunde du veta det här när du bara var fem år?”, sa pappan.)

– Det är enda gången jag har sett honom gråta, säger Peter.

Han beskriver sig som ett udda barn, som gärna satt och grubblade i en garderob och drömde om rymden och himlen. Han drogs till de som var lite eljest, lite udda.

– Som barn fick jag hela tiden spela normal, det är kanske därför jag blev skådis? frågar han retoriskt.

För trots att han knappt visste vad som var upp och ner på ett manus kom han in på Teaterhögskolan.

– Jag har aldrig varit rädd för att inte klara av saker. Marie Göranzon brukar säga att jag saknar en talang – och det är förmågan att inse min egen begränsning. Jag tror på fullt allvar att om jag fick träna med landslaget i fotboll i några veckor så skulle jag platsa, säger han och tillägger:

– Jag vet att det alltid finns någon där som hjälper mig rätt. Jag kallar det mitt elljusspår…

Okey, nu måste det bli en liten utvikning. Vad menar du nu?

– Jo, det är vad jag kallar min inre röst. Ibland åker du lite fel och plumsar ner i snön vid sidan om. Men när du vänder dig om så ser du att det glimrar där borta. Då är det bara att skaka av sig snön och plumsa tillbaka, till elljuset som lyser upp den rätta vägen.

– Alla har vi en inre röst som leder rätt, många har bara glömt bort den.

Efter examen ledde således elljusspåret rakt in Ingmar Bergmans magiska krets, den legendariske regissören såg Peter som sin egen son.

–  Jag älskade Ingmar. Vi hade så fantastiskt roligt ihop. Fortfarande frågar jag honom till råds, han kommer ofta och hälsar på i mina tankar. Då skrattar vi väldigt mycket tillsammans!

Föreställningar som “Fröken Julie” och “Hamlet” ledde till internationell uppmärksamhet och Peter slog igenom som skurk i Oscarbelönade “Fargo” (där han bland annat mal ner Steve Buscemi i en flismaskin). Sedan följde roller i storfilmer som “Armageddon, “Jurassic Park” och succéserien “Prison Break”. Här i Sverige såg vi honom senast i tv-serien “Box”, och “Swedish Dicks” med Johan Glans. Peter jobbar med just nu med en fortsättning på den serien.

– Men vi gör den bara om vi får bestämma allting själva. Inte en massa överrockar och tyckanden som ska lägga sig i.

Totalt har Peter Stormare cirka 200 film- och tv-roller bakom sig.

Är du nöjd med din karriär?

– Jag är nöjd med mitt liv. ­Karriären har aldrig varit det viktigaste för mig. Att det blivit många biroller är helt okej, jag brukar säga att det är som att få spela ishockey med Wayne Gretzky, man får assistpoäng.

– Jag ser mig absolut inte som en filmstjärna, utan som en lyckligt lottad människa som fått uppleva och realisera sin dröm.

Men även om Peter inte är det minsta kaxig privat, så får han dras med sitt lätt vildsinta utseende. Det stora buskiga skägget, det bakåtslickade håret, den långa (189 cm) starka kroppen, för lätt tankarna till antingen vedhuggning eller farliga psykopater. Men så fort han ler sitt lite blyga leende kommer den lille hälsingepojken fram. Hugger ved gör han däremot gärna, det stämmer.

– Jag älskar att bygga och snickra saker. Ända sedan barnsben har jag hållit på med olika projekt, farsan tvingade familjen att hamra hela somrarna. Du förstår, vår sommarstuga växte från 18 till 90 kvm på tio år…

– Det är därför jag inte har några problem med att göra reklam för det, säger han och syftar på tv-reklamen för en välkänd byggfirma.

– Däremot spelbolagsreklam, det skulle jag aldrig ställa upp på. Så fattig kommer jag aldrig att bli.

Har en andlig sida –och tycker synd om de som inte tror

Det finns en stor andlig sida hos Peter som han säger sig ha ärvt från sin mamma. För henne var det självklart att inte hälla hett vatten på gräset utan att varna småfolket och du fick aldrig gå in i ett ödehus utan att hälsa på dem som bott där tidigare. Även Peter tror att det finns andra varelser och småknytt kvar i skogen.

– Ja, jag kan absolut känna olika väsen när jag är ute och går. Men vad det är? Ja, det beror på vad du själv tror på. Du kan tillkalla vad du vill, men du måste tro på det själv.

Ufon är också en helt realistiskt tanke, menar Peter.

– Jag brukar få frågan om jag tror på utomjordingar och ufon och då säger jag “javisst”, för det är roligare att tro än att vara en nejsägare.

– Andra kan säkert tycka det är trams och fånerier, för mig handlar det om att det är så mycket mer spännande att vara öppen, hela livet får ett större spektrum på så vis. Jag tycker synd om folk som inte tror på något alls, eller som tror att allt bara blir svart när man dör, säger han.

Tänkte bli präst

Överhuvudtaget är Peter Stormare mycket mer intresserad av att prata livsåskådning än skådespeleri, och till slut flikar jag in frågan om han aldrig funderat på att bli präst?

– Jovisst, säger Peter. Jag hoppade till och med av scenskolan för att börja plugga teologi. Men när jag gick till ett medium för att få råd, så förklarade hon att  “du ska inte bli präst, det är din uppgift att sprida ljusets budskap på din arbetsplats.”

– Som tur var fick jag komma tillbaka till scenskolan. Jag insåg att jag som präst hade varit tvungen att ha samma manus hela livet…

Vill han predika något idag så är det ödmjukhet.

– Vi är på besök i universum en kort sekund bara, som ett tomtebloss som glimmar till. Det gäller att inte slarva bort det. Du är unik, det finns bara ditt fingeravtryck här på jorden.

Framtiden säger han sig inte grubbla så mycket på. Han kommer att bo kvar i villan i West Hollywood och se sin nyblivna 13-åring växa upp.

– Kaiya är väldigt konstnärligt begåvad, sjunger, dansar och spelar teater. Men mitt enda råd till henne är “bejaka det du blir glad av, skit i resten”.

Han är också lyckligt lottad, menar han, som har ett yrke där han kan fortsätta så länge han vill.

– Jag säger som Allan Edwall sa till mig en gång: “Jag är 68 år, men känner mig som 16”. Precis så är det för mig.

Och hur blir det med landslaget i fotboll?

– Äsch, det är klart att jag vet att jag aldrig skulle platsa där, men jag kan liksom programmera mig att tro det, det gör mig glad och får mig att småskratta lite.

– Jag gillar inte att vara på dåligt humör. Jag är mer som en byfåne som står och ler… och är lycklig.