Malin Persson Giolito: “Att bli äldre är otroligt överreklamerat”

Malin Persson Giolito har lånat mammas svart- och vitrutiga skjorta inför fotograferingen. Det är hos mamma Birgitta i Sveriges mest välbärgade förort som Malin ibland bor när hon är på besök i Stockholm, och det var också där i Djursholm som Malins senaste bok utspelade sig, “Störst av allt”. Boken blev en enorm succé, årets mest sålda bok, såld till 30 länder och även en framgångsrik Netflix-serie.  

Men för Malin som inte är någon snabbskrivare i vanliga fall, blev uppföljaren extra ångestladdad.

– Jag fattar ju att allt är upplagt för att folk ska bli besvikna, även om jag försöker tänka bort det. Mitt mål har alltid varit att skriva dubbelt så bra för varje bok, men jag insåg till slut att det faktiskt inte går den här gången.

Istället har Malin letat efter nya sätt att berätta en historia på och det gör hon genom att skriva och skriva och ja, skriva ännu mera…

– Det är en lång och tidskrävande process jag håller på med. Jag har fått stryka vad som känns som minst tusen sidor i den här boken, säger hon och fortsätter:

– Jag säger bara Strindberg och “Hemsöborna”. Han skrev den på två veckor. Det vore en lagom lång tid att lägga på en bok.

Det är så det är att intervjua Malin Persson Giolito. Påläst, vass, smart… men också väldigt självironisk och rolig. Det är när vi kommer in på svåra frågor som juristen Malin P G kliver in. Där är svaren eftertänksamma och noga avvägda.

Och svåra frågor är nya boken fylld av. Vad sker med människorna, särskilt barnen, när gängvåldet tar över ett samhälle? Vems är ansvaret, läggs det “I dina händer”?

 

Barn som dödar barn

För som ni förstår så blev det ingen
feelgoodroman den här gången heller. I centrum står två pojkar, Billy från slitna förorten Våringe och Dogge som bor i den rika grannkommunen Rönnviken. Trots det blir de bästa vänner, och sugs tidigt in i kretsen kring den lokala
gangsterledaren. 14 år gammal hittas Billy skjuten på en lekplats, och det är Dogge som hållit i vapnet. Ett barn har dödat ett barn. Varför?

 

 Boken är en djupt berörande historia om ett Sverige idag. Den engagerade lokalpolisen Farid, den kämpande mamman Leila, och så “Sudden”, som har ett basebollträ vid kassan för att skydda sin livsmedelsbutik och sitt livsverk.

– Det där med basebollträet har jag hämtat från något Janne Josefsson berättade om. När jag hörde det fastnade det omedelbart. Det bär på en historia om vår samtid som jag inte kunde värja mig emot, säger Malin.

Att Billy och Dogge är just 14 år är ingen slump. Då är de inte straffmyndiga, och trots att de stjäl och snattar och trakasserar  “Sudden” kan inte polisen göra mycket mer än att skjutsa hem dem till deras föräldrar. Snart är de tillbaka igen.

– Det är personer som “Sudden” som drabbas av samhällets misslyckande. Han straffas för att Sverige inte kan ta hand om de här barnen. Det är en jättetragedi.

Och hade Malin Persson Giolito en enkel lösning på hur vi ska få stopp på gangstervåld och dödsskjutningar, så vore det ju underbart. Men tyvärr är nu inte verkligheten så enkel.

– Det räcker inte med att ösa pengar 

över polisen, eller göra straffen hårdare. Alla barn måste få tillgång till bra utbildning och till en skola som tar tillvara på just deras möjligheter och förutsättningar. Barn på väg åt fel håll måste fångas upp så tidigt det går.

 

De är fortfarande barn

Det ökande gängvåldet har fått många politiker att kräva strängare lagar och hårdare straff.

– Vi pratar om barn. De gör fruktansvärda saker, men de är fortfarande barn. De flesta politiker undviker att påminna om det. 

Själv är hon alltså uppväxt i “Sveriges rikaste kommun”, som hon uttrycker det. Pappa Leif GW Perssons klass-
resa tog familjen dit när Malin var sju år, och efter föräldrarnas skilsmässa blev Malin och hennes syster kvar i huset med mamma. Kanske var det lite udda med en ensamstående mamma med sjuksköterskelön, men ingen brydde sig så mycket som de antagligen skulle göra idag, tror Malin.

– Även om min mamma inte hade någon djursholmsekonomi, så hade jag en bra och trygg barndom.

Föräldrarnas skilsmässa påverkade henne säkert, förklarar hon, men inte nödvändigtvis på något avgörande vis.

– Jag vet att många vill gräva i att det var ett trauma när de skildes, och att jag blev mobbad när jag var sju år – för det blev jag…

– Men jag tror att man formas ännu mer av allt bra som man varit med om som barn, att gå i en bra skola, att ha bra föräldrar… Det har varit betydligt viktigare än allt annat. Som barn klarar man faktiskt av lite tuffa grejer utan att skadas för livet.

 

Fick sparken och skrev bok

Malin var en sådan där läsande unge som plöjde hela biblioteket. “Narnia”, “Det lilla huset på prärien”…

 – Jag tror att “Kulla-Gulla” är den bok som format mig mest som människa, säger hon något oväntat. Guldlockig, godhjärtad, hårt arbetande, glömmer aldrig bort de utsatta, de som inte har det lika bra som hon får det… dessutom fick hon ha sex med Tomas Torpare…

– Jag läste om alla böckerna nu under karantänen. Gud vad bra de är!

Författare var ett drömyrke, men
också skådespelare.

– Jag ville ha huvudrollen i alla skolpjäser! Mamma och pappa hade en god vän som sa att jag var ungen som ställde mig i spagat längst fram på scenen om jag inte hade något annat för mig.  

Även om hon tänkte trotsa pappas vilja att bli jurist, så var det där hon hamnade. Med toppbetyg efter utbildningen dröjde det inte länge förrän hon anställdes på en av Sveriges mest välrenommerade byråer och började snitta på en arbetsvecka på 70 timmar.

 Karriären fick ett abrupt slut när hon fick barn – och efter tredje barnet fick Malin till och med sparken. Istället för att deppa ihop skrev hon sin första bok “Dubbla slag”, som är en svidande vidräkning med den gamla arbetsplatsen. Naturligtvis skickade hon den till sina före detta chefer…

– När min mamma läste den sa hon “jag visste aldrig att du mådde så dåligt”. Ja, det kanske jag gjorde, men det var ärligt talat ingenting jag tänkte på då. Jag är bra på att förtränga saker.

– Många säger till mig att det var bra att jag fick sparken. Då fick jag lära mig att jag inte kunde kontrollera mitt liv i varje sekund. Och så började jag skriva. Men jag håller inte med. Bara för att det blev bra för mig är det faktiskt aldrig en bra sak att ge en gravid kvinna sparken. 

Mamma Birgitta Liedstrand beskriver Malin som “dubbelarbetande feminist” och precis som pappa GW en stor förebild som “betyder jättemycket”. Av Sveriges mest kände kriminolog har Malin – bland mycket annat – ärvt en naturlig misstänksamhet, säger hon. När alla springer åt samma håll blir Malin omedelbart tveksam och börja leta efter begravda hundar.

– Sedan är både mamma och pappa väldigt roliga. Det hoppas jag ju att jag fått med mig lite av. Tyvärr har de båda också ett stort kontrollbehov, det har jag också ärvt. 

 

Svårt att acceptera

Att ha kontrollbehov var väldigt bra när de tre döttrarna var små, konstaterar Malin, men inte lika bra när de börjar bli vuxna.

– Det är svårt att ställa om och acceptera att de är vuxna!

– För det är ju lite av en paradox, funderar hon vidare, att det som gör mig till en fungerande författare är precis det som gör mig till en mindre bra förälder.

– Jag kan omedelbart se fyra olika katastrofscenarier när något händer i barnens liv. Det är inte så jättekul. Inte för mig, och definitivt inte för dem. 

15-åriga Béatrice går just nu på internatskola i England medan de två äldsta, Elsa och Nora, pluggar på universitet i Nederländerna.

– Att stänga ner skolorna som de gjorde i Bryssel var en katastrof. Även om det är väldigt sorgligt att inte ha henne hemma, så behövde hon en fungerande skolrutin.

– Det kan jag säga idag – att vad man gjort mot den här generationen barn som inte har fått gå i skolan ordentligt –det är oförlåtligt!

Hemmaplan är alltså Bryssel för Malin där hon bor tillsammans med maken Christophe, advokat inom EU-kommissionen. De träffades när båda två arbetade för dåvarande EG-domstolen, och Christophe var den enda av de intervjuade kandidaterna som tackade ja till att lära sig svenska.

 – Han har ett märkligt språköra, så på två veckor kunde han faktiskt prata hjälpligt.

 

Grälar om att gräla

Nu har de varit tillsammans i 27 år, “hur sanslöst är inte det” och det bästa med Christophe är att han är väldigt rolig.

 – Sedan har han naturligtvis en massa andra goda egenskaper för annars skulle vi inte ha fortsatt att vara ihop.

– Särskilt när vi grälar så mycket som som vi gör, tillägger Malin. 

– Ha, ha, han avskyr att jag säger det… så då grälar vi om det en stund.

Malin Persson Giolito har fyllt 52 år, och det är inte något hon är överförtjust i.

– Nej, att bli äldre är otroligt överreklamerat. Barnen borde vara mindre och jag borde vara yngre…