Jag är en notorisk tipsare. Som gumman ur lådan dyker jag upp när någon på Facebook frågar världen hur hen ska bli av med myrkrypningar i benen, beläggningar på tekoppar eller en efterhängsen beundrare.
Dessutom tipsar jag hejvilt i verkligheten också. Mest vänner. Men även okända drabbas av mina inköpsråd i butiker. Ofta helt oombedda råd. Vid eftertanke: enbart oombedda. När någon ber just mig specifikt om krogförslag eller recept blir jag snarast förnärmad. Då känns det plötsligt som gratisjobb. Irrationellt, jag vet.
Det som triggar oss tipsare allra mest är förstås feltipsare. De som killgissar svar eller förordar verkningslösa – kanske rent av farliga – huskurer.
Minsta misstanke om en feltipsning på Facebook kan sätta igång ett frenetiskt googlande och timmar av inläsning i jakt på korrekt svar. Visst, jag lär mig en hel del på kuppen, men ofta är det ett sätt att skjuta fram matnyttiga arbetsuppgifter.
Jag kan till exempel tillbringa timmar med att ta reda på de exakta detaljerna gällande myrkrypningar i benen (restless legs) bara för att en feltipsare i bästa välmening hävdat att magnesium gör susen. Till slut formulerar jag en lång initierad kommentar om hur kontrollerade studier minsann visar att magnesium inte ger effekt, däremot kan järnet spöka och… När jag lanserat mig själv som expert på ämnet kommer förstås ett bombardemang av oönskade följdfrågor. Men jag ogillar ju att besvara frågor, det ger inte alls samma tillfredsställelse som tipsandet.
Vad driver egentligen oss ivriga tipsare? Frågan skaver lite obekvämt. Visserligen handlar det om en omtanke och en genuin vilja att dela med sig av upplevelser och kunskap. Fast delvis handlar det även om att styra och ställa med andras liv. Ibland är råden genomsyrade av beskäftig besserwisserighet. I många fall kan oönskade råd irritera eller rent av såra.
Så när ska vi tipsare alltid stilla oss? Ett kort svar är: ofta, särskilt i skarpt läge. Människor som går ut med sin allvarliga sjukdom vill inte amatörordineras olika komplicerade livsstilsändringar. Barnlösa blir utmattade av välmenta förslag för att öka fertiliteten. I synnerhet när förslagen är “slappna av” eller värst av allt: “adoptera först, sen kommer ni plättlätt kunna få ett eget barn”. Som om bara biologiska barn räknades som egna.
När någon berättar om något sårigt och skört är det helt enkelt läge för oss tipsare att knipa käft och sätta sig på fingrarna. För ibland är den finaste gåvan man kan ge att bara lyssna.
