Pernillas vän for illa: ”Hur kunde jag missa att hon blev slagen?”

Först efter ett år föll bitarna på plats och Pernilla Ericson ställde frågan rakt ut. Hon minns inte exakt hur hon formulerade sig, men något i stil med: “Gör han dig illa?” Och då började väninnan berätta. Om en vardag där hon tassade på tå, om hemska utbrott, om stryptag…

– Jag blev otroligt arg på mig själv. Hur är det möjligt att jag, som har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt de här frågorna, kan missa att någon av dem som står mig allra närmast råkar ut för precis det jag skriver om? Jag ville dunka huvudet i bordet, så dum kände jag mig. 

Pernilla Ericson har jobbat som journalist, för närvarande på Aftonbladet, i 23 år. Under alla år har hon regelbundet rapporterat om mäns våld mot kvinnor. Hon har intervjuat åtskilliga kvinnor om hur det är att leva i en destruktiv relation med en våldsam man. 

– Under lång tid levde min väninna i ett sådant förhållande utan att jag förstod. Eller jag märkte ju att det var något. Hon var låg, saknade energi och drog sig ofta undan. Jag brukade fråga: “Hur är det? Hur har ni det hemma? Hur står det till med din kille?” Men hon hade alltid en bra förklaring, att hon hade mycket på jobbet till exempel. Hon hade blivit lika duktig som han på att dölja vad som pågick. 

Grannar knackade på

Flera gånger hände det att grannarna knackade på. Och till slut var det faktiskt en grannes agerande som satte punkt för relationen. 

– När det var livligt i lägenheten brukade grannarna ringa på dörren. Det var en viktig signal till den misshandlande mannen, att han förstod att han hade ögonen på sig. Vid ett tillfälle gick det så långt att grannen ringde polisen, och det ledde till att min väninna fick hjälp att lämna sin våldsamme pojkvän. Än idag vet hon inte vilka grannar som slog larm. De ringde bara på, men visade sig aldrig. Min väninna skulle vilja tacka dem och förklara hur viktiga de har varit i hennes process att frigöra sig från mannen. Jag tänker att det här är bra att känna till, att vi som grannar faktiskt kan spela en avgörande roll, och att vi ska lägga oss i när det verkar hända något.  

Pernilla Ericson har nytta av sina erfarenheter i den nya kriminalromanen “Släcka liv”. Hon ingår i en lång rad deckarförfattare – från Sjöwall-Wahlöö till Katarina Wennstam – som väver in aktuella samhällsfrågor i böckerna. Den spännande deckargåtan är bara en kuliss, under ytan vill Pernilla skriva om ämnen som verkligen engagerar henne. 

 När jag var 19 år gjorde jag min första intervju med en våldsutsatt kvinna. Då upptäckte jag hur underbevakat ämnet är. Länge skrev media att det handlade om en “familjetragedi” när en kvinna blev mördad av sin man. Det har blivit bättre nu, men tidigare fanns det dessutom en otrolig okunskap inom polisen. Men än idag upplever många kvinnor sig tyvärr som rättslösa och det är vanligt att de tar tillbaka sin anmälan. Jag kommer att fortsätta att skriva om mäns våld mot kvinnor, för att jag ser att det behövs. 

Huvudpersonen utsatt

I boken är det polisen Lilly Hed som kämpar med sig själv. I en tidigare relation drabbades hon av psykiskt och fysiskt våld, och i den nya boken sätter hon samman bitarna av sig själv, samtidigt som hon utreder ett brott i norra Sverige. 

Hade du kunnat skriva boken om det här inte hade hänt din kompis?

– Hm, jag tror att min väninnas berättelse tände en helig vrede inom mig. Den födde en vilja att berätta. För det här kan verkligen drabba alla, det handlar inte om att kvinnan är vek, eller att det skulle vara något som bara drabbar kvinnor från en viss samhällsklass. 

För våldet finns överallt. Statistiskt sett kommer alla som läser den här artikeln att känna någon som är våldsutsatt, påpekar Pernilla Ericson. 

– En mamma på förskolan, en arbetskompis, en granne… Och självklart kan även män bli misshandlade, psykiskt och fysiskt, i relationer. Vi har alla ett ansvar för våra medmänniskor och här ­gäller det att vara observant. Jag minns en kille från vårt tonårsgäng. Min kompis var ihop med honom och jag tyckte han var världens snäl-laste nallebjörn. Snäll, lugn och tystlåten. Min kompis hade alltid massa konstiga blåmärken, och hon skyllde på att hon var så klumpig, att hon ramlade när hon var full och sådana saker. Sedan kom det fram att han slog henne å det grövsta. 

Ställ frågan

Vis av egna erfarenheter tycker Pernilla Ericson att det är bättre att fråga en gång för mycket. 

– Självklart spelar det roll hur nära varandra man är. Det är förstås lättare att prata om man har en tajt relation. Om man inte vill fråga rätt ut, kan man ställa frågor som visar att man bryr sig: “Hur mår du? Hur har du det hemma? Hur är din man emot dig? Jag ser att något tynger dig?” Man kan också vara tydlig med att man är beredd att hjälpa till: “Du vet väl att du kan lita på mig? Jag finns alltid här, och du kan ringa mig när som helst på dygnet. Du kan komma hem till mig, även om det är mitt i natten.” 

Till alla drabbade där ute vill Pernilla Ericson säga: 

– Det finns hjälp och stöd att få. Att berätta är ett första steg bort från partnern som slår.

Våldet kan ta sig olika uttryck

Isolering och anpassning – den som är utsatt tvingas i högre grad anpassa sig till en vardag som präglas av våld. Anpassningen leder ofta till isolering och ökat beroende av förövaren. Nätverket av släkt och vänner blir allt mindre. Normalisering blir en överlevnadsstrategi. 

Fysiskt våld – allt från knuffar, slag och sparkar till stryptag och kvävningsförsök. Aggressionerna riktas ofta mot delar av kroppen som kan döljas av kläder så att inte blåmärken och skador ska upptäckas av utomstående. 

Sexuellt våld – från tjatsex till våldtäkt. 

Psykisk misshandel – isolering, verbala kränkningar, känslomässig utpressning, skambeläggande, utnyttjande av barnen för att få kontroll. 

Ekonomiskt våld – materiell skadegörelse, förövaren slår sönder möbler och saker i hemmet. Förövaren tar kontroll över ekonomi och materiella tillgångar.