Anna Kinberg Batra: “Nu väntar resten av livet”

Det är den 14 september 2014. Anna Kinberg Batra står undangömd i ett rum ovanför Moderaternas valvaka på Clarion Hotel i centrala Stockholm. Efter åtta år kommer statsminister Fredrik Reinfeldt alldeles strax att avgå, liksom senare finansminister Anders Borg och utrikesminister Carl Bildt. Anna förstår att något ska hända ­eftersom en partikamrat bett henne att inte gå hem. De senaste åren har Anna varit gruppledare i riksdagen (“det hade gått väldigt bra, jag hade visat att jag kunde fatta även svåra beslut, stå fast vid dem”). Nu var hon en av dem strålkastarna skulle riktas mot. Men ville hon? 

– Har man kämpat länge för en viss politik är man beredd att göra mycket för partiet. Det var mitt ansvar att säga ja.

Inte hade hon tänkt sig att hennes dotter bara 2,5 år senare skulle möta en rödgråten mamma, sittande på golvet med otvättat hår och uppgiven blick, som sa att nu gick det inte längre, nu skulle hon avgå, innan valet. Det var augusti 2017. 

“En kupp inifrån partiet”

Nu sitter vi vid ett av de grovt tillhuggna träborden i fiket i Dieselverkstan i Nacka. Det är så högt i tak att fåglar sitter och skvätter långt uppifrån. “Akta så inte din fina halsduk blir nedbajsad” säger Anna. Hon tar av sig den tunna blåa täckjackan och säger till fotografen att hon inte gillar arrangerade bilder. “En fotograf bad mig äta glass ute i kylan. Det sa jag nej till.” 

Men nu ska vi prata om hennes bok, Inifrån, där hon berättar varför hon, som första kvinnliga partiledare hos Moderaterna, inte fick leda sitt parti fram till val.

– Det tar ju ett tag att bli varm i rollen som statsministerkandidat. Precis när jag började tycka att det var roligt, och vågade släppa sargen lite, så var det över. 

En kupp inifrån det egna partiet, ­säger hon. Det var det som hände. Kniven i ­ryggen. 

– Den där sommaren 2017 satt en grupp och planerade min avgång. Jag kände att om mina egna partikamrater kan lägga så mycket kraft på att fälla sin egen, nej, då orkar jag inte. 

Valvakan 2018 följde hon från soffan, uppkrupen i sina gråsvarta mjukisbyxor. Hon jämför med en elitidrottare. 

– Tänk dig att du har tränat hårt i fyra år inför VM, och när det är dags för tävling blir du bortplockad. Får se tävlingen från soffan. 

Mobilen ringer, Anna säger att det är David, att hon måste familjerådda lite. Hon reser sig upp och Bodil, cavalier king charles spaniel, springer efter. Väl tillbaka lyfter hon upp Bodil i knäet och konstaterar att det var bra att skriva boken. Analysera. Hon sammanfattar i fyra faktorer. Alla på O (“det är lättare att komma ihåg”). Otydlighet i mandat, att hon blev ordförande mitt under pågående regeringskris. Osäkerhet, tiden var turbulent, terrorattentat, den stora flyktingströmmen, Brexit och Trump, “det var lite tid att bedriva partipolitik”. Nummer tre: O som i otålighet.  

– Det finns en vd-kultur i Moderaterna. Man tillsätter en ordförande och har höga krav, levererar man inte får man gå. Men leveransen mäts ju i valresultat. Jag fick gå i halvtid. 

Hon möter min blick. Ryggen är rak. 

– Kanske är jag den sämsta partiordföranden sedan 1907, för det var sist det hände att partiordförande inte fick prövas i val. Det kan man ju tycka vad man vill om. Men jag blev ju ändå vald och omvald enhälligt två gånger, säger hon.

Kvinnor blir bedömda på annat sätt

En annan del i otåligheten står medielandskapet för, det upptrissade tempot. 

– Det gäller att ta djupa andetag, bestämma sig för vad man ska agera på. Det är så många klickjagare, politiker är villebråd. 

Som då exfinansministern Anders Borg sades ha visat könet på en fest, själv mindes han inte. Det var augusti 2017. Anna fick inte tag på Anders innan hon uttalade sin åsikt, sa att hon såg “mycket allvarligt på det som han anklagas för att ha gjort och det är bra att det utreds”.  Anders fick inte heller tag i Anna. Han skrev att nu skulle han replikera henne offentligt: “Anna Kinberg Batras omdöme har ofta ifrågasatts. Jag kan känna allt större förståelse för det ifrågasättandet.” 

– Nu var det ju inte jag som hade varit på fest, men ändå vändes det emot mig.

Sista O:et blev: “Oh, ja, könet spelar roll.” Hon har satt det sist, vill inte att det ska påverka. 

– Men det gör det. Vi blir bedömda på ett annat sätt. Jag fick höra att jag inte såg tillräckligt glad ut, att jag var en robot. Skulle jag stå där och tänka på om jag såg tillräckligt söt och glad ut? En moderatledare ska vara statsmannaktig. 

Anna vänder sig om, Bodil har fått kontakt med bordsgrannarna. De frågar om de får ge banan och bulle. Det går bra.

Så hur hanterade hon stormarna? 

– En kollega sa att jag har huvud som en elitidrottare. Blicken hundra procent på resultatet. Äta och se till att man får sömn är viktigt. När man får mycket kritik är det viktigt att inte ta det personligt. 

Missa inte vår nya podd Fikakuriren! Här kan du lyssna på avsnittet där Linda Skugge träffar Nina Åkestam:

Första gången du gråter i boken är när du bestämt dig för att avgå, det är väldigt stoiskt?

– Det är ju ingen dagbok jag skrivit, det kan ha hänt vid andra tillfällen. Men jag tycker man ska spara gråten till det som är riktigt på allvar, som när någon dött. När jag bestämt mig för att avgå, jag grät också eftersom all spänning släpper. Men att inte få slutföra det man kämpat för… 

Hon berättar vad dottern sa efter mammas beslut. “Då får de skylla sig själva.” Familjelojaliteten är tydlig. 

– Jag sa ju till henne att jag kanske kunde bli Sveriges första kvinnliga statsminister, det tyckte hon var coolt. 

Familjen har alltid varit Annas nav. Under några år som barn levde hon i Holland, pappa var börsmäklare där. Hon och hennes bror kunde inte språket, utan var hänvisade till varandra. 

– De åren visade mig hur viktig familjen är.

De flyttade tillbaka när Anna började femman. Anna var hästtjej – och hundtjej, undulattjej, marsvinstjej. Drömmen var att bli veterinär. I skolan kände hon sig fel, längre än de flesta, hade annorlunda kläder, pratade lite konstigt och hade noll koll på vilka tv-program som var inne, ­eller musikgrupper. 

– Min kusin sa att jag skulle hålla tyst om Abba och Mello, dem jag älskade! 

I tonåren var det samma sak, Anna stod ut, idealet var söt och blond, Anna var mörk och lång och höll låg profil. 

– Känslan var att jag inte var som tjejer skulle vara. Det fanns en fördel med det, jag fick aktivt skapa min egen identitet. 

Anna dricker ur sin vita kaffekopp. Ibland sjunker hon ner på armbågarna, ansiktet i händerna, blicken öppen. Det är lite som att få kika in till Anna-hemma-hos. Jag kan förstå att de har kul därhemma, skrattet finns där så nära.

Kärleken till mannen, David Batra, går som ett omtag genom boken, och hon skriver om tvättandet. Är det terapi att vika tvätt?

– Haha, snarare helt nödvändigt. Jag har ju ingen hemmaman, det får den som råkar vara hemma göra.

David toppade nämligen sin karriär samtidigt som frun blev partiordförande.

– Det hade vi inte räknat med. När jag fick livvakter började folk runt David agera annorlunda. Alla utom han själv skojade om mig. Så han tvärvände och skrev showen Elefanten i rummet, om att vara gift med Moderaternas partiordförande.

Showen skulle ha premiär i september 2017, en månad efter att Anna avgått. 

– Stackarn, han fick ju skriva om manus precis innan premiär. Men det gjorde han, och han spelar fortfarande den före­ställningen.

Friade från golvet invid toaletten

De träffades 1997, på en inflyttningsfest på Söder. Anna hade gått ut Handelshögskolan, jobbade på rekryteringsfirma. Hon visste att David “var lite konstnärlig så där, höll på med humor, verkade intressant”. Själv hade hon inte haft lust att gå på fest, men gick ändå (“David hade inte heller haft lust men gick också”), och där i köket stod hon när han kom in. 

– Vi började prata och ja, sedan kom värdinnan och sa att nu skulle hon lägga sig, festen var slut. Det hade gått flera timmar! 

Sedan var det de två. Fast det kunde ha gått snett. Strax efter att de träffats skulle David på långresa till Indien, inte ett ljud hörde Anna.

– Jaha, tänkte jag, jag trodde att vi hade något på gång men nehej. Men det visade sig att det inte hade gått att ringa. 

Nästa Indienresa åkte de tillsammans. David friade. På golvet mellan toaletten och sängen, magsjuk. 

– David låg, det var det enda han orkade. Han har förklarat efteråt att han såg det som det ultimata kärleksbeviset, om jag fortfarande älskade honom efter att ha sett honom så utslagen var den bestående kärleken ett faktum. 

Hon ler. De ljust gröna ögonen lyser. 2006 fick de sitt barn. Det största i livet, säger Anna. De hade kämpat länge och fick till slut IVF-behandling. 

– Att få barn är en fantastisk påminnelse om vad om är viktigt på riktigt. Livet säger till en med full kraft.

Samtidigt vann Moderaterna valet. Anna, som haft en tuff graviditet och fått flera blodproppar, gick på kryckor. På riksdagens öppnande tog hon dottern i babybjörnsele. Hon fick frågan om att bli ordförande i riksdagens EU-nämnd. 

– Jag tvekade om jag skulle klara det men Fredrik uppmuntrade mig, sa att det här klarar du. Och så utsåg han en vikarie så jag kunde vara föräldraledig. 

Fredrik Reinfeldt bad om ursäkt

Fredrik Reinfeldt visste hur politik påverkar familjen. När Anna blev partiordförande bad han David Batra om ursäkt, att han just förstört hans liv. 

Anna skrattar, säger att David fixar det mesta. 

Så att leva med en komiker, är det extra kul?

– När jag inledde min karriär fick jag ofta frågan om han var lika rolig hemma. Då sa jag, för att vara lite cool, att så var det minsann inte, men jag har insett det nu, det var lite hårt sagt. Han är faktiskt rolig även hemma.

Så istället för att bråka börjar ni skratta? 

– Nja, bråkar gör vi också. Är det något som ska redas ut så ska det komma fram, men ibland kan det hjälpa att skratta åt det som är tufft. 

Som kvällen i början på sommaren 2017 när flera partikamrater hade krävt hennes avgång. Då hade Bodil ätit upp en rulle Mentos från dotterns väska, resultatet blev något Anna fick torka upp.

– På något sätt var det skönt att mitt i det jobbiga stå där och torka bajs. 

Att anpassa sig och se vad man kan göra i stunden är David bäst på. Som torsdagen när Anna bestämt sig för att avgå. De hade planerat en Italienresa men tvingats avboka eftersom Anna hade för mycket att göra som partiordförande.

– Då såg David det enkla, att vi ju faktiskt kunde åka. Det var en sådan märklig känsla, att när jag avgått var jag fri. Kunde göra vad jag ville.

De drog till Italien. Men det tog ett tag innan Anna slutade titta sig omkring. 

– Efter ett tag slappnade jag av, det var ingen som kände igen mig.

Politik i ambulansen

Annars har hon vant sig att vara ständigt tillgänglig, som när hon och dottern var och badade och en man simmade fram för att prata politik. Eller några veckor efter avgången, när Anna vaknade av smärtor i bröstet och ringde efter ambulans. 

– När jag ligger där, har så ont och är så rädd, böjer sig en av ambulanspersonalen ner mot mig och säger att det finns alldeles för få ambulansförare, att så kan vi inte ha det. Jag sa ingenting.

Smärtorna berodde på hög stress. 

– Det är sådant man kan få om det varit lite mycket, sa läkaren, och det kunde jag ju inte förneka. Det hade det varit. 

Boken Inifrån har hon bland annat skrivit på Handelshögskolan i Stockholm dit hon återvänt och är knuten till ledarskapsforskning. Hon gillar sitt nya liv. Hon har några styrelseuppdrag, föreläser och skriver krönikor i Dagens Industri. 

– Det är skönt att ha mer tid för sin familj, säger Anna och förklarar att hon alltid varit 100-procentigt antingen eller. 

– När jag var partiordförande var det 100 procent. Det var roligt att få vara på högsta nivå. Men när jag lämnar, lämnar jag; jag är inte den som ringer Ulf Kristersson och kommer med råd, även om det kliar i fingrarna ibland. Nu väntar resten av livet. Jag vill ha roligt, och göra skillnad. 

Anna Kinberg Batras 3 tips för kvinnor som vill göra karriär:

1. Ta chansen när du får den. Om det känns rätt i magen, kör!

2. Ha blicken på dit du ska. Se till att tanka och ladda på vägen.

3. Det blir aldrig som du tänkt dig, men gör ditt bästa och se till att ha roligt under tiden.