Eva Franchell var med när vännen och utrikesministern Anna Lindh mördades – nu kommer hennes bok

Fortfarande, efter snart 19 år, reagerar kroppsminnet. En oväntad rörelse från höger får Eva Franchell på helspänn. Igen. För vad som hos oss vanliga svenskar fastnat som ett sorgligt och tragiskt minne är en händelse som präglat hennes liv på ett djupt personligt plan. 10 september 2003 knivmördas Anna Lindh av Mijailo Mijailovic på varuhuset NK. På plats och som enda vittne, Annas tidigare pressekreterare Eva Franchell. 

– Hela händelsen är ju fortfarande levande. Det är inget som går över. Du får helt enkelt bara hantera det, säger Eva Franchell när vi möts idag.

Om förra boken “Väninnan”, som kom 2009, var skriven som en sorts terapi, är nya boken “En människa kan mördas men inte idéer” sprungen ur flera års research och intervjuer. Det är den första biografin över politikern och människan Anna Lindh.

– Det irriterade mig att Annas politiska gärning föll i glömska så snabbt, även om det på sätt och vis är fullt förståeligt, säger Eva Franchell. En mördad mamma som efterlämnar två små barn, det överskuggade allt.

 Efter Palmemordet blev det också en tydlig rågång mellan regeringsarbetet och polisarbetet, menar Eva.

 

– Och polisens förhör kom mycket att handla om “först shoppade ni där, sedan shoppade ni här…” På något vis blev det den sista berättelsen om Anna – att hon shoppade på NK.

– Därför känns det väldigt bra att få följa Annas politiska idéer.

Vi träffas i Evas skrivarlya på Skeppsholmen i Stockholm, med strålande utsikt över Nybroviken och Vasamuseet. Här sitter hon tack vare ett stipendium från Författarförbundet, och i bokhyllan trängs mängder av politiska biografier, men här finns också plats för en av favoritbilderna på Anna Lindh, i den ljusblå kavajen och blonda pagen som många förknippar med Anna.

Högst upp på bokhyllan står en – om man vill vara vänlig – anslående vas, som Eva en gång fick av Anna med löfte att ta med den till varje ny arbetsplats.

  – Det var en gåva från Turkiets premiärminister Bülent Ecevit. 

I sex år jobbade Eva som Annas pressekreterare och en varm vänskap växte fram. Den fortsatte och fördjupades även sedan Eva slutat sin tjänst.

 – Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket med någon som jag gjorde med Anna. Minst ett riktigt jätteskratt varje dag, säger Eva.

 I boken får vi följa Anna från den såväl bohemiska som bildade uppväxten i Enköping, med kreative konstnärspappan Staffan och lärarmamman Nancy. Redan som 12-åring engagerar hon sig i ungdomsförbundet SSU, och alla tycks tidigt förstå att Anna är något alldeles extra. Hon börjar på juristlinjen i Uppsala, får högsta betyg och verkar hinna dubbelt så mycket som alla andra. När studiekamraterna i kollektivet fortfarande sover smyger hon ner till badhuset och simmar 2 000 meter. “En dag kommer vi att sitta i tv och berätta om dig”, säger väninnorna när Lasse Holmqvists “Här är ditt liv” visas på tv. 

 – Hon var född med en stor begåvning. Intelligent, lysande intelligent, ja en av de mest intelligenta människor jag stött på, säger Eva Franchell.

 – Annas intake-förmåga var enorm och hon läste blixtsnabbt, både skönlitteratur och politiska promemorior

 Visslade i korridoren

Eva har intervjuat ett par hundra personer, både politiker och nära vänner, inför boken och suttit i ett år på Kungliga biblioteket i Stockholm och läst i princip allt som skrivits om Anna Lindh. Det som går som en röd tråd genom boken är Annas enorma arbets-
kapacitet och outtröttliga energi. Men också hennes humor och skratt. Och visslande.

 – Ja, hon var väldigt bra på det. Jag kunde höra när hon kom visslande i korridoren om morgnarna, säger Eva. 

 – Olof Palme och Anna var inte helt olika, fortsätter Eva, men Anna var alltid gladare, mycket gladare.  

Och det är just Annas begåvning och oräddhet – men också humor – som tar henne så långt i den internationella politiken. Hon blir en uppskattad kollega i världspolitiken och när USA:s utrikesminister Colin Powell på en presskonferens ska förklara vad som är det bästa med Sverige, svarar han spontant: Abba, Volvo och Anna.

Anna replikerar blixtsnabbt: 

– Och varför kommer jag bara på tredje plats, säger hon och får alla att skratta.

Naturligtvis var hon också en väldigt seriös person, understryker Eva, som tog politiken på stort allvar.  

– Men hon var född med ett gott humör och det var en tillgång, särskilt när hon kom till UD. För det är mycket roligare att förhandla med en glad minister än med en sur…

UD, Utrikesdepartementet, blev hon chef över 1998 när hon fick jobbet som utrikesminister. Efter ett tufft första halvår, när hon möttes av många skeptiska gamla UD-rävar, fick hon snart över dem på sin sida.

“Man drog efter andan när det här lilla popsnöret kom in och började uttala sig om Kosovokriget. Men hon klarade det faktiskt bra”, som en anonym UD-tjänsteman beskrev henne i en intervju med tidningen Chef.

 

Slet med livspusslet

I boken får vi följa hennes snabba karriär inom SSU, en period i motvind som kulturborgarråd i Stockholm, hennes framgångar och bakslag som miljöminister, och självklart tiden som utrikesminister där hon bland annat var EU-ordförande. Åren var händelserika, terrorattacken mot USA, invasionen av Irak, den kritiserade utvisningen av egyptierna… Den allra största insatsen var kanske att hon fick USA:s och Rysslands regeringar att tala samma språk och förhindra att det blev krig i Makedonien, menar Eva.

Men det som också slår alla som läser boken är hur Anna – långt innan ordet var uppfunnet – slet med livspusslet. 

Maken Bo Holmberg var landshövding i Södermanlands län och Anna pendlade så gott som varje dag från Nyköping till Stockholm. Men först hade hon lämnat av barnen, med håret fortfarande blött, i full fart på cykel vid förskolan. Hon var också mån om att försöka hinna hem och lägga barnen David och Filip, och var hon borta i mer än två nätter fick föräldrarna komma ner från Dalarna och hjälpa till, även om hon hade en barnflicka som avlastning.

 – Det hände faktiskt att hon drog ner rullgardinen klockan fyra i barnens rum och låtsades att det var natt, för att hon skulle iväg och jobba på kvällen.

 Bo Holmberg var en stor förälskelse. Hon charmades av hans humor och livsglädje, men också av hans stora politiska kunnande. Tyvärr sjönk han allt djupare ner i ett alkoholmissbruk och att Bo kunde uppträda berusad, även offentligt, skapade en stor press på Anna.

 – Alla såg det, alla politiska journalister visste om det. Jag är ganska säker på att Anna funderade på hur hon skulle ta itu med det, men länge orkade hon inte…

 – Men till slut ber hon mig om hjälp för att hitta en diskret alkoholistbehandling för Bo.

Nu är vi tillbaka i september 2003 och Anna och Eva har precis haft en riktigt rolig kväll tillsammans. De har fnissat och skrattat och pratat politik, men alla ministrar har fått kodade namn eftersom de sitter på en krog och det finns stora öron runt omkring.

De har planerat en gemensam husmors-semester till Lübeck, humöret är på topp.

Hade Anna bestämt sig för att kandidera som partiledare den gången?  

– Ja, hon har åtminstone vässat knivarna, säger Eva. För det fanns ju fortfarande motståndare.

Den tionde september träffas Eva och Anna igen. Anna har bett om smakråd för att köpa en ny kavaj inför en tv-debatt om EMU i SVT. 

Ur boken “En människa kan mördas men inte ideér”:

” – Men titta på den där kavajen, den blå där borta.

Anna tar några steg mot Filippa K och får tag i kavajen som hänger nästan ytterst. (…) Anna står kvar en stund och känner på tyget medan jag vänder mig om och då ser jag honom i ögonvrån. Han står i butiken mitt emot, han stirrar på oss. Han ser konstig ut…

Plötsligt rusar han över golvet, han tränger sig förbi mig.

“Vad fan gör du?” Han är så lång, jag slår honom över armen, men han är framme hos Anna. Han boxar henne i magen, hon försöker skydda sig med den nästan tomma väskan. Jag hör ljudet av deras kroppar och klädställningen som skramlar. Sedan backar han och hon faller. Slog hon huvudet i bordet? Jag böjer mig ner och så ser jag att Annas svarta tröja blir allt svartare. Blodet rinner, det har stänkt på väggen, på golvet och på bordet. (…)  En väktare kommer rusande och vi ber expediten att larma ambulans.

– Säg att det är Anna Lindh.”

 ( slut citat)

Den närmaste tiden blir ett totalt kaos för Eva Franchell. Hennes namn är i alla tidningar, polisförhören är oändliga, och hon och familjen tvingas flytta och skaffa livvaktsskydd. Eva är trots allt det enda vittnet till ett mord på en utrikesminister. Det tog flera år innan hon “kunde ta tillbaka sitt liv” som hon säger, men till slut återvände hon till sitt gamla yrke, journalistiken, och blev ledarskribent på Aftonbladet.

 

Gjorde vad hon kunde

Men skulden, den har hon släppt.

– Det är klart att jag funderat mycket på det. Vad gjorde jag för fel?

Idag har Eva ändå landat i att hon gjorde vad hon kunde.

–  Jag var så fruktansvärt arg, kroppen så laddad med adrenalin att jag bet av två framtänder och slet sönder en lårmuskel. 

– Jag försökte slå till honom, men jag är trots allt bara 157 cm och nådde bara till hans arm.

Skulle Sverige varit annorlunda om Anna Lindh fått leva?

  – Det är ju omöjligt att säga, men jag tror att vi har underskattat de politiska konsekvenserna av Annas död. Socialdemokratin förlamades, allt stannade av.

– Hon var ju väldigt populär, och kanske hade hon kunnat vinna valet över Fredrik Reinfeldt 2006, det hade ju påverkat Sverige såklart.

– Jag tror också att hon hade gjort en viktig internationell karriär.

 

Fanns en ny man

En tröst för Eva är att Anna var på väg att göra en stor förändring i sitt liv. Efter hennes död förstår Eva av alla samtal med vänner och anhöriga att det fanns en ny man i Annas liv, en man som älskade henne och vars känslor var besvarade. De hade bekänt sina känslor, men ännu inte inlett ett förhållande.

– Det gör mig lugn. Den här mannen var nyckeln till en ny framtid för Anna. Hon fastnade inte som en tragisk alkoholisthustru, utan höll på att ta sig vidare i livet. Det visar hennes styrka.

Vad saknar du mest idag?

 – Jag saknar kompisen Anna, den nära vännen. Hennes röst i telefonen: “Hej, det är jag.”