Sofia Rågenklint: ”Jag blev livrädd när jag började glömma namn”

Sofia Rågenklint är en gudabenådad historieberättare så tiden går fort när vi möts en eftermiddag på ett kafé i Helsingborg. Det handlar till exempel om den gången när hennes medföljande hund fick någon sorts fontändiarré just när Sofia skulle provfilma för sitt första tv-jobb. (Hon fick jobbet.) Eller när hon som tonårig servitris kylde av en närgången kroggäst genom att hälla ett glas öl över honom. (Hon fick sparken.) Eller när hon genomförde en sarongkupp i baddräktsmomentet i Fröken Sverige-finalen 1999. (Hon kom trea.) För tydlighets skull kan påpekas att hon alltså paraderade mer påklädd än vad som var brukligt i den tävlingen.

Jag får associationer till min barndoms flickbokshjältinnor, de som hamnade i olika knipor men med rådighet och gott humör tog sig ur dem igen. Sofia ger samma intryck – snäll, skärpt, handlingskraftig och väldigt rolig. 

Men det finns förstås allvarligare historier där bakom, som i allas liv. Trasig kärlek och lycklig kärlek. Hälsa och energi men också kris och sjukdom. Periodvis ett livspussel med extra allt, som när hon för några år sedan jonglerade barnen, dåvarande särbon, exet, några miljoner tv-tittare samt en dödssjuk förälder, samtliga utspridda över landet. Inte konstigt att hon brände ut sig. Men hon gjorde som hon brukar – tog sig igenom och lärde sig något.

– Höger armbåge började värka, för att jag spelade padel, trodde jag. Men värken spred sig till axeln, skulderbladet, ner i benet. Till slut hade jag ont i hela höger sida och kunde knappt sova, berättar Sofia.

– Ortopeden sa att han kunde ta alla tänkbara prover men att han var till 99 procent säker på att detta var en inflammation orsakad av stress. Han rekommenderade mig att lägga om livsstil. Där och då, direkt när jag lämnade hans mottagning. Annars kunde inflammationen bli kronisk.

Ett omskakande rakt besked som Sofia tog på allvar. För det värsta var inte smärtan i kroppen utan att skallen inte heller fungerade som den skulle.

– Jag glömde folks namn, vad jag just läst i tidningen, att jag skulle skjutsa barnen till träningar. Jag kunde inte hålla tråden i samtal. Ett plus ett blev inte längre två och jag blev livrädd. Tänk om jag hade fått en hjärnskada. Hur skulle jag klara mitt jobb? Skulle jag bli tvungen att byta bana? Finns det ens några jobb man kan sköta om inte hjärnan funkar?

Gick in i väggen

Det var typiskt nog när den värsta pressen hade släppt som hon gick in i väggen. I efterhand kan Sofia se att hon gav mer än hon hade ork att ge när hennes mamma drabbades av lungcancer. 

 – Min pappa dog plötsligt av hjärtinfarkt när jag var 23. När mamma blev sjuk gav läkarna henne mellan tre månader och tre år att leva. Jag ville göra allt jag kunde den tid hon hade kvar men vi visste ju inte hur lång den var. Hennes tillstånd gick upp och ner. Plötsligt kunde mamma bli bättre av en medicin hon inte svarat på tidigare.

– Jag åkte upp till henne i Dalarna så ofta det gick, jag kunde köra 30 mil bara för att sova hos henne över natten. Jag var hos henne på Falu lasarett och skjutsade henne till Uppsala för be

handlingar. Samtidigt hade jag barnen i Stockholm, min dåvarande särbo utanför Helsingborg och spelade in tv-program på olika platser i Sverige. 

– Man får på något sätt den energi man behöver just då. Men jag tänker på alla dem som lever med svårt sjuka anhöriga år ut och år in. För att inte tala om de som själva är sjuka. Livet är inte rättvist. 

När mamma gick bort efter tre års sjukdom hade Sofia kört slut på alla reserver. Trots – eller kanske just på grund av – att hon är hon en mycket kapabel person som har dubbelarbetat sedan hon var tretton.

– Jag är född i Skövde där vi bodde tills jag var åtta. Mamma var frisör och pappa dansbandsmusiker och låtskrivare. Men hon längtade till sina hemtrakter i Dalarna och han hade tröttnat på turnerandet så han sadlade om till bonde så vi kunde ta över mammas släktgård i Äppelbo. Han älskade djur, precis som jag, men var nog världens sämsta bonde i början. 

– Fem år senare köpte han en fallfärdig herrgård för att göra om till dansbandspalats. Vi rustade upp den själva och drev den med pub, kafé och restaurang, hela familjen tillsammans. Jag fick börja med att stå i korvkiosken.

– Jag har fått hjälpa till mycket från det jag var liten. Det är jag glad för även om det då inte inte alltid var kul att gå upp tidigt på helgerna och fodra hästarna på gården. Jag hade alltid ett extrajobb bredvid skolan. När kompisarna fick pengar av sina föräldrar kände jag mig stolt och självständig som tjänat ihop mina själv.

Träffades under intervjun

Efter gymnasiet började Sofia i resebyråbranschen. Men någon tipsade henne om att söka jobb på en lokal-tv-station i Sälen. (En anställning hon alltså fick trots att hon anlände med en kraftigt nedbajsad japansk spets i släptåg.)

Hennes debut som intervjuare råkade bli med sångaren Patrik Isaksson, som då nyss hade slagit igenom. De fann varandra, gifte sig och flyttade ihop i Stockholm där Sofia fick jobb som hallåa och senare programledare på TV4.

– Jag hade verkligen inte tänkt bli ihop med en turnerande musiker, säger Sofia, som mindes sin barndom.

Men så blev det. Dock inte utan komplikationer. Redan inom ett par år var de skilda – för att sedan återförenas igen och få två barn.

– Det funkade bättre andra gången. Sedan fick jag cellförändringar på livmodertappen som delvis fick opereras bort. Det var inte så allvarligt men läkaren påpekade att om vi ville ha barn borde vi inte skjuta upp det. För om cellförändringarna skulle komma tillbaka fanns det risk att de skulle behöva ta bort hela livmodern. Jag hade inte haft någon stark barnlängtan fram tills dess men då kom den.

De gifte aldrig om sig, Sofia och Patrik, men höll ihop åtta år innan de på nytt gick skilda vägar. Sofia etablerade sig som folkkär programledare i SVT med program som “Söndag med Sofia”, “Brottsligt” (båda i Barnkanalen), “Djursjukhuset” och “Auktionssommar”. 

Kär i hans tavlor

Hon levde i småbarnsförälderns tajta vardag, där det egentligen inte finns plats för en komponent till. Men efter några år som singel träffade Sofia Jonas Nemeth, rektor och konstnär, bosatt utanför Helsingborg.  

– Jag blev egentligen kär i hans tavlor först, säger Sofia. 

– Vi hade inte tänkt flytta ihop förrän våra sammanlagt fyra barn stod på egna ben. Men mina söner var ofta på besök i Skåne, trivdes där och föreslog själva att vi skulle flytta dit. Där bodde också Jonas döttrar varannan vecka.

När Sofias mamma gick bort sommaren 2019 hade Sofia och Jonas precis köpt ett hus tillsammans utanför Helsingborg. Det var här hon såg fram emot att få ta det lite lugnare och starta om med sin nya bonusfamilj, när utmattningskollapsen fällde henne. 

Sofia följde sin läkares råd och varvade ner rejält. Hon ger sig själv tillåtelse att hinna mindre än hon brukat. Hon har gått i terapi och haft tid att fundera över sina beteendemönster. Varifrån kommer de höga kraven hon ställt på sig själv? Ansvaret hon tagit för andras mående, något hon kallar ett “medberoende” med deras svårigheter.

– Jag älskade min mamma, säger Sofia stilla. Hon var kärleksfull och underbar. Men när jag var liten mådde hon dåligt i perioder. Kanske saknade hon pappa som nästan alltid var ute på turné. Jag minns att det enda jag ville då var att göra henne glad igen. Jag tömde diskmaskinen, jag sjöng “Jag ska måla hela världen, lilla mamma” för henne. Jag förstod inte varför jag inte lyckades få henne att må bra. 

Samma instinkt kickade in 40 år senare när mamma blev sjuk. 

Vanan att prestera, att tänja sig för att räcka till för allt och alla, kan också vara ett sätt att hantera sin egen oro. Sofia har haft sämre strategier än så.

– När jag var 15 fick jag bulimi. Men jag tyckte inte jag var sjuk för jag hade en kompis som drabbades av anorexi och jag åt ju. Fast kräktes upp maten igen. Det gick så långt att jag till sist knappt kunde nudda tungan med gaffeln utan att det kväljde mig.

– Men jag dolde det skickligt i åratal. När mina föräldrar till slut kom på det blev de jätteledsna, både för att jag var sjuk och för att de inte förstått det. Jag lovade att söka vård och gick på en ätstörningsmottagning i Mora där jag fick bra hjälp. När pappa sedan dog var jag fast besluten att hålla mitt löfte till honom och våga tro att jag skulle bli frisk. Och det blev jag också. 

20 år senare var det en fullständig utmattning hon behövde ta sig ur. Sofia slutade på “Go’kväll” där hon bara varit några månader och skalade bort en massa andra saker. Familjen stöttade och det underlättade att det var pandemi. 2021 var hon tillbaka i rutan och är numera programledare för det klassiska SVT-programmet “Fråga doktorn”. 

– Ett drömjobb. Jag lär mig nya saker hela tiden.

Hälsa har alltid intresserat henne och nu mer än någonsin. Hon är en lyhörd intervjuare som får människor att ärligt och gripande berätta om lidanden.

– När människor delar med sig av sina erfarenheter, kan andra som upplever samma saker identifiera sig och få hopp. Programmet, och våra modiga gäster, har en viktig funktion att lyfta fram alla slags sjukdomar, inte minst sådana som skapar skam, skuld och ensamhet, säger Sofia.

Därför väljer hon att också själv att vara öppen med sin egen historia av både hälsa och ohälsa.

Hon vet inte om hon är helt återställd från utmattningen, eller om hon ens vill bli det. Hon lever ett annat liv nu än hon gjorde tidigare.

– Jag skulle inte vilja vara utan den här erfarenheten. Jag har inte förmågan att jobba lika intensivt som jag hade innan och det är bra för jag mår kroppsligen mycket bättre. Att behöva bromsa in och reflektera har varit nyttigt. Jag har utvecklats andligen och fått nya insikter. Ibland kan jag känna min mammas närvaro och jag har börjat ana de djupare sammanhangen. Det är så spännande.

Separerar efter nio år

Men en stor livsförändring drar ofta med sig flera. Sofia och Jonas bestämde sig nyligen för att separera efter nio år tillsammans.

– Det blev inte vad vi hade hoppats och trott. Vi har haft fantastiska år tillsammans men kom till slut ändå fram till detta beslut. Vi umgås fortfarande och har den största respekt för varandra. Jonas kommer alltid att vara en del av mitt liv, säger Sofia. 

– Vi var på väg att gifta oss men fick ställa in bröllopet två gånger på grund av pandemin så med facit i hand var det kanske inte meningen.