Micke Leijnegard: ”Jag hade mycket väl kunnat storma Kapitolium”

De flesta tänker sig nog Micke Leijnegard som en lugn och påläst programledare för “Mästarnas mästare”. En person som inte framhäver sig själv på andras bekostnad, utan låter deltagarna prata till punkt.

Och det är han såklart också. Men bakom fasaden på den proffsiga tv-stjärnan finns en annan Micke. En temperamentsfull Micke som har förbjudits av sin fru att vara på Twitter. En engagerad och upprörd Micke som ägnat sju år till att skriva en rasande rolig saga, en satirisk uppgörelse med girighet, där begreppet “ta från de rika och ge till de fattiga” får en helt ny dimension. En bok som han skrivit till försvar för “sitt folk”.

– Ja, det är en kärleksförklaring till min bakgrund, säger han. Till underklassen. Så jag hoppas att några blir oroliga när de läser den.

Dags att höja volymen på bandspelaren. För det hör verkligen inte till vanligheterna att en framgångsrik tv-profil, med lägenhet i Stockholm och lantställe i Öregrund, pratar om klassamhället utan att darra på rösten. Dessutom utan någon egen politisk agenda.

– Jag är en hemlig agent i medelklassen, förklarar han. En som är på besök och ofta känner sig konstig och utanför.

För Micke Leijnegard har gjord en svindlande klassresa. Uppväxt i Istermyrliden, en liten liten by utanför Skellefteå, ni vet en by som är så liten att den bara har en gul skylt som pekar ut vägen. Barndomen var fattig.

– Men det var inget jag upplevde då. Först i efterhand har jag förstått att vi var det som kallades “trasproletariatet” och som skulle hjälpas upp ur fattigdomen.

 

Medlemmar i Maranata

Hans föräldrar var medlemmar i Maranata, en omdiskuterad utbrytargrupp ur Pingströrelsen. Under pastor Arne Imsen utvecklades den till en allt mer extrem sekt. 

– Fast mina föräldrar var vettiga. Vi hade tv och vi barn fick sporta och ha moderna kläder. Vi fick till och med gå på bio, trots att många tyckte det var syndigt.

– Andra hade det värre. Jag hade tjejkompisar som inte fick ha byxor och måste bära huckle.

Föräldrarna lämnade också snart ­Maranata och gick tillbaka till Pingstkyrkan, men hos Micke hade det frireligiösa budskapet fastnat. Han beundrade extrema amerikanska väckelsepredikanter som TL Osborn – “Billy Graham var för mainstream” – och drömde om att själv stå längst fram i kyrkan och frälsa världen.

– Det passade min personlighet att vara fanatisk. Jag hade kunnat förvandlas till en obehaglig person som gått i spetsen för något läskigt. Ja, när jag tänker efter – hade jag bott i USA och inte kommit ur frikyrkan, skulle jag mycket väl ha kunnat vara en av dem som stormade Kapitolium.

– Jag var ung och tyckte jag hade svar på allt. Jag kan känna igen mig i tankesättet hos Quanon-knäppisarna.

Vändpunkten kom i lumpen. En vän försökte få med honom i Livets ord, men Micke kände att det skorrade falskt när han pratade om att “sjuka får skylla sig själva”. Den starka tron började rämna.

– Sedan fick jag ärligt talat aldrig någon uppenbarelse när jag predikade. Det kom ingen ande över mig. Jag blev lite desillusionerad.

 

“Lurar fattiga”

Idag har han för länge sedan lämnat kyrkan och Micke Leijnegard vet inte ens om han tror på någon Gud. 

– Jag har sett så mycket skit i Guds spår tyvärr… och dagens amerikanska frikyrkopredikanter som flyger med egna jetplan och lever som rockstjärnor… de är riktiga svin som hittar fattiga människor att lura.

Tillbaka till boken. Med tanke på Mickes bakgrund är titeln, “Roten till allt ont” snudd på genialisk.

Citatet är hämtat från Jesus bergspredikan, där han förkunnar att det är penningbegäret, alltså kärleken till pengar, som är just roten till det onda.

Huvudperson är tv-reportern Robin Johansson på SVT:s nöjesredaktion (sic!) som plötsligt blir Sveriges hetaste nyhetsreporter. Han får direktkontakt med “kommando Karl-Bertil”, en storartat fräck liga som tömmer sparkontona på tveksamt intjänade pengar hos Sveriges miljardärer.

Samtidigt öppnas nedlagda fabriker i döende samhällen i Norrland. Bortslängda människor ges en ny chans, får tillbaka jobben. Medierna fylls av rapporter som beskriver en modern Robin Hood som vill ställa saker och ting till rätta igen.

Boken kan läsas som en skruvad politisk satir, men också som en ömsint skildring av de människor som blivit över. De som blivit kvar i de små städerna när industrier läggs ner eller flyttas utomlands. De som Micke kallar “sitt folk”. 

På vägen får sig en hel del lättigenkännliga politiker och roffiga företag en riktig smocka. 

Hur mycket Robin Johansson är du själv?

 – Nja, jag har nog aldrig drömt om att bli någon sorts superhjälte, även om jag älskade Robin Hood som barn. Men jag känner igen mig i Robins resa, och nästan alla människor i bokens nedlagda byar har verkliga förebilder. Det är människor jag har växt upp med.

Huvudpersonens efternamn, Johansson, är heller ingen tillfällighet. Mickes familj hette det från början, men en blandning av pappa Lars-Erik Johansson och mamma Gerd Anitha Dahrén blev Leijnegard.

 

Tog sju år att skriva

Det har tagit sju år att skriva “Roten till allt ont”, men själva processen har pågått betydligt längre. Under närmare 30 år har Micke Leijnegard samlat på sig “kvartalsanteckningar” om saker som skett i samhället. Enorma mängder text och tidningsklipp, “nästan lite sjukligt, jag vet”.  

– Att skriva är en gammal dröm. Det var det enda jag var bra på i skolan – att skriva uppsatser. Och när jag senare kom in på journalistutbildningen kände jag direkt att det var mitt vatten, där kunde jag simma. 

Processen att skriva har både varit “vansinnigt kul” men också “fasansfullt svårt”.

– Jag tror jag börjat på boken hundra gånger. Jag höll på att skriva ihjäl mig.