”Nuckan” är tillbaka: Nu ger hon kärleksråd till andra i sin egen hjärtespalt!

Malin Lindroth är klädd i svart från topp till tå. Innan hon ska fotograferas plockar hon fram en klädborste som hon stryker över tröjan. De tre katterna har lämnat spår i form av vita hårstrån. Liksom nuckan i boken bor Malin Lindroth i skogen med tre katter som sällskap. Det betyder dock inte att det är hon som är nuckan i boken. I förra boken om nuckan utgick Malin från sig själv. “Jag” betydde Malin. I nya “Nuckans hjärtespalt” är berättaren en fiktiv gestalt. Malin vill inte längre vara ansiktet utåt för nuckan. 

 – Det är en utmaning att prata om det här på ett sätt som inte blir geggigt. Därför att jag är noga med att inte prata så mycket om mig. Det handlar inte om att jag är snål med mig själv, men när den förra boken kom fanns det ett behov av att peka ut folk. Vilka är nuckor? Så fungerar det när någon har en icke normativ erfarenhet. Folk vill veta vem det är. De vill ha namn. Adress helst. Men när nuckan blir jag så blir hon oangelägen. Då är hon återigen en särart, en kuf som bor i en skog. Och det är väl inte så intressant?

Med det sagt: hon identifierar sig fortfarande med nuckan. Hon är fortfarande en nucka, för den som undrar. 

– Men jag kan också identifiera mig med andra saker. Jag går inte hela tiden runt och tänker “Jag är nucka”. Men jag råkar ha de erfarenheterna. Jag hade visserligen en sambo i några år när jag var i 25-årsåldern. Men sedan dess har jag levt som nucka. Det har gått trettio år nu, så det är en stor del av mitt liv.  

 

Betalar ett högt pris

Det är uppenbart att kritikerrosade “Nuckan” fyllde ett hål när den kom 2018. Det var lite som med metoo, plötsligt började vi prata om sådant som vi tidigare inte hade satt ord på. 

– Att vara nucka är en erfarenhet som har varit höljd i tystnad. Nuckan satte ord på något som har varit förbjudet att tala om, men som angår väldigt många även om man själv inte är nucka. Nuckan finns närvarande i mångas liv, det är inte ovanligt att man formar sin tillvaro för att inte bli nucka och att man betalar ett väldigt högt pris för det. Det är kanske där den stora olyckan finns, har jag ofta tänkt. 

Boken om nuckan blev en snackis, en riktig bokcirkelbok, och även om Malin tidigare hade skrivit både romaner och dramatik så måste den betraktas som hennes genombrottsroman. Malin blev nuckan med hela svenska folket, och hon har fått åtskilliga mejl från läsare som känner igen sig – men också från män som vill befria henne från nuckskapet. Sådana inviter besvaras dock inte av Malin.  

– Att skriva en bok är väl en onödigt krånglig väg för en kontaktannons? Risken finns att de som mejlar mig är intresserade av någon som faktiskt inte finns, det är ju trots allt böcker som jag har skrivit. 

 

Om den första boken pekade ut erfarenheten att vara nucka, så sätter den nya boken nuckan i arbete. Den här gången ville Malin praktisera nuckskapet, hon ville pröva nuckblicken. Varför inte låta nuckan bli rådgivare i kärlek?

– Jag har alltid gillat den gamla hederliga hjärtespalten. En bra hjärtespalt är som en vän. Som säger sanningen, men som vill en väl. Texten pratar i ögonhöjd med läsaren. Utgångs

punkten i de här hjärtespalterna är alltid tvåsamhet. Därmed var det lockande att låta nuckan ta över som hjärtespaltsrådgivare. 

 

Reclaimade ordet nucka

Själva ordet nucka (som enligt Svenska Akademiens ordlista är lika med “äldre ogift kvinna”) var avgörande för att Malin skulle kunna skriva böckerna. 

– Jag har försökt skriva om de här frågorna jättelänge, men det har blivit formlöst, jag har inte hittat in i berättelsen. Men när jag började tänka på ordet nucka och bestämde mig för att reclaima det så visste jag plötsligt hur jag skulle skriva boken. 

Hur är det att leva som nucka då? Ensamheten och att vara utan partner är bara en del av nuckskapet, menar Malin. Det som förenar nuckorna är att de inte har de normativa referenserna. De har inga historier att berätta om en
familjesemester eller om en tokig svärmor. Att sakna det sociala kittet, det som förenar människor, kan innebära ett utanförskap. 

– En nucka är en person som inte har referenser till tvåsamhet. Antingen för att erfarenheterna är så gamla, eller för att hen aldrig har haft det. När man känner att man inte kan dra historien om den festliga svärmodern en gång till. Man kan liksom inte prata hur länge som helst om en förlovning från 1982. Det ger inga sociala poäng, till slut framstår det bara som konstigt. 

 

Tvåsamhetsnorm

Kanske är böckerna om nuckan mest av allt en studie i ensamhet? Och kanske är det inte ensamheten i sig som är värst, utan föreställningen att man ska leva i tvåsamhet? Samtidens syn på relationer är väldigt traditionell, det finns en nästan aggressiv tvåsamhetsnorm, påpekar Malin. Att vara nucka är ett personligt misslyckande.

– Det räcker med att titta i tv-tablån. Att fånga en bonde är ju en bisarr programidé, men den speglar något i vår tid. Det sägs ofta att vi behöver nya berättelser om kärlek, men jag menar att vi behöver nya historier om ensamhet. För den berättelsen är också ganska begränsad. Vad har vi? Jo, den härliga, självvalda ensamheten. När man skapar stor konst, står nära Gud eller är en väldigt fri människa. Ensamheten har ett högre syfte, det är en fin ensamhet. Den andra bilden är att man sitter i en sunkig lägenhet och inte har några vänner. Men däremellan finns ju en massa former av ensamhet, de är bara inte skildrade. 

Det är nästan omöjligt att läsa om nuckan utan att fundera över sitt eget liv och de val man har, eller inte har, gjort. Somliga blir provocerade av nuckan, andra vill inte ens ha med nuckan att göra. En av de vanligaste kommentarerna om nuckan är: “Nu är ju inte jag någon nucka, men…”

– Många gillar att närma sig de här frågorna på ett teoretiskt plan, men att se sig själv som ratad – det gör man inte. Man behöver nog umgås med den tanken rätt länge för att den ska kännas bekväm. Ofrivillighet är ett rött skynke, och vi är snabba med att likställa det med olycka. Vilket inte alls behöver vara samma sak. Ett liv innehåller ju en massa ofrivilliga saker, som inte betyder att man är olycklig. “Livet kan bli okej, även om det inte är okej” som en läsare uttryckte det. Jag tycker att det sätter tummen på något. Men vi är ovana att se och prata om livet på det sättet. 

 

Gör sig lustiga

De som har svårast för nuckan är yngre kvinnor, är Malins spaning. En del kan inte ens föreställa sig ett icke normativt liv. 

– Men när man har levt ensam ett tag så får man ju ett annat liv, och det går inte längre att upprätthålla en sådan rädsla. I dag kan jag till och med känna mig obekväm av tanken att jag plötsligt skulle komma dragandes på en man. 

Tänk omgivningens reaktioner: “Åh, äntligen blev det så. Till syvende och sist var det dit hon skulle.” 

Säger Malin och skrattar, och ryser med hela kroppen. Hon fascineras över att missuppfattningarna av nuckan är så många.  

– Vissa tycker att jag gräver upp ett gammalt kvinnohat. Andra hakar upp sig på ofrivilligheten. Allt går väl att lösa bara man försöker? I dag, med Tinder och allt, behöver väl ingen vara nucka? Men uppenbarligen finns det ju inte “en för alla”. Det finns också en föreställning om att en nucka är en frigid kvinna som lever utan sex. Så kan det vara, men det behöver inte vara så. 

Många gör sig lustiga över nuckan, de skrattar lite åt titeln “Nuckans hjärtespalt”. Men vad skrattar de åt? undrar Malin. 

– Det finns en slags föraktfullhet mot hela utgångspunkten – hur skulle en nucka kunna bidra med relationsråd? Nuckan väcker både förakt och mobbingtendenser. Den gamla nidbilden sitter hårt. Och så finns förstås missuppfattningen att nuckan helst av allt vill ha en man. Men så är det ju inte. Nuckan är liksom förbi det. Man formas av sina erfarenheter, och har man levt ensam så länge så har det blivit ens liv. 

 

Flera fördelar

För ärligt talat så finns det ju också en massa fördelar med att vara nucka. Ensamheten gränsar till frihet. Dessutom är det bra att träna sig i att vara ensam. 

– Man blir inte så rädd. Man kan bli för beroende av trygghet. Man blir befriad från sin egen konventionalitet. Jag kan tänka det om mig själv. De drömmar jag hade när jag var ung var väldigt konventionella, jag vet inte om ett sådant liv hade gagnat mig.  

De flesta relationer är inte direkt destruktiva, däremot är många rätt trista. I boken skildrar Malin paret som åker runt till det ena fina spa:et efter det andra, och sitter tysta över skaldjursplatån. 

– Det finns relationer som är söndermalande på ett långsiktigt sätt. Om man lever i en sådan relation är det förstås skrämmande, men också värdefullt, att ställa sig frågan: Varför är det här viktigt för mig? Man kan också fundera över frågan: Hur frivilligt är mitt äktenskap? För det finns faktiskt en ofrivillig tvåsamhet. Ofrivilligheten ligger inte i att man är tvångsgift, utan att man tvångsmässigt har förhållit sig till krav från kulturen och konventionerna. Tvåsamheten är som en naturlag. Många har inte reflekterat över att livet skulle kunna vara på något annat sätt. 

Om vi trots allt ska vara lite personliga och prata om en alldeles specifik nucka, nämligen Malin: Hur ser hon på framtiden? Kommer hon alltid att vara nucka? 

– Jag tänker inte på det överhuvudtaget. Tvåsamhet är inget jag är emot av princip, men det är inget som upptar mina tankar. Delvis handlar det säkert om ålder, att tvåsamhetslivet har blivit alltmer fjärran. Jag uppskattar friheten och rörligheten, det tvåsamma livet har nog lite grand förlorat sin attraktionskraft. Det är som att man kommer till en punkt då det blir hypotetiskt. Man inser att man inte kan begära allt av
livet. Men det handlar också om att jag är ganska rädd om det liv jag lever. Jag har investerat mycket i ensamhetslivet, och jag skulle inte byta bort det hur som helst. 

 

Ensamheten mitt ibland oss

Själv kan hon, som den prisbelönta författare och hyllade kulturskribent hon är, få höra att hon – av alla människor – väl inte skulle behöva vara nucka. 

– Man är så snabb med att placera ofrivillig ensamhet bland psykiskt sjuka, narkomaner och jättegamla människor som ligger på dödsbädden. Är det något jag har velat med böckerna om nuckan så är det att placera ensamheten mitt ibland oss, där den finns. 

Tillbaka till ordet nucka. Tycker Malin Lindroth att hon lyckades reclaima begreppet? Jo, på sätt och vis. I faktarutan till den här intervjun vill hon gärna skriva “nucka” under rubriken “familj”. 

– En del har faktiskt förändrats, även om det är en lång process att befria nuckan från skam. Nuckan är en projektionsyta för all möjlig skit, och det är svårt att göra upp med allt. Men det har hänt saker under de här tre åren sedan förra boken kom ut: plötsligt pratas det om “kanske-männen”, män som inte vill ge några löften men som heller inte drar sig undan med ett tydligt nej, och det finns en diskussion om Tinder-dejtandet. Det var lyckosamt för nuckan att metoo kom hack i häl, plötsligt började vi intressera oss för historier som tidigare varit tystade. Det känns bra att ha varit med och bidragit till det.

 

Malin Lindroths definition av en nucka:

En person som lever ofrivilligt partnerlös och har gjort det så länge att hen har tappat eller aldrig haft referenser till ett tvåsamt liv.