David föreläser om förintelsen: ”Min farfar överlevde dödslägret”

En dag uppmanades de att packa sina väskor, efter att ha hållits fångna en tid i en gammal tegelfabrik. 6 000 judar gick samlade mot tågstationen. Folk spottade på dem längs vägen. Andra, som var deras vänner, grät. Efter tre dagars färd i vagnar avsedda för boskap hördes ropen “raus, raus!”. Ut. Det var sommaren 1944 och den då tonårige Isidor Schreiber och hans familj hade anlänt till Auschwitz. 

Allt var grått

– Auschwitz var ett dödsläger med fyra gaskamrar när farfar och hans familj kom dit, säger David Schreiber. Bara ett fåtal fångar valdes ut för att arbeta. Farfars första intryck var att allt såg så grått ut – marken, fångarna och husen. När jag förläser i skolor brukar jag fråga om någon vet varför. Vissa gissar att det berodde på att allt var så dystert, men ibland är det någon som vet det rätta svaret: att det var askan från krematorierna som gjorde det.

Davids pappa, Dan Schreiber, berättar att hans far Isidor föddes i Rumänien 1930. Familjen bodde i en stad med runt 50 000 invånare varav 5 000–6 000 var judar. 

– Pappa gick i vanlig skola och pappas pappa var advokat, förklarar Dan. De hade ett ganska bra liv trots allt. Men när andra världskriget började infördes hårdare och hårdare lagar för dem som var judar. Judiska advokater fick till exempel bara hjälpa judar.

– Hela samhället vände sig emot judarna, fyller David i. Det kanske är lätt att tro att det som hände, Förintelsen, inte kan ske igen. Men det började inte med koncentrationsläger utan med rasism som stegvis trappades upp. 

David berättar vidare att farfar Isidors familj till slut flydde till släktingar på landet. Men innan de hann tänka ut nästa steg kom polis och förde dem till tegelfabriken, vilken låg i staden de flytt från. 

– Mitt i allt var pappa ändå glad – han fick träffa sina vänner igen, säger Dan. 

Han förklarar att vissa delar av historien har Isidor själv berättat – andra delar har Isidors ett år yngre syster Elisabeth återgett. Dagen då familjen kom till Auschwitz fördes Isidor och hans pappa åt ett håll medan Elisabeth och syskonens mamma och mormor blev visade åt ett annat.

Tvingades slavarbeta

– Elisabeth har beskrivit hur hon kom ifrån sin mamma och mormor vid ingången, fortsätter Dan. Det var sista gången hon såg dem… 

Under tiden i Auschwitz beordrades Isidor och hans pappa att gräva diken. Så småningom flyttades de till ett riktigt arbetsläger. 

– Farfar var bara 14 år när han tvingades slavarbeta i en fabrik som tillverkade lastbilar åt nazisterna, säger David. 

– Min pappa ville egentligen inte prata så mycket om tiden i lägren, fyller Dan i. Men den här delen berättade han om när jag var 20 år. De hamnade till slut i ett koncentrations­läger i norra Tyskland och pappas pappa blev sjuk. Pappa var förtvivlad –  det hade ju varit de två hela vägen. Men så plötsligt kom amerikanska trupper till lägret. Pappa fick en skiva bröd av en soldat och det var det godaste han ätit. Han vägde då 27 kilo och var 174 centimeter lång…

Kort därefter fördes Isidor och hans pappa till Sverige med de så kallade vita bussarna. Senare återförenas de med Elisabeth som även hon överlevt mot alla odds. Idag är Isidor avliden men David poängterar att det känns viktigt att hålla liv i sin farfars historia.

– Det finns knappt några Förintelseöverlevare kvar som kan berätta. Samtidigt har vi på senare år sett strömningar i hela världen –  likt innan Förintelsen – som vill underminera demokratin och skapa en “vi och dom-känsla”. När jag föreläser brukar jag betona att det var så det började även för farfar, med rasism och idén om att vissa är mer värda än andra. 

Både Dan och David föreläser regelbundet, främst i skolor. David har flera år i rad, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, återvänt till en och samma skola – men under året som gått har föreläsnings­möjligheterna påverkats av ­coronapandemin.

– Vi erbjuder digitala föreläsningar, säger David. Men det är inte samma sak som att komma ut och träffa eleverna. 

David förklarar att han alltid, när han berättat färdigt om farfar Isidor och hans liv, försöker få igång ett samtal med ungdomarna. 

– Jag brukar fråga: “Tror ni att något sådant här skulle kunna hända idag?” Kopplingen till dagens samhälle känns viktig. Jag vill få eleverna att reflektera och jag upplever att de vi möter är väldigt intresserade. Jag tror att den personliga berättelsen är grejen.

Rasism finns 

– Ja ett människoöde gör det mer verkligt, håller Dan med. Jag var i Malmö i oktober där vi –  några andra generation­ens överlevare –  genomförde 43 föreläsningar på två dagar. Eleverna var jätteduktiga och lärarna hade förberett dem väldigt väl. Jag har själv aldrig känt mig drabbad, men rasism finns och vi måste vara vaksamma. En gång under ett föredrag kom en nazist med invändningar men då sa klasskamraterna “håll käften, vi vill lyssna”. Det var underbart.

David berättar att han gick med i Zikaron, en förening för tredje generationens överlevare, i samband med flyktingkrisen 2015 och är nu en av föreningens föreläsare.

– Min farfar var flykting. Jag kände att jag ville göra något för att öka förståelsen. Jag gick med i Zikaron både för att lära mig mer om min egen historia och för att bidra och nå ut till andra. Idag känns det viktigare än någonsin. Det är inte bara nättroll som sprider rasism och antisemitism. Det finns människor på höga positioner i samhället som har de här åsikterna, det ska inte förringas.

Dan och David anser båda att Förintelsens minnesdag är en betydelsefull dag. 

– Det är viktigt att inte glömma det som hände, och det är viktigt att antisemitism och rasism uppmärksammas generellt, konstaterar Dan. Det som skedde under andra världskriget kan hända vilken minoritetsgrupp som helst. Isidor hade en huvudregel i sitt liv –  ”varje person är en egen person”. Uttryckte man sig lite svepande, då påpekade han det. Man ska inte döma människor efter var de kommer ifrån