Shirley Clamp: “Vi artister är ofta känslomänniskor”

För en tid sedan knackade en kompis på Shirley Clamps dörr och sa: “Familjen sitter i bilen, jag tänkte bara kolla om vi får komma in på lite fika?” 

Hade det här ögonblicket inträffat tidigare, hade Shirley direkt bjudit in hela högen, med ett “absolut, sätt er i jacuzzin och ha det härligt medan jag sätter på kaffe och fixar middag. Ni kanske vill sova över också!”  Nu svarade hon istället att det passar tyvärr inte idag, varpå kompisen glatt svarade: “Jag fattar, vi tar det en annan gång.”  Shirley stod där som ett fån. Vad hade just hänt? Hon hade satt en gräns. Och ingen blev arg, inte ens småsur. 

– För mig var det ett wow-moment. Jag har alltid varit en ja-sägare, en sån som fixar och donar för att ge människor vad de vill ha (Vill de ens det? Eller är det bara jag som levererar i tron om att…?) tills jag känner mig som en urvriden disktrasa. 

Självkänslan har svajat

Shirley pratar en del om sin vilja att alltid vara till lags i sin show Shirley Clamp – nästan 20 år på scenen om man avrundar uppåt, som gick på Maximteatern i Stockholm i höstas och nu går på turné i landet. För även om första tanken när hon fick frågan om att göra en show var “vad har jag för dramatiskt att berätta?”, så har ­livet inte alltid varit en schlager. Den stora rösten till trots har självkänslan svajat – och det har sina orsaker. Det blev ännu tydligare när Shirley och ­William Spetz skrev materialet till showen. 

– Jag fick göra en djupdykning i mig själv, pratade med mamma, gamla vänner och läste mina dagböcker och lärde känna mig själv bättre. Jag pusslade ihop bitar och fick en förståelse kring varför jag är som jag är. Det var terapeutiskt. 

Hon är uppvuxen i lilla Viskafors utanför Borås under små omständigheter i en stark tjejtrio, med mamma Anita och storasyster Tania. Mamman jobbade inom äldrevården. De ärvde kläder, åkte kommunalt och semestrade sällan. Istället fick Shirley och hennes syster vara ­sommarbarn. 

– Jag beundrar mamma för att hon klarade av allt ensam, både ekonomiskt och uppfostran. Nu när jag är ensamstående förstår jag hur avgörande pengar är för en stabil vardag. 

Växte upp i hem med kvinnokraft

Samtidigt visade mamman prov på att en kvinna minsann kan klara sig själv. 

– Jag är tacksam för att jag växte upp i den kvinnokraften. Jag och min syrra var ganska kaxiga redan som unga, ingen gav sig på oss. Samtidigt, om självförtroendet är starkt men självkänslan svajig, så kan det vara svårt att ta in när en man säger att han älskar mig. Eller att våga visa sina sårbara sidor i en relation. 

Ja, även på relationsplanet förstod Shirley sig själv bättre när hon följde trådarna bakåt i livet. Hon berättar att mamma Anita aldrig hade en massa karlar som kom och gick, att de som barn alltid var hennes nummer ett, det beundrar hon henne för. Samtidigt har Shirley funderat mycket på det här sedan sin egen separation 2016. 

– Jag vill ju att min dotter Vilja ska få se att kärleken mellan två vuxna är vacker och viktig. Hennes pappa har träffat en ny kvinna, så nu är Vilja rädd för att jag också ska träffa någon ny. Men där vill jag inte göra som mamma och säga “jag behöver ingen man”.  Så när Vilja säger att hon inte vill att jag ska träffa någon, svarar jag “men det vill jag”. Sedan förklarar jag att den kärleken aldrig slår ut vår, de kan leva parallellt. Om man puttar bort kärleken för länge kanske det till slut är svårt att öppna upp för de känslorna. Min mamma lever fortfarande ensam. 

Även Shirleys pappa Colin, en britt från Singapore, har i sin frånvaro har haft större inverkan på hennes liv än hon tid­igare velat erkänna. Under uppväxten åkte de till honom några gånger om året när han hade lust. 

– Det var exotiskt, han hade alltid ­någon ny flickvän och de tog med oss på kina­restaurang. Sedan åkte vi hem och så var det inte mer med det. 

“Jag lärde mig att stänga av”

När Shirley var 14 år flyttade pappan till Australien. I början ringde han till jul och på födelsedagar, men hon kom till en punkt där det till slut blev svårt att svara på hans “I love you”, för hon kände ju inte mannen. 18 år senare dök han upp i Stockholm igen och bodde hemma hos Shirley. 

– Han frågade mig om jag var arg eller ledsen, men jag insåg att nej, jag är bara likgiltig. Och just likgiltighet, när man inte längre bryr sig, är nog den råaste känslan av dem alla. Men den blev jag bekant med redan som barn; jag lärde mig stänga av och gå vidare, som ett skydd. Jag kan inte beskylla min pappa för att jag inte har litat på män i alla lägen, men visst har hans beteende präglat mig. ­Exempelvis när jag går in i en relation, då vill jag vara ihop med den personen hela livet, vilket hänger ihop med rädslan för att bli lämnad och övergiven, säger hon och ler:  

– Kanske var det därför jag skaffade barn med Daniel. Han verkade så snäll, lugn och lojal, vilket också visade sig stämma. Vi två lyckades inte hålla ihop, men allt blev ändå jättefint. Vi fick ju vår fantastiska dotter. 

Efter att ha gått (läs: tuktats) på Balett­akademien i Göteborg där självförtroendet dök, gick Shirley vidare till Wallmans Salonger där hon istället överöstes med komplimanger. 

– Varför är vi så snåla med beröm i Sverige? Det är med jobb som med barn; man måste ge fem gånger mer kärlek än kritik om man vill få människor att blomstra. 

Sitt stora genombrott fick hon i Melodi­festivalen 2004, där hon kom tvåa med låten Min kärlek. När hon skulle kliva upp på scenen och ta emot blommor sa låtskrivaren Bobby Ljunggren “grattis på födelsedagen”. Hon fattade ingenting. 

– Men han hade rätt. Där och då föddes jag på nytt, som artist för en bredare publik och dagen därpå var inget sig likt. Dagen innan Melodifestivalen blev jag ihop med Daniel, sedan sågs vi knappt på tre månader. 

Många ville göra om henne

Hon kastades in i en framgångskarusell av uppträdanden, intervjuer, uppmärksamhet och beröm. Kanske var det tur att hon var 31 år vid det laget, för hur många som än ville göra om Shirley, så stod hon på sig ganska bra. Som när skivbolagsmannen sa att hon behövde gå ner en 10–15 kilo, “jaha, blir min sångröst verkligen bättre av det?” 

Men om man överöses med kärlek och bekräftelse är det lätt att vänja sig vid en daglig dopamindusch. Och då blir kontrasten stor när den inte längre kommer. Det hände Shirley när hon var med i Melodifestivalen 2009 och 2014 och åkte ut redan i första omgången. 

– Vi artister är ofta känslomänniskor som inte har perspektivet “bara ett jobb”. När jag ställer mig på scenen ger jag av hela mig. Så när det här hände första gången kunde jag inte alls förhålla mig till det, jag trodde att ingen tyckte om mig längre.

Istället för att tänka att låten kanske inte var tillräckligt bra började tankar som “jag kanske har varit en bluff hela tiden, vilken idiot jag varit som trott att de tyckte om mig” rulla i huvudet. 

– Jag var som avtrubbad, bedövad och orkeslös, hade knappt kraft till något mer än min dotter och mitt jobb. 

Men när en psykolog efter ungefär ett år konstaterade att Shirley hade en depression, så krockade det rejält med självbilden: “Nej, jag är ju den käcka och glada Shirley Clamp, jag kan inte vara deprimerad.” Då tvingade psykologen henne att syna det oskrivna tvånget att leva upp till bilden av sig själv som den glada, gulliga. 

– Lill–Babs pratade också om det med mig. Ingen var ju så gullig som hon, vänlig mot alla, och jag hade henne som förebild. Just därför kommer jag ihåg den gång Barbro sa till mig att jag måste tänka på mig själv också. “Du vill vara alla till lags, jag ser att du har det i dig”, “Men du är ju själv sådan”, “Ja, men ibland är jag också så hes när jag kliver upp på scenen att jag knappt kan sjunga – för att jag hejat på så många.” Då tänkte jag på hur många gånger jag hade stannat efter konserter för att signera plattor, med påföljd att jag missat tåget och måste ta taxi hem från en annan stad för dyra pengar. 

 

Hår i tofs – en varningssignal

Psykologen gav henne i hemläxa att öva på att säga nej och tyvärr, det passar inte nu, en enligt Shirley Clamp “vidrigt svår hemläxa”. Hon fick också kartlägga vilka situationer och personer som gör henne lättare till sinnes och inte. 

– Tack vare depressionen började jag gallra bort människor som bara tar energi. Det är lättare sagt än gjort, för vissa fortsätter man ju träffa regelbundet vare sig man vill det eller inte. Men nu har jag lärt mig förhålla mig till dem, att inte ta in deras förtäckta kritik utan slå dövörat till. 

Idag vet Shirley att hennes själ har mörka stråk, och att hon därför riskerar ramla ner i hålet igen – men hon har också knep för att slippa göra det. Och ­eftersom hon vågat vara öppen med problematiken kan vänner hjälpa till att buffra.   

– När jag hade spelat sista föreställningen innan jul messade en kompis mig och sa “nu är det viktigt att du inser att din hjärna inte kommer att få en massa härliga hormoner, så se till att få dem på annat håll”. Så jag har försökt promenera, fika med vänner och göra glada saker, säger Shirley och skrattar till: 

– Min första varningssignal på depp är att jag har håret i tofs i alldeles för många dagar. Då är det dags att tvätta håret, sminka upp mig lite och bege mig ut och träffa någon trevlig person. 

“Vi pratade genom vårt barn”

Men när hon nu har lärt sig acceptera och hantera sitt mörker, så kan hon också se fördelarna i det. 

– Jag har insett att jag är en ganska nyanserad person med många sidor, vilket känns fint. 

År 2016 separerade Shirley och Daniel som sagt, en separation som egentligen hade varit på gång i flera år, så beslutet var långtifrån lättvindigt.

– Vi hade slutat prata med varandra, gjorde den där klassikern där man istället pratar genom sitt barn: Nu går pappa, ska vi säga hej då till honom? Hej då, pappa. Men jag minns när vi satt i bilen hem från Sonja Aldéns bröllop och pratade om hur stark och självklar deras kärlek var. Då insåg vi båda att det var dags att säga hej då, säger hon och tänker en stund. 

– Men jag är glad att jag har levt i den tvåsamheten och familjen, med hus, pool och barn, det är en vacker erfarenhet att bära med sig. 

Visst har det tagit lite tid att vänja sig vid den nya tillvaron, framför allt att ha sin dotter på halvtid. Men hon säger att det också gett henne möjlighet att landa, hon är mer harmonisk nu. 

– Jag är stabilare i att det här är jag, med fördelar och fel, och det är okej. 

Vad drömmer du om? 

– Åh, tidigare har jag ofta tänkt att  inte ska väl jag, men nu drömmer jag om att få göra fler shower. 

Hon berättar att hon och Vilja också har suttit i soffan och drömt om att en dag bo i ett hus vid vattnet; “fast då måste jag träffa en rik man”. Då svarar hon “nä, då bor vi kvar här.” 

– Så det kanske blir en sån där plastpool från typ Rusta. Det är också ett sätt att realisera sina drömmar, skrattar hon.