Klara Zimmergren: “Jag var vilsen åren efter 50”

Det har gått tre år sedan Klara Zimmergren separerade från sin man, pappan till deras 11-årige son, och det var där någon gång som hon började reflektera och se tillbaka på sitt 50-åriga liv. Hon ställde sig själv frågor som “Hur blev mitt liv?” och “Vad var det som ledde till att vissa saker blev som det blev?” Svaren får vi i föreställningen Allt kommer bli bra.

Hon utgick helt från sig själv när hon skrev föreställningen med fokus på vad som händer åren efter de 50.

– Det känns som att många har ett manus fram till den åldern, därefter står man plötsligt lite vilsen. Man kan sitt jobb och barnen behöver en allt mindre. Vad händer sedan, vilket är ens nästa uppdrag?

Klara menar att det finns ett givet manus för livet som alla tvingas förhålla sig till, på gott och ont. Själv tog hon en annan väg och gjorde inte alls saker “i rätt ordning”.

– Ända sedan jag var liten har jag varit lite mer av en betraktare och varit lite senare på bollen än andra jämngamla kvinnor. Jag vill vara tydlig med att säga att jag absolut inte har några fördomar kring det här med hus, familj och jobb. Det är helt naturligt att vilja önska sig allt det där, men man kanske ska räkna med att inte alltid sitta säkert i det där. Livet kan krascha och inte alltid bli som man förväntat sig.

Naket i radion

Klara talar av egen erfarenhet. Hon, som alltid hade längtat efter barn, höll på att missa livsrollen som mamma. I sitt sommarprat 2012 skildrade hon mycket naket känslan av utanförskap och sorg som den långa längtan efter barn inneburit för henne. En längtan som dominerade hela hennes liv. Men när hon och hennes man provat allt fick de till slut adoptera ett barn.

– Med tanke på vår ålder var det verkligen i sista sekunden och jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att det var sant den dag vi fick träffa vår då treårige son.

Klara är tacksam över att hon till slut fick bli mamma.

– Jag tycker att det är roligt och engagerar mig väldigt mycket i honom. Jag är gärna klassmamma och älskar när han tar hem kompisar som jag också får sitta och småprata med vid matbordet.

Det som förvånat henne mest som mamma är hur arg man kan bli på någon som man älskar så mycket.

– När jag lägger mig en sådan kväll kan jag bara känna vilken usel morsa jag är, säger Klara och förklarar att efter ett sådant där utbrott, som vi ju alla kan få på våra barn ibland, är det extra viktigt att hon får samtala med honom och förklara att hon tog i för mycket.

Sedan ett par år tillbaka lever Klara ensam. Skilsmässan sköttes på ett bra sätt, säger hon.

– Vi bor nu endast några meter från varandra och har samarbetat bra. Visst är jag ledsen för vår sons skull att det blev så här. Men jag och min exman släppte taget om varand­ra med tiden och vi fungerar bättre som vänner idag.

Många förespråkar att dela vårdnaden och ha barnen varannan vecka, men Klara håller inte riktigt med.

– Det ju lättare att dela på allt än att hålla på med hushållsslitet själv. Och man ska veta att en skilsmässa tar tid, säger Klara som försöker använda veckan utan barn till att vara mer social och träffa vänner.

Men vad är då viktigast i en ­relation?

– Det är viktigt att ha självdistans och humor. Jag vill leva med någon som tycker om ungefär samma saker som jag själv och att vi kan mötas i dessa intressen. Att göra saker var och en för sig är lite överskattat tycker jag.

Alkoholiserad lärarinna

Den senaste tiden har vi fått se Klara lite mer än vanligt, bland annat som alkoholiserad lärarinna i filmen En komikers uppväxt och som den krisande 50-åriga Monica i tv-serien Dejta.

Hon älskar sitt jobb och är tacksam att rollerbjudandena varit många på sista tiden.

– Jag tycker om att arbeta mycket. Men det kan vara enormt utmanande, att som jag, hela tiden ha sig själv som sitt personliga material. Så det är roligt att kunna varva mellan det jag skrivit själv och att få gestalta det andra har skrivit.

Klara får ofta intala sig själv att livet kommer att ordna sig, att allt kommer bli bra. Hon blir allt bättre på att inte oroa sig för så mycket men beskriver själva oron som en sjukdom.

– Jag har väldigt svårt för att leva i nuet och undrar ständigt hur allt ska gå om jag gör si ­eller så. Det har varit ett hårt jobb och jag har fortfarande en hel del kvar att lära när det kommer till att bara låta saker få vara och bli som de blir. Men jag har åtminstone kommit en bit på väg och kan i nuläget handskas med mig själv.

En bidragande orsak kan vara att hon just börjat meditera.

– Egentligen är det ju en självklarhet, att man inte kan göra något bra om man till en början inte har landat i sig själv. Hur bra är det egentligen att skapa under stress?