Succéförfattaren Fredrik Backman drabbades av panikångest: ”Jag fick ställa in mitt livs största upplevelse”

Innan vi ses, en råkall novemberdag i den där huvudstaden vi båda förhåller oss ambivalenta till, har jag bara mött Fredrik Backman via hans romaner. Han har ett eget sätt att skriva på, med alla känsloreglagen på max, utan att reservera sig. Hans senaste roman “Vinnarna”, tredje och sista delen om hockeysamhället Björnstad, fick mig att böla så att jag väckte min fru om nätterna.

På ett sätt är det inte så konstigt att vi aldrig har setts. Vi bor i olika städer och Backman undviker dessutom offentligheten så långt det är möjligt. På ett annat sätt är det underligt att våra vägar aldrig korsats. När vi nu träffas, på kontoret som han delar med kollegan Niklas Natt och Dag, är det nästan som om jag möter en tvillingbror som jag hittills varit omedveten om. Om man nu kan tänka sig en tvilling som är sex år yngre. 

När Fredrik Backman berättar om sin bakgrund, sin syn på sig själv, sin hållning till karriären, sin position i den diffusa kulturbranschen, sin kärlek till sin fru, är det som om jag hör mig själv prata. 

Visst, det finns ganska mycket som skiljer oss. Fredrik Backman är till exempel en större hundvän än jag. Nio månader gamla schäfervalpen Yumi är påtagligt närvarande under vårt samtal. En del resonemang blir hastigt avbrutna av gnyenden, krafsanden och öronslickanden.

 

 Kallas för “bråkig”

Dessutom är Backman avsevärt mer idrottsintresserad än jag – “än de flesta”. Hans fru anser för övrigt inte att det är ett “intresse” utan ett “problem”. Backmans halva av kontoret pryds av basebollar och baseballkepsar, hockeypuckar, hockeyklubbor och Mats Sundins matchtröja inom glas och ram. 

Han är också bråkigare än jag: “Alex Schulman älskar att kalla mig Sveriges bråkigaste författare, men det stämmer inte längre. För det mesta.” Konflikterna har rört royaltysatser, omslag, lanseringsplaner, förlagsbyten och har i grunden handlat om att hävda sitt värde som författare. Konflikträdda jag får ont i magen bara av att få bråken återberättade.

– När jag gav ut min debutroman “En man som heter Ove” fick jag veta att förlaget inte skickade sina debutförfattare till Bokmässan. En person på förlaget ringde och sa att det faktiskt var av omsorg för mig, för att jag “inte skulle bli besviken när ingen kom på min signering”. Jag är ju en rätt arrogant person, så jag betalade resa och hotell själv och åkte ändå och skrev på min blogg att jag i värsta fall skulle stå utanför och sälja böckerna från bakluckan. 

– Jag fick hjälp av bokhandlaren Johan Zillén att signera i Bokias monter. Det kom 400 personer, tror jag, och det var där hela min karriär tog fart. Jag hoppas att det till viss del förändrade förlagens syn på debutanter.

 

Samlar på skrivmaskiner

Dessutom, och det tar förstås emot att skriva, är Fredrik Backman betydligt framgångsrikare än jag. Jag får trösta mig med att han faktiskt är framgångsrikare än de flesta. 

“En man som heter Ove” har sålt i upplagor som jag inte kan räkna till. Filmatiseringen med Rolf Lassgård blev Sveriges Oscarsbidrag 2016. Nu väntar Hollywoods egen version, med den inte alldeles obekante Tom Hanks i huvudrollen. Hösten 2021 turnerade Marianne Mörck landet runt med en pjäsversion av den uppföljande romanen “Britt-Marie var här”. På HBO ligger televiseringen av “Björnstad” och på Netflix går “Folk med ångest” som bygger på Fredriks bok med samma titel.

Ytterligare en liten skillnad: Backman samlar på skrivmaskiner. Det gör inte jag. Ibland sätter han sig vid någon av de vackra, men hopplöst utdaterade, mackapärerna och knackar ner stycken ur andras böcker, för att känna i kroppen var kommatecknen sitter och hitta favoritförfattarnas särskilda ton rent 

fysiskt. Han jämför med hur musiker kan spela covers i någon sorts jakt på föregångarnas särart. Han lägger i en bisats till att han inte alltid känner sig helt normal.

Just det sista kan jag å andra sidan relatera till.

 

Ärvt ältandet av mamma

I övrigt påminner Fredrik Backmans redogörelse av sin slingrande väg in i kulturbranschen om min egen. Född i familj där ingen försörjde sig på skrivande eller annan konstnärlighet, men där man läste (“mamma är svensklärare och läser verkligen allt, helt fördomsfritt”), formulerade sig (“pappa är jurist och jag hade en känsla av att han alltid valde den svåraste synonymen när han berättade något”), diskuterade (“jag har ärvt mitt ältande av mamma”) och där böcker var en självklar del av både samtalsämnena och heminredningen. Lat och vilsen i skolan, men med förmågan att formulera sig, så att även ett illa påläst prov kunde passera godkäntgränsen. 

Fredrik Backman växte mestadels upp i Helsingborg, jag mestadels i Eslöv. Det är sisådär sex mil emellan. Han pluggade religion i Lund utan att veta vad han skulle ha det till, jag läste allt möjligt i samma stad med samma dunkla mål. Bananskal, framsynta svensklärare och krönikeplats i den numera nedlagda gratistidningen City har varit till gagn för oss båda. Och en instinkt, starkare än vår driftighet och kanske större än vår talang: det här skrivandet är så roligt att det faktiskt är det enda jag vill göra.

Men också en känsla av att inte riktigt vara en del av Kulturvärlden, den upphöjda, sublima, Stockholmsbaserade. Backman flyttade visserligen till Stockholm 2007, men understryker att hans bästa vänner är hans gamla Helsingborgsgäng, folk med vanliga – riktiga – jobb. Sina egna romaner, hur stolt han än är över dem, vill han inte riktigt se som Konst. “Jag är historieberättare.” Punkt. 

Och så berättar han just en historia. Om hur han 2020 fick Helsingborgsmedaljen, en utmärkelse som delas ut till dem som anses ha gjort synnerliga insatser för staden. Om hur den gamla konstellationen samlades, om hur gamla minnen skulle få ny lyster, om hur en ny flickvän skulle introduceras för de gamla anekdoterna. Om hur en av vännerna påbörjar en berättelse men hejdar sig halvvägs och säger till Fredrik: “Nä, ta den du, du berättar den bäst!”

– Och då var han ändå själv med när det hände! Att få ha den rollen bland mina bästa vänner, vara den som berättar historierna, gjorde mig lycklig. Du kan ge mig varenda topplista i hela världen men inget betyder mer för mig än det.

Som romanförfattare ställer han historierna i fokus, och med dem känslorna. Fredrik Backmans berättelser berör. De är omöjliga att värja sig för. Hans sätt att inte väja för känslorna är troligen det främsta skälet till att han går hem hos publiken och att den självutnämnda smakeliten ibland är skeptisk.

– För några år sen pratade Sigge Eklund om mig i sin podd. Han förde ett resonemang där han ställde erotiken, som betraktar distanserat, mot pornografin, som zoomar in. Och drog slutsatsen att jag sysslar med “känsloporr”. Det smärtade lite. Särskilt som jag inte kom ifrån känslan att han hade rätt. 

– Men hur jag än vänder och vrider på det så kan jag nog inte skriva på något annat sätt. Jag är bara intresserad av känslor. Jag vill bara veta varför folk gör som de gör.

Troligen hade även jag haft fler invändningar mot Backmans skrivande om han inte hela tiden räddade sig med humor. Lika ofta som jag snyftar ler jag när jag läser. 

Började som krönikör

Han började som humorist. Som krönikör och roliga-listor-formulerare i tidningar som vi knappt minns namnen på: gratistidningar, tjejtidningar, grabbtidningar. I slutet av 00-talet blev bloggen – den digitala krönikan – ett fenomen. 2011 skrev Backman ett blogginlägg, “Personligt meddelande”, riktat till “den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag”. Den blev ett viralt fenomen innan begreppet “viralt fenomen” hade trängt sig in i svenska språket och fick servrarna på tidningen Café att krascha.

“En man som heter Ove” refuserades med motiveringen att vederbörande “inte såg någon kommersiell potential”

Genom en ständig närvaro på nätet byggde han alltså upp en publik, på ett sätt som förlagen fortfarande för tio år sedan var oförberedda på. Han har lovat sin fru att inte säga offentligt vilket förlag och vilken förläggare det var som refuserade “En man som heter Ove” med motiveringen att vederbörande “inte såg någon kommersiell potential”.

Snart nog började den sälja i Europa. Och i USA. Och så fortsatte det med nästa bok och nästa efter den. Har marknaden sviktat i ett land så har en ny publik i ett annat land tillträtt.
I Tyskland har de ingen vidare relation till ishockey, och kanske var det därför Björnstad-böckerna inte föll den annars stabila tyska publiken på läppen. Då upptäckte å andra sidan Kanada hans författarskap.

 

Panik och ångest

Men framgången kom att ha ett pris. Redan som ung hade han känningar av panik och ångest. När bokturnerandet i USA tuffade på som värst, med nio städer på tio dagar, började kroppen säga ifrån. Hjärtklappningar. Gråtattacker. Minnesförluster.

– Vid ett tillfälle ringde de från en bokmässa och undrade var jag var nånstans och vilken gate de skulle hämta mig på. Jag var hemma, i Stockholm, och hade ingen aning om var jag egentligen förväntades befinna mig just då. Jag gick igenom hela världskartan i huvudet och försökte förtvivlat komma på vilken stad i vilket land de ringde mig ifrån. Det var tydligen Köpenhamn.

I november 2017 fick han ställa in en av sitt livs viktigaste upplevelser: playoffmatchen i fotboll mellan Sverige och Italien. Inför VM. På Friends Arena. Med Helsingborgsgänget. De fick gå utan honom. Han gick och lade sig istället.

– Enligt min familj sov jag i två veckor. Själv har jag bara vaga minnen.

Det tog tid att komma tillbaka. Hans fru, ständigt närvarande i allt han berättar, fick träda in och bli hans agent och livvakt. Alla mejl och förfrågningar går sedan dess genom henne. Hon brukar passa på att ställa några viktiga jobbfrågor på fredagskvällar, efter ett par uppmjukande glas vin.

 

Bästa boten mot själsnöd

Den avslutande Björnstad-delen, som diverse förlag satt och väntade på, fick skjutas på framtiden. I stället skrev han en skruvad kombination av fars och slutna-rummet-mysterium med den talande titeln “Folk med ångest”. Den handlar en del om Stockholms havererade bostadsmarknad, men mest om livskriser och allra mest om den bästa boten mot själsnöd och förtvivlan: andra människor, i synnerhet barn.

Fredrik Backman pratar mycket – för övrigt ytterligare en beröringspunkt oss emellan. Tonen ändras märkbart, från analytisk och resonerande till oförtäckt kärleksfull, när han pratar om de nära: vännerna, hunden, barnen, frun. Jag får intrycket att han dragit samma slutsats i livet som han gör i sina romaner: i slutändan är det bara människorna omkring en som verkligen betyder något.