Khalid: “Nu skäms jag inte längre för mitt utseende”

Poff! På den lilla sandytan vid vägen pågår en volleybollmatch. Khalid tar sats och hoppar upp i luften, träffar bollen som går i en båge över nätet. Bollen landar på andra sidan och hans lag har vunnit en poäng. Han borstar bort lite sand och ler stort. 

–  1–0 till oss! Ni har inte en chans, skrattar han. 

– Före operationen var Khalid blyg och tillbakadragen, säger pappa Rahimuddin. Han var orolig för vad andra skulle tänka när de såg honom. Nu är det en ny Khalid som inte längre är rädd för att träffa människor.

Utanför huset sträcker familjens teodlingar ut sig så långt ögat når. De bor i den lilla byn Kathgaon utanför staden Chopra i norra Västbengalen.

I samma by bor lilla Mehek med sin mamma och pappa tillsammans med farmor och farfar i ett nybyggt litet stenhus vid vägen. Pappa Mehtab jobbar som lastbilschaufför vid gränsen till Nepal. Mehek var den yngsta som fick sin läppspalt opererad 2018 och är idag två år gammal. När Operation Smile nyligen gjorde en hälsokontroll konstaterades att hon måste gå upp i vikt för att kunna få sin gomspalt opererad. Hon väger bara sju kilo.

– Läkaren gav oss en ny sorts mjölkersättning för att hon ska gå upp i vikt, säger mamma Meherun Nesha. Numera äter hon samma mat som vi äter. Om vi mosar den så går det bra.

– Många barn är undernärda och fattigdomen är stor. Det är svårt med uppföljningarna, som vi kan se i Meheks fall. Många av patienterna bor långt bort, säger Abhishek Sengupta, chef för Operation Smile Indien, när vi ringer för att fråga när Mehek kan få en ny chans.

– Det är viktigt att de med gomspalt får en operation så tidigt som möjligt. För språkutvecklingen är det bra att barnet får en gomspaltsoperation före fyra års ålder.

Khalid skäms inte längre

Dagen efter att Mehek fick sin operation var det Tara Shankars tur. Han var en av de äldsta som fick sin operation under Operation Smiles medicinska uppdrag i Indien 2018.

I 26 år levde han med sitt handikapp och hade precis blivit lämnad av sin flickvän. Tills för ett tag sedan drev Tara Shankar ett litet textilföretag tillsammans med sin bror. De sydde sarier, det färgstarka traditionella kvinnoplagget. Men efter oroligheter i delstaten Assam har affären som han sålde sina sarier till stängt. Ändå fortsätter han att producera hemma, med hjälp av två trampsymaskiner.

– Jag har ännu ingen riktig plan men jag hoppas att butiken i Assam kan öppna igen. Annars får vi öppna en egen affär.

Vi träffar honom på en marknad i Siliguri, den största staden i provinsen. Själv bor han i en liten by tillsammans med sin mamma och sin äldre bror.

– Att det tog så lång tid för mig att få en operation är förstås synd men min familj visste inte vart de skulle vända sig. Dessutom var min pappa sjuk, så vi hade inte så mycket pengar. När vi fick höra talas om Operation Smile, och att det var gratis att få en operation, anmälde vi oss.

Khalid sitter på en av sängarna i det lilla sovrummet. De öppnade fönsterluckorna ger ljus åt bokstäverna i det annars dunkla rummet. Han läser högt ur historieboken.

– Historia är mitt favoritämne, säger Khalid och ler. Före operationen gick jag inte alltid i skolan men nu är jag där varje dag. Förut blev jag retad och jag hade inte några bra svar på varför jag såg ut som jag gjorde.

Sedan två månader har Khalid börjat i högstadiet. För sina nya kompisar kan han enkelt förklara varför han har ett ärr och att han föddes med läppspalt. Han skäms inte längre.

– Nu har jag ett vackert leende. Jag känner mig snygg, tillägger han med glittrande ögon.

Hemma hos Mehek bräker getterna och hönsen sprätter runt husknuten. Pappa Mehtab är ledig idag och har just varit i byn med sin motorcykel. Solen tränger igenom diset och lastbilarna dundrar förbi på landsvägen på andra sidan huset. Familjen sitter på den inbyggda verandan.

Blir äntligen förstådd

– Vi vill väldigt gärna att Mehek ska få sin gom opererad så fort som möjligt. Det är klart att det var jobbigt när det visade sig att hon inte gått upp i vikt tillräckligt men vi måste helt enkelt vänta tills nästa medicinska uppdrag, ­säger pappa Mehtab.

Mamma Meherun Nesha berättar att folk som besöker familjen inte kan förstå att Mehek fötts med spalt. De ser bara en helt vanlig liten tjej.

Tara Shankar sitter i ett hörn på den lilla lunchrestaurangen där vi satt oss för att komma undan det kaotiska gatularmet. Han petar i maten och tar små tuggor, hans gomspalt gör att han får äta med en speciell teknik för att maten inte ska komma upp i näsan.

– Jag tycker att folk förstår mig bättre nu, även om jag har min gomspalt kvar. Jag har fått övningar av en talpedagog men jag har inte varit så flitig, säger han förläget. Jag är medveten om att chansen att få gommen opererad är liten eftersom jag är så gammal men även om det inte händer får jag vara nöjd med det jag fått.

Hans mobil ringer gång på gång och till slut svarar han.

– Det var min bror. Han ska gifta sig om en månad och det blir ett stort bröllop. Min stora dröm har ju varit att träffa ­någon att gifta mig med men med min läppspalt har det ­varit väldigt svårt.

Plötsligt ler han och berättar att han faktiskt har en ny flickvän. Det var en kompis som förde dem samman och nu ses de några gånger per månad vid olika högtider. 

– Fast det kommer dröja innan vi gifter oss. Hon vill gå klart sin utbildning först. Jag ska sy en bröllopsari till henne, den ska vara rosa, säger han och ser väldigt nöjd ut. 

Lättare att läsa högt

Det är förmiddag hemma hos Khalid. Mamma Soleha lagar mat i den stora metallkitteln över öppen eld. Inne i sovrummet packar Khalid skolböckerna för att ta sig till skolan.

–  Innan vi fick Khalid var det en liten flicka i byn som föddes med läpp- och gomspalt. Hon dog tidigt eftersom hon inte kunde få i sig mat. Därför var det en ständig oro hos mig de första åren att samma sak skulle hända med Khalid. Dessutom är han blind på ena ögat, så jag har varit orolig för hur det ska gå för honom.

Pappa Rahimuddin håller med men har alltid trott att Khalid ska få sin läppspalt opererad.

– Jag har varit bekymrad över att Khalid inte ska klara skolan. Med Khalids dubbla handikapp blev han mobbad både i skolan och i byn.

Familjen hörde talas om Operation Smile genom några vänner och anmälde sig när de fick reda om uppdraget i Siliguri. Mamma Soleha serverar apelsinklyftor och granatäpplen på ett litet serveringsfat. Pappa Rahimuddin fortsätter prata om familjens teplantage.

– Khalid hjälper mig att vattna teodlingarna, och det är klart att jag vill att någon av mina två söner kan ta över en dag. Men jag önskar också att de skaffar sig en utbildning och kanske jobbar med något annat i framtiden.

Khalid cyklar längs byväg­en, det är torrt och dammigt längs de vidsträckta fälten. Kossor rör sig långsamt och då och då får Khalid väja för tut­ande rikshor. Prick klockan elva ställer han ifrån sig sin cykel och springer in i klassrummet. Läraren repeterar elevernas kunskaper i geomet­ri och Pythagoras sats.

– Jag tycker fortfarande att det känns jobbigt att läsa högt men det går bättre och bättre. Jag har ett helt annat självförtroende än tidigare. Förut hade jag svårt att se vad det skulle bli av mig men nu känns det som jag kan göra vad som helst.