Ainbusk Singers-sångerskan och kompositören har länge kämpat med sina depressioner. Och efter systern Josefins död var Marie Nilsson Lind vilse. Men såren börjar läka.
Marie möter upp i Visby i sin röda hundkoja med svarta ränder som hon rattar med stolthet, men lite osäkert när hon ska backa. Den är så ny och de är inte riktigt bästisar än.
Vi ska åka till Fridhems kaffestuga en bit utanför Visby. Där kan man äta saffranspannkaka eller våfflor. Marie väljer våffla och kaffe.
Det är lätt att tycka om henne. Marie är genuin och vänlig, men också en person som ofta plågas av tvivel på sig själv. Ur det föddes orden till låten ”Älska mig”, som fortsätter ”för den jag är”. Marie skrev texten. Musik av Abba-Benny Andersson som tidigt fick upp ögonen för Ainbusk Singers som slog igenom 1990 med ”Jag mötte Lassie”.
– Det var ett enormt genombrott. Vår paroll för texterna var att de skulle vara som en blandning mellan folkliga Svensktoppen och Lars Norén.
Den gotländska sångkvartetten Ainbusk föll inte alla i smaken. De fick kritik och ansågs vara ”för mycket”. De sjöng för starkt och högt. Var inte flickaktiga nog. Var för fräcka i munnen och för feministiska – utan att ha haft den aspekten i åtanke eller som ett mål.
De var inspirerade av proggruppen Röda bönor, som gjorde musik av klassfrågor, men också av The Andrews Sisters och Bette Midler.
– Vi sjöng starkt, tog plats. Tog i. Som Edith Piaf som jag älskar. Men jag visste knappt vad feminism var på den tiden, så det var inte så vi tänkte kring våra shower. Vi ville bara skriva bra texter.
– Generellt sett var det mycket yta utan innehåll inom underhållningen på 80-talet. Vi erbjöd något som folk längtade efter. Vi var kvinnorna från landet med, för somliga, vågade budskap.
Svårt att ta beröm
Själv anser inte Marie att det hon har åstadkommit är något att göra sig stora åthävor över. Hon blir nästan generad när ett fan spontant vågar sig fram till henne och tackar för alla fina sånger. Men hon svarar den unga kvinnan:
– Tack, det värmer mitt hjärta.
Varför sträcker hon inte på sig och blir lite mallig över de fina orden?
– Klart jag är stolt, men jag har svårt att ta in beröm. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag får det. Jag blir blyg och så rinner det sagda bara av mig.
Hon tror att hon färgats av sinnelaget på ön, att inte vara så stor i gester, tyckande och kännande, utan mer reserverad. Plus att Jantelagen har stulit lite av glädjen i att ha en stor talang för att spela piano och skriva musik.
– Det låg som en våt, trött filt över tillvaron att jag aldrig fick tro att jag var någon.
Mycket av strålkastarljuset föll på Maries lillasyster Josefin, en av de fyra medlemmarna i Ainbusk.
– Jag och Josefin delade vårt yrkesliv. Vi hade svårt att tro var och en på oss själva, däremot trodde vi alltid på den andra. Vi var varandras självförtroende.
– Jag har aldrig känt mig i skuggan av henne. Hon var den som gjorde mål i fotboll när hon spelade i sin ungdom. Även i Ainbusk var hon en ”målgörare”. Hon strålade på scenen, sjöng på liv och död varje sekund och gjorde ett enastående jobb. Hon fick kanske bära för mycket, tänker jag nu i efterhand.
Josefin Nilssons självmord en chock
Josefin Nilsson, som Marie kallar Josa, gick tragiskt bort 2016, endast 46 år gammal. I obduktionsprotokollet angavs självmord som dödsorsak. Något som kom som en chock för Marie.
Saknaden och sorgen tär fortfarande. Liksom skuldkänslorna. Kunde jag ha gjort mer? frågar Marie sig själv.
För en liten stund somnade hon bort från sitt vakande över systern som på grund av smärtstillande läkemedel befann sig i en psykos med hallucinationer och hörde röster. Borde hon istället mot systerns vilja kört henne till akuten för psykiska besvär?
– Det gör så ont i mig att jag missade att vakta livet, vi vaktade varandra. Jag var dålig i min depression och somnade.
Den smärtsamma erfarenhet som Marie gjorde är att det är omöjligt att vakta livet på heltid.
– Med ”Josas bok” blev hennes berättelse och röst hörd. Jag saknar henne oerhört.
Som storasyster har Marie alltid tagit ett särskilt ansvar för sina syskon, kanske på grund av föräldrarnas enorma slit med jordbruket på den stora gården där de bodde och med revyerna. Pappa Allan var öns revykung och mamma Doris lagade all mat och strök revykungens skjortor.
Men Maries omsorg om småsyskonen berodde även på föräldrarnas ständiga drama i äktenskapet som satte djupa spår, trots att barnen älskade dem och de tokälskade sina barn tillbaka så gott de kunde.
– Det var skönt när mina syskon växte upp och fick sina egna liv. Mamma och pappa var så upptagna med sig själva och att hålla ihop sin relation.
Borde tagit för sig
När Marie möter andra som är storasystrar känner hon ömhet och tänker ”ta för dig lite själv”, så som hon borde ha gjort.
– Samtidigt är det sådan lycka att ha syskon. Jag har två till som jag älskar av hela mitt hjärta, liksom deras familjer. Men jag har inte känt att jag är min egen person i livet. Bara min Mange får mig att känna det. Jag behöver inte ta hand om honom. Han tar hand om mi, säger hon på gotländska, en underbart vacker dialekt med sina rullande diftonger och mjuka anslag.
Marie har valt att leva barnfri. Hon gjorde sitt som extramamma till syskonen och med tanke på sin egen skörhet tänker hon att ”ska någon annan få ett sådant psyke som jag har?”
Svaret hon gav sig själv var nej.
Med facit i hand tycker hon att hon valde rätt.
– Jag hade inte orkat få egna barn. Man kan ju älska andras ungar istället.
Den utmaning och svårighet i livet som hon syftar på består i återkommande depressioner som hon har haft sedan tonåren och som aldrig lämnat henne i fred och frid.
Varför det är så finns det inget svar på.
– Vi vet mer om rymden än om det mänskliga psyket, konstaterar Marie.
I nästan ett år låg hon inlagd på en psykiatrisk avdelning 2008. Livsgnistan hade slocknat. Hon ville inte dö bort ifrån dem som älskar henne. Men ville heller inte leva.
– Jag fick elchocker, men det hjälpte inte mig, så istället höjdes dosen antidepressiva läkemedel.
Hon började ta dem för 25 år sedan. Nu vågar hon inte sluta. Säger att de är vanebildande. Även hennes läkare avråder från att fimpa dem.
– Efter tre veckors medicinering kände jag att ”är det så här det känns att vara normal?” Jag fick energi och åstadkom mycket. Men den effekten försvann efter ett halvår. Konkret tar medicinen bort tårarna, jag blir inte lika gråtig när jag äter den, men känslan av att vilja gråta finns kvar.
Gotlands dramatiska natur skänker andlig tröst och tilltalar Maries kynne.
– Jag känner igen mig i landskapet när det blir kargt. Men blir också ljum i sinnet av gotländska ängar och frihetskänslan i att havet alltid är nära.
Om mannen med stort M i sitt liv, maken Magnus Lind, säger Marie att det var förälskelse vid första ögonkastet från bådas sida.
– Vi träffades när jag var 29 år. Han är 15 år äldre och har barn från en tidigare relation. Vi är fortfarande kära i varandra, det blir 30 år av kärlek. Jag är så glad över honom. Han har räddat mig. Han är en helt annan personlighetstyp än jag är.
– Jag är ängsligt lagd, orolig, rädd och har svårt att tycka saker högt av rädsla att trampa någon på tårna. Medan Magnus är bullrig och har åsikter om allt. Han är som en stor, varm björn i mina ögon. Den enda på Gotland. En blandning mellan Baloo och Nalle Puh.
Attraktionen var omedelbar när de möttes. Ainbusk behövde en musiker som kunde spela dragspel. När Magnus gled in i rummet, iklädd skinnpaj och jeans, kunde hon bara tänka ”där är HAN som jag har väntat på”.
Magnus kunde inte ta uppdraget. Han hade fullt upp i folkrockbandet Perssons Pack. Det blev ändå en dejt så småningom. Sedan dess har de inte lämnat varandras sida.
Svårt bli äldre
Åren har runnit på och på luciadagen fyller Marie 60 år.
– Det är lite kris för mig, det är svårt att bli äldre, bland annat på grund av onda knän.
När hon ser på foton av sig själv som ung, undrar hon: ”Varför kunde jag inte känna mig nöjd med den jag var?”
Detsamma känner hon om sina yrkesmässiga framgångar med Ainbusk Singers. Att hon och övriga medlemmar borde ha glatt sig mer över succéerna. De satt fast i outtalade krav som, menar hon, finns på unga kvinnor.
– Vi var aldrig smala nog, aldrig snygga nog, aldrig häftiga nog. Först nu kan jag se att vi var det.
När hon som vuxen ser tillbaka känner hon stor kärlek för den unga, vilsna flicka som skadade sig själv genom självsvält och som iakttog andra istället för att delta, och som inte kände sig hemma bland dem hon uppfattade som ”lyckade”.
– Folkhögskolor, två musiklinjer och en skrivarlinje, räddade mig. Där var klimatet mjukare, försiktigare och jag var bland likasinnade, med konstnärliga och förvirrade själar, precis som jag själv var.
– Min terapeut har kämpat med mi för att jag ska välja ett liv där jag inte tyngs av destruktiva tankar som leder till förtvivlan, utan försöka att tycka om mig själv.
Hon har länge längtat efter att komma ”HEM” och få vila i sig själv. Efter Josefins död var hon totalt vilse, kunde inte se en framtid.
Läkte med tango
Marie fann läkning i den argentinska tangon som kom ur hennes älskade Manges dragspel och i att Länsteatern i Visby ville att hon skulle skriva material till dem.
Just nu är hon på en bra plats i livet, tycker Marie. Allt är inte så mörkt som det kanske låter.
– Jag känner hur känslor av lycka ramlar över mi ibland. Då rusar mina fingrar in i musiken och orden, och ger mig kraft. Jag tror ta mig tusan att jag är lycklig! I alla fall ibland. Bättre sent än ännu senare.
