Kjell Andersson: ”Jag förstår inte varför mamma behöll mig”

Minnet är bedrägligt. När jag ska träffa Kjell Andersson, mannen bakom Ulf Lundell, Eldkvarn, Wilmer X och Gyllene Tider, har jag bestämt att jag ska fråga honom om kvällen då Ulf Lundell, jag och Kjell var hemma hos Kjell på Bondegatan på Söder i Stockholm före Lundells ­spelning på musik­klubben Kåren på ­Holländargatan.

Kjell har inget minne av kvällen, men säger att det är troligt. Kan det ha varit då bandet Rost spelade? Själv minns jag att en berusad Lundell tvingade upp mig på scenen för att köra, för första och sista gången, i ett par låtar. Det minns inte Kjell heller. Trots att han skrev en sorts dagbok (“inget färdigformulerat”) från 1983 till 1986 och hade en annan dagbok (“som jag skrivit om”) från sin tid på hälsohemmet – dessutom hade han sin privata situation ganska klar för sig. 

 Senaste gången han hade något med Ulf Lundell att göra var när han sammanställde och formgav den box med 68 cd-skivor som Lundell gav ut till sitt 40-årsjubileum som artist 2015.

– Då behövde han mig, säger Kjell. Jag tror inte han orkade göra boxen själv och han såg väl inte att någon annan kunde göra den heller. 

Vid det laget var brytningen mellan Kjell och Lundell total.  

– Men att lyssna på skivorna gav mig väldigt mycket, säger Kjell. Det hade jag inte gjort på 20 år…

 

Viktigaste artisten för mig

Mycket i självbiografin “Ingen går hel ur det här. Mitt liv i den svenska musiken” handlar om deras samarbete som sträcker sig över decennier – och hur det fullständigt havererade.

– Ulf Lundell var länge den viktigaste artisten för mig, jag tycker att han var bättre än Springsteen. Men nu känns det som att det har gått så mycket sorg och elände i det. Det är som en lång kärlekshistoria som har gått fel.

– Det gick loss helt med “Den vassa eggen” (1985) – fast det handlade mycket om hans och min relation. 

Dessutom hotade Lundell hela tiden med att lämna skivbolaget EMI.

 

– Jag kände att mitt enda värde låg i min kontakt med honom. Om omgivningen ser dig som en stark, auktoritär person och jag själv ser mig som misslyckad, då kommer den känslan, via min bakgrund, att dominera. Jantelagen sitter djupt i min generation och då hjälper det inte att andra uppskattar det man gör, det känns som om butiken där är stängd.

Kjell Andersson är fyra år yngre än jag.

Hans självbiografi fungerar som en uppslagsbok för min generation. Plötsligt får jag i en bisats reda på att Jimi Hendrix verkligen spelade på Klubb Bongo i Malmö i maj 1967 – att jag stod två meter ifrån honom är alltså inget jag bara inbillat mig. 

Att Kjell redan på 80-talet hade rykte om sig att vara en otillgänglig och lynnig person med ett hiskeligt humör får jag en förklaring till i boken.

– Ofta ser man bara ytan på folk, jag ville komma under den. Jag ville också vara kritisk mot mig själv, vilket jag tycker att en sådan som Ulf Lundell ofta missar. Han har lätt för att vara kritisk mot andra, men inte mot sig själv. Jag ville förklara varför jag blivit som jag blivit –  både för mig själv och för andra. Det är en undersökning av mitt eget liv. Jag ville få svar på frågor.

 

Led av klaustrofobi

Under en period gick han hos tre psykologer samtidigt utan att bli klokare för det.

– Jag hade haft bättre nytta av att till exempel slå sönder en stol.

Han led länge av klaustrofobi, vägrade åka hiss och flög för första gången till England 1980 för att göra “Längre inåt landet” med Ulf Lundell. Ändå valde Kjell och Bodil Malmsten, som han var förlovad med, att resa med tåg och båt till Irland. 

– Klaustrofobin tror jag kommer från när jag låtsades sova för att slippa höra mamma och hennes nye man, säger Kjell. “De tror jag sover, jag är vaken men förstår inte vad som händer, eller gör jag det? Jag känner den sexuella hettan, hotet om våld i den, jag vet att jag inte får visa att jag är vaken. Är det här min klaustrofobi föds”, skriver Kjell i självbiografin. 

– Fast det kan vara något annat också. Min flygskräck kommer och går.

Den kända författaren Bodil Malmsten och Kjell levde tillsammans och var förlovade i åtta år. Efter separationen förblev de nära vänner. 

“2020 är det 18 år sedan, men jag kan än idag frammana paniken jag känner när Bodil berättar att hon ska flytta till Frankrike”, berättar han i boken. Skräcken grep tag i honom men han inser att det kan vara bra för Bodil –  och även för honom själv att tvingas klara sig själv.

Bodil Malmsten bosätter sig i Finistère i franska Bretagne där hon stannar i tio år. 2016 går hon bort i cancer.

Väldigt mycket i Kjells liv går tillbaka till brevet hans mamma skrev till honom när han var 17 år.

 

Pappan i fängelse

Där avslöjade hon att Kjell var resultatet av en våldtäkt. Hans biologiska pappa dömdes så småningom till 1,5 års fängelse.

– Jag har aldrig saknat honom, säger Kjell. Jag hade min morfar som en fadersfigur jag älskade och fortfarande älskar. Min biologiska pappa hade jag ingen nytta av.

När Kjell sökte efter papper på sin biologiska pappa hittade han uppgifter från de sociala myndigheterna i Södertälje. Det visade sig att pappan hade ännu en son som var i livet och som bodde i Uppsala.

– Jag träffade honom som hastigast ­under bouppteckningen. Han sprang ut ur lägenheten när han såg mig …

Kjell har också en tre år yngre halvsyster som bor i Lund och som han har kontakt med “då och då”.

– När mamma dog fick vi reda på att det fanns ännu en son som är två äldre än jag. Mamma kan inte ha varit mer än 15 när hon fick honom. Jag kan inte riktigt förstå varför hon behöll mig. Kanske hade det att göra med att hennes sociala omständigheter blivit bättre just då. Hon jobbade i en Icaaffär precis under vår lägenhet. Det året blev hon vald till Sveriges snabbaste Icakassörska. 

Kjell upprepar att han inte velat skriva en bok som strök alla medhårs.

– Jag har en känsla av att jag nog inte kommer att leva så länge till så det var lika bra att få det sagt som bör sägas.

 

“Något har jag gjort”

Idag kan Kjell se att han betytt något.

– Hur stor min insats är kan jag inte bedöma. Men någonting har jag gjort! Gyllene Tider var mycket mer mitt än Roxette. Gyllene var en ganska frisk blandning av John Holm, Tom Petty och Elvis Costello. Roxette, däremot, var en konstruktion och jag hade ingen förståelse för en internationell karriär. 

Jag hade sett hur EMI i England tackat nej till Harpos “Moviestar” och jag tror det var samma sak med “Hooked on a feeling”. Jag ville att allting skulle vara på svenska. Jag tyckte folk sjöng så bedrövlig engelska, att det tog bort all auktoritet ur uttrycket. Nu låter ju Robyn som om hon kom från Bronx …     

Nu jobbar han med en hyllningsskiva till Magnus Lindberg, känd från Grymlings, som gick bort 2019. Dessutom har han gjort ett soundtrack till boken men på grund av problem med rättigheter kommer det kanske aldrig att ges ut.

– Jag ser mig som pensionär men försöker hela tiden ha nya projekt. Jag ägnade åtta år åt att skriva den här boken. Nu måste jag hitta ett nytt uppdrag för att inte fastna framför tv-serien “Lilla huset på prärien” – då tror jag det går fort utför!