Gunilla von Platen: ” Jag prutar överallt, även på Ica – och jag älskar det!”

Scen 1: Byn Zaz, i södra Turkiet, 1976. En kusin ska gifta sig och hela släkten är samlad. Mitt i festförberedelserna dundrar några beväpnade män in. De har haft ögonen på den vackra flickan och de deklarerar att det inte kommer att bli något bröllop. Nu ska de ta den unga flickan med sig.

De viftar med gevären och det blir knäpptyst i lokalen. Ingen rör en fena… förutom Gunillas mamma som ställer sig som en sköld framför sin brorsdotter. Mamman skjuts med fem skott men överlever mirakulöst. Gunilla ser sin mamma ligga i en pöl av blod.

Att en kvinna opponerar sig mot flera män faller inte i god jord. Den syrianska familjen kan inte längre bo kvar i byn och pappan söker rätt på en människosmugglare. Familjen påbörjar den mödosamma flykten från Turkiet till Göteborg. 

Scen 2: Västra Frölunda, Göteborg, 1970- och 80-tal. Det är här de hamnar, i ett av Göteborgs alla miljonprogram, i ett område som numera klassas som “särskilt utsatt”. Det turkiska efternamnet Anip byts ut mot Samuelsson efter farfar Samuel, och Günel blir Gunilla eftersom alla barn på förskolan kallar henne så.

Mötet med det nya landet är jobbigt för hela familjen, kulturkrock är bara förnamnet. Gunilla växer upp med åtta syskon i en trång lägenhet. Hon drömmer om blont hår, köttbullar, Skogaholmslimpa, smågodis och att sova över hos svenska kompisar. Hon är familjens rebell och relationen till mamman blir allt sämre.

Scen 3: Lunden, norr om Göteborg, 1992. Gunilla har skrivit kontrakt på en tredjehandslägenhet. Ingen syriansk kvinna flyttar utan att vara gift, protesterar föräldrarna. Det sista hon hör när hon lämnar föräldrahemmet är pappans röst: “Går du nu så går du från din familj.” Gunilla äger ingenting och den första tid­en sover hon med kläder som madrass.

Mötte jantelagen

Idag är Gunilla von Platen en av Sveriges mest framgångsrika affärskvinnor. Hon är känd från SVT:s Draknästet, har varit Skandias klaraste lysande säljstjärna, startat flera framgångsrika bolag, investerat i Stockholms mest fashionabla fastigheter, fått ta emot medalj ur kungens hand för insatser i näringslivet.

– Jag lärde mig tidigt att om jag ville ha något så fick jag skaffa det själv. Folk kanske tänker: Gunilla von Platen – är hon någon jäkla adelsdam? Har hon gift sig in i rika kretsar och spenderar sin mans pengar? Men nej. Vartenda öre har jag samlat ihop själv.

Gunilla visade entreprenörsanda redan som barn när hon köpte ett paket isglass från glassbilen och sedan sprang runt till grannarna och sålde glassen styckvis till dubbla priset.

– Jag kom in i näringslivet med prestationsångest och ville visa att jag var duktig. Där blev jag på en gång ett hot. För jag förstörde ackorden. Jag sålde tio gånger så mycket som de andra säljarna på Skandia. Först trodde de att jag ljög om siffrorna. Det var där jag lärde mig jantelagen. Vem tror du att du är? Jag förstod inte spelreglerna. Får man inte jobba? Får man inte komma en timme tidigare? Får man inte hoppa över lunchen? Det är väl upp till mig, tyckte jag.

Gunillas livsverk är kundtjänstföretaget Xzakt Kundrelation som så småningom såldes till riskkapitalbolaget Altor – en affär som gjorde Gunilla ekonomiskt oberoende.

– Min styrka är min uthållighet. Jag ger mig aldrig. Jag är en maratonlöpare, inte sprinter. Jag skulle kunna förlora allt men ändå komma tillbaka. Men emellanåt har jag haft svårt att förstå de svenska koderna. Jag vet att jag är för mycket emellanåt. Det kommer grodor ur min mun. Jag frågar saker man inte ska fråga. Men jag är precis som min farmor, jag ­vågar stå upp för mig själv.

Kan hon så kan alla, resonerar hon. Ett mantra som hon försöker trumma in i eleverna som hon möter när hon är ute på olika skolor och föreläser.

– Jag kom hit som flykting, hade två föräldrar som var analfabeter och växte upp i Sveriges miljonprogram. Min åsikt är att alla har en skyldighet att kämpa. Jag blir störtprovocerad när jag kommer till skolor och träffar unga invandrare som sitter med slöja och IS-skägg och klagar. Ni har vunnit på livets lotteri, säger jag. Ni har fått en chans som många av era landsmän bara kan drömma om. Ni har en skyldighet att kämpa.

Både sorg och framgång

För Gunillas liv består inte alls bara av framgångar. Till stora delar har det präglats av sorg. Det har varit jobbigt att skriva självbiografin och minnas allt det svåra.

– Att min allra bästa vän och själsfrände Veronica blev mördad av sin man har präglat mig mycket. Jag trodde aldrig att jag skulle orka komma tillbaka efter det. Jag hade sådana skuldkänslor. Kunde jag ha förutsett det? Kunde jag ha gjort något? Jag drabbades också av en stor sorg när min pappa dog 2018.

– Min relation till mamma har varit problematisk men pappa och jag har alltid haft ett speciellt band. Han var så stolt över mig och det var han som lärde mig att pruta. Han skämdes inte en sekund och därför skämdes inte jag heller. Han kunde ju inte prata svenska, så jag fick pruta åt honom. Vi stod där på Konsum och klämde på bruna bananer och frågade om vi kunde få dem billigare, säger ­Gunilla och skrattar högt.

Hon känner att hon inte har haft tid att sörja honom ordentligt. Pappans död är fortfarande ett sår.

Dessutom har Gunillas hälsa tagit stryk av allt jobbande. Hon har åkt in och ut på sjukhus. Flera gånger har hon drabbats av “falsk hjärtinfarkt” som enligt ­läkarna är en signal att hon måste dra ner på takten.

– Jag höll på att förlora Emanuel då han låg i magen. Jag har aldrig prioriterat mig själv. Jag har kört in i kaklet. Min bror som är läkare säger till mig att jag ska tänka på mig själv – om inte annat så för barnens skull. Så förra året började jag faktiskt träna.

Alfred är tryggheten

Största lyckan i livet är maken Alfred. Jag säger att jag tänker på dem som två skadskjutna fåglar som funnit varandra och Gunilla nickar instämmande.

– Precis så. Alfred och jag förstår varandra. Han hamstrar bröd, jag hamstrar godis. Hans mamma söp hela tiden och Alfred växte upp på barnhem och hos fosterfamiljer. Det är sådant som händer också i de finaste, adliga familjerna. Till slut fick mamman tillbaka vårdnaden men hon fortsatte att dricka. Hon misskötte barnen och köpte aldrig hem mat. Därför är Alfred besatt av bröd. Han får ångest när kylen är tom. Det är bröd överallt. Hela frysen är full av bröd. “Nu får du sluta”, säger jag. “Men då slutar du upp med godiset”, kontrar han. Eftersom vi aldrig hade råd att köpa godis när jag var barn så har jag godisgömmor överallt.

När tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn höll tal på parets bröllop liknade han dem vid eld och vatten. Om båda skulle vara som Gunilla skulle de brinna upp. Om båda vore som Alfred skulle de frysa till is, var hans slutsats.

– Min man är 195 centimeter lång, blond och superlugn. Han är en väldigt blå person. Han gillar fakta men du får inte ur honom så mycket känslor. Jag är precis tvärtom. Vi är perfekta för varand­ra. Han lugnar ner mig och jag får igång honom. Min man har noll hävdelsebehov. Han struntar fullkomligt i Riddarhuset och mingelparty, han vill helst vara hemma. Vi är en utmärkt kombination.

Har svårt att unna sig

Det är Alfred som är tryggheten på hemmaplan. Han organiserar familjens vantar i hallen och han sitter i timmar och läser läxor med barnen. Gunilla konstaterar att hon har försakat mycket. De fyra barnen har kommit med något års mellanrum och hela tiden har hon jobbat stenhårt. Har det varit värt det?

– Det undrar jag ofta. Den här veckan är jag till exempel borta på olika jobbgrejer varje kväll. Jag har gjort enorma uppoffringar och i alla år har jag haft mycket ångest. Jag har aldrig varit mammaledig. Varje gång har det inträffat en katastrof som gjort att jag inte kan vara ledig. Jag har förlorat den största kunden eller behövt säga upp alla anställda. Jag har tillbringat max 24 timmar på BB, sedan har jag sprungit på möten med en bebis på axeln. Det finns inte en toalett i den här stan där jag inte har pumpat mjölk. När barnen frågar: “Kommer du ihåg när jag tog mina första steg? Kommer du ihåg mitt första ord?” Då måste jag svara nej. Den där tid­en var som ett töcken, jag minns inget alls. Jag sov max två timmar per natt.

Gunilla von Platens kontor är inrymt i en vacker fastighet i de finaste kvarteren på Östermalm. En gång i tiden var det
en skola – grundad av kvinnorätts­kämpen Anna Whitlock. Numera är det Gunilla von Platen som äger fastigheten. 

Du känner dig aldrig osäker i de fina salongerna? Gunilla lutar sig tillbaka i stolen och tittar frågande på mig. Hon verkar inte riktigt fatta frågan.

– Nej, jag är inte uppvuxen i de här miljöerna. Men jag är väl inte sämre än någon annan? Varför skulle inte jag förtjäna det här? Jag är tjänat ihop varenda krona. Jag har kämpat stenhårt för att komma dit jag är idag. De flesta kvinnor som jag träffar när jag hämtar barnen i skolan här på Östermalm är hemmafruar som inte alls har förtjänat sina pengar. Om det är någon som har rätt att vara här så är det väl jag?

Trots det har hon svårt att unna sig saker. Hon skulle aldrig flyga business och hon har inte varit på en ansiktsbehandling i hela sitt liv. Nyligen var hon på statsbesök i Vietnam tillsammans med kronprinsparet. Gunilla hade dragits med hälsoproblem, reseschemat var tajt och hon hade sovit dåligt både före och under resan. När de hade jobbat extremt intensivt i några dagar och bara hade några timmar kvar innan det var dags att åka till flygplatsen så föreslog en i sällskapet att de skulle ta en massage.

– De har ju världens bästa massage där. Så jag ringde min man och berättade som det var: “Allt är klart, vi sitter bara och väntar, tycker du att jag ska ta en massage?” Han häpnade: “Är du knäpp i huvudet, ringer du mig från Vietnam till Sverige för att fråga om du får gå på massage?” Men jag måste liksom få någons blessing för att kunna unna mig. Däremot skulle jag utan problem kunna köpa en massage till dig här och nu. 

Har försonats med mamma

Föga förvånande är det otacksamt att köpa presenter till Gunilla. Nyligen överraskade hon en kompis med ett halsband. Men när kompisen kontrade med ett armband kände sig Gunilla gråtfärdig. Hon fick ångest. “Nej, det här kan jag inte ta emot. De där pengarna skulle ju hon och hennes döttrar behöva.”

– Jag är precis likadan mot min man. Köper han något till mig frågar jag omedelbart efter kvittot. Alfred köpte ett skärp och en polotröja till mig i julklapp. Han hade handlat till fullpris och jag gick omedelbart och lämnade tillbaka allt­ihop. Sedan gick jag tillbaka till butiken när det var julrea och köpte skidkläder till hela familjen. 

Intervjun går mot sitt slut och Gunilla planerar för en helg hos mamman i Göteborg. Hela familjen – inklusive några av Gunillas syskon och deras barn – kommer att sova på madrasser på vardagsrumsgolvet.

– Jag säger till ungarna att jag är för gammal för sånt där. Kan vi inte checka in på Gothia Tower och bada i takpoolen? Men det kommer aldrig att hända. Barn­en älskar att sova på golvet, tätt ihop med sina kusiner.

Hur har det gått med relationen till mamman? Jo, idag har de försonats. Och sedan Gunilla själv blev mamma till en dotter förstår hon sin mor mycket bättre.

– Ja, till ett hundra procent. Jag tyckte aldrig att jag fick mammas kärlek, stöd eller bekräftelse men hon var så klart rädd. Hon kunde inte hantera mig och hon var orolig för min skull. 

– Jag var en riktig vildhjärna. Jag gjorde allt som jag inte fick – smet ut på kvällarna, klippte av mig håret, klättrade i träden…

– Nu när jag har konflikter med min egen dotter så förstår jag mammas oro. Min man bara skrattar: “Äntligen får du känna på hur din mamma hade det.” Och min mamma älskar min dotter Elisabeth – det är hennes sätt att kompensera för att vi aldrig hade en bra relation under uppväxten.