Thomas Sandell: “Arkitektur blev nästan religiöst”

Det är lite punkkänsla i lyxförpackning över Thomas Sandell, den framgångsrika arkitekten, och designern som älskar att blanda högt och lågt, som skapat italienska lyxmöbler för Cappellini och B&B Italia för att i nästa stund stå i svenska Ikeafabriker och rita fram möbler utifrån vad fabriken kan producera. 

Nu har han skapat en kollektion för blomsterkedjan Plantagen och fått Elle Decoration Swedish Awards 2018 för en köksserie för Marbodal. 

– Jag gillar att säga ja till det som kommer upp. Det blir roligare så. Jag har designat även kavajer och väskor. Jag är duktig på att gestalta och formge grejer. Det är kanske det som är definitionen på talang, att man har lätt för det.

Älskade militären – och balerna 

Han ler där vi sitter i hans eget krypin på det annars helt öppna kontoret han driver tillsammans med kollegan Joakim Uebel sedan 1995, arkitektbyrån SandellSandberg. Berättar att det istället kunde ha blivit en militärkarriär, han stortrivdes nämligen där, i det militära, med kamratskapen, kombon av disciplin och friheten i att hänga ute, tälta på någon kobbe, spana efter fiender. Dessutom älskade han balerna.

– Nu låter det som en helt annan tid. Vi lärde oss dansa vals, hade kurs i vett och etikett, vi fick till och med lära oss hur man bäst tänder en cigarr, Ian Wachtmeister höll i den kursen!

Tre år i det militära. Reservofficer. Thomas funderade på att stanna. Men så var det de där två vännerna, de som liksom han jämt satt med sina block och tecknade. De som ville bli arkitekter.

– När vi hade permission åkte vi till Gotland, satt och tecknade, och jag insåg vilken magnet det var för tjejer, de tyckte vi var så gulliga. 

Även tidigare hade han fått positiva associationer till yrket, en av föräldrarnas vänner var arkitekt. 

– Mamma och hennes väninnor blev alltid lite upprymda innan han skulle komma, han var flamboyant, tjusig, världsvan. Det var spännande. 

Så Thomas Sandell bestämde sig, han skulle bli arkitekt. Han sökte. Och kom in. Krocken mellan den militäriska orderkulturen och arkitektlinjens liberala inställning till lärande var total. 

– Första dagen hälsades vi välkomna som arkitekter, lärarna sa att de fanns här när vi behövde stöd, annars var det bara att köra. Jag fattade ingenting, jag var van vid att folk sa vad man skulle göra. Så “jippi”, tänkte jag och satte mig på studentpuben. 

Det tog ett år innan han var på banan, men då var han det med besked. 

– Jag kastade mig över allt, arkitektur blev nästan religiöst, Alvar Aalto, Gunnar Asplund, och så hängde jag jämt på Nordiska Galleriet, kollade in möbelklassiker. Det tyckte väl jag var helt knäpp.

En möbelklassikerfavorit sitter jag i under intervjun, en gungstol av Wegner, i princip den enda möbeln inne i Thomas arbetsrum som inte är egen design, annars han han designat det mesta: soffan, den mjuka tjocka mattan, det runda soffbordet i trä och golvlampan som droppar ner mot bordet i vacker svängd båge. Här inne finns varken skrivbord eller dator, inget som påminner om jobb. Jo, det skulle vara skissböckerna, de åttio som står i vackert blågröna rader i den platsbyggda bokhyllan som sträcker sig längs ena väggen. Det var det första han gjorde som nykläckt arkitekt. Köpte 40 skissböcker och bad att få en stämpel med hans namn, det pryder varje bok, bokstäver i guld. Fyra skissblock går det åt om året, så beställningen har han gjort två gånger. Han ritar jämt: när han pratar i telefon, när han tänker, på alla möten. 

Långt ifrån rutingöra

– När jag tittar på mina skisser från möten minns jag vad vi pratade om, de blir mina att-göra-listor. 

Karriären finns där, i alla hans skisser. Den började direkt efter avslutad arkitektutbildning, han blev upplockad av en av sina lärare, professorn Jan Henriksson. 

– Det var som om min utbildning fortsatte i fyra år till, fast jag fick betalt. Det var extremt konstnärligt och experimentellt, vi deltog i en arkitekttävling i Egypten och ritade akvarell. Det var långt från det rutingöra som mina klasskamrater fick göra, som toalettuppställningar och dörrkonstruktioner. Jag fick leka och vara konstnärlig. 

Det första riktiga jobbet var riksbanken i Örebro. Han ritade den tillsammans med tidigare studiekamrater från arkitektlinjen. Det var mäktigt, att få skapa något som var så beständigt. Samma starka känsla hade han när han ritat sitt första egna projekt, en modebutik på Östermalm: Les Enfants Gâtés.

– När jag kom in där första gången det var klart tänkte jag: “Jäklar vad tufft! Det här har jag ritat.”

Dalahästarna blev ett signum

Det var 90-tal och Thomas Sandell blev tillfrågad av den kända arkitekten Jonas Bohlin, och tillsammans ritade de restaurangen Rolfs Kök. 

– Det var lite speciellt då att en restaurang blev designad. Vår stil blev känd som skandinavisk modernism, Rolfs Kök var ju lite shakerstil, avskalat, sobert.

Nästa succé var Thomas skåp Panik, ett skåp i rålaserad furu, med blyklädd dörr och tre helt oväntade dalahästar på mitten. De där dalahästarna blev lite av hans signum, att utgå från en tydlig tradition och så snitsa till det, gärna med ett stänk av humor. 

– När jag höll på med mitt skåp ville jag ha kurbits, traditionellt skåpmåleri, men det skulle följa vissa regler så jag fick släppa det. Istället gick jag ner till Hemslöjden och köpte ett gäng dalahästar, sågade itu dem och fäste på skåpet. 

Dalahästen är viktig än idag, det sitter en på väggen bakom mig. Thomas berättar om när han fick sin första. Det var när familjen efter några kringflyttande år (Thomas är född i Finland men familjen flyttade tidigt till Sverige) landat i Kvarnsveden utanför Borlänge i Dalarna. Pappa jobbade som ingenjör på pappersbruk och det var personalfest och fiskdamm för barnen, men när Thomas, 8 år, kom fram var påsarna slut. 

– Då var det en rådig fabriksherre som resolut tog ner en dalahäst som stod på en hylla bredvid, och gav den till mig. 

Mm. Punkarkitekt i folkloredräkt. Att göra sin grej. Och han når fram, till den svenska folksjälen. Så där så folk kan säga “det där är väl en typisk Thomas Sandell”.

Själv har han inte lika lätt att säga vad som är hans stil men pekar upp mot taket i rummet: på ena sidan en stor tvärbalk som han har målat rött, på andra sidan randigt, i vitt och svart. Väggarna är halvvägs klädda i panel, i furu.

– Det där att blanda stilar är typiskt mig. Och trä. Jag tog den billigaste furun, den med flest ådror, det blir vackert när det åldras. Det är det som är så skönt med trä, det förändras.

Nästa steg i karriären var ett statligt prestigeprojekt, han fick rita inredningen till Moderna museet. Thomas själv blev chockad när Statens fastighetsverk ringde. 

– De tyckte jag skulle ansöka om uppdraget. Jag kände att va? Jag? Jag kände mig verkligen som en liten plutt.

Men han fick det. Ytterligare en fjäder i hatten var möblerna han sedan gjorde för italienska Cappellini. Samtidigt gjorde han PS-serien för Ikea.

– Cappellini är möbelvärldens motsvarighet till Mercedes, Ikea är mer som Skoda. Det rörde om lite i grytan, en del tyckte inte man skulle blanda högt och lågt men jag gillar det. Jag är frisinnad och har alltid varit trygg i mig själv.

Valde bort professur i Los Angeles

Thomas ler igen. 2001 gjorde han nästa stora succé. Ritade Gåshaga brygga, ett lyxprojekt på vatten. Exklusiva hus byggda på pålar i vatten. Det var det första riktigt stora projektet för Thomas. 

– Det där blev jäkligt bra, säger han och ler. Ursäktar sig och går iväg.

Några minuter senare är han tillbaka med en cykel som han parkerar bredvid bokhyllan. Den är nyservad, ska bära honom sexton mil i Skandisloppet i maj, har burit honom de trettio milen runt Vättern. Han älskar att cykla. Länge och fort. 

– Jag gillar sånt som har med uthållighet att göra, jag är bra, snittar 35 kilometer i timmen. Och har vinnarskalle, kommer det någon och cyklar om mig, då jävlar, då kör jag.

Han gillar att vara bra, har inte så mycket till övers för det mediokra. Det var det som fick honom att inse att han inte skulle jobba som lärare, ett tag jobbade han på arkitektutbildningen. 

– Jag har en förmåga att binda riktigt duktiga förmågor till mig, så vill jag att det ska vara. Jag har inget tålamod att sitta och hjälpa någon som inte är riktigt skarp. 

Det andra skälet till att han slutade som lärare var att passionen att få skapa är så stark. 

– Jag slets mellan jobbet som lärare och mitt eget kontor. Den perioden var det närmaste jag känt att jag tangerade utbrändhet. Jag kände aldrig att jag räckte till på något håll. 

Fast ett lärarerbjudande hade han svårt att motstå. Han blev väldigt smickrad när han 2007 blev erbjuden professur i Los Angeles. Han åkte dit för att undersöka möjligheten. 

– Men man var tvungen att stanna där i tio år,  det gick inte. Skulle vi leva där i en perfekt förort, med villa, välklippt gräsmatta och barbecue? Och Anna, skulle hon leva något slags Hollywoodfruliv? Nej det skulle bara bli pannkaka. Och allt jag byggt upp i Sverige hade jag fått släppa. 

Anna som i Anna Holtblad, modedesignern och Thomas kärlek, trettio år har de levt tillsammans. De träffades 1987. Thomas var student, Anna pluggade design på Beckmans och började slå igenom som designer. De har hängt ihop sedan dess men aldrig jobbat ihop. 

– Nej, det har mest inte blivit så. Sedan tycker jag det är skönt att komma hem och inte prata jobb, jag gillar att bara få vara. Vi äter lite middag och sedan kollar jag lite på Netflix. 

På helgerna smyger han upp tidigt, plockar med sig block och akvareller. En perfekt helg börjar vid sju-halvåtta-tiden och frukost med ägg i någon form, kokt eller stekt. Och så kaffe. Sedan vill han måla, helst akvarell och helst ensam. 

– Jag kokar gärna en kopp te till Anna och serverar henne på sängen, då kan jag sitta för mig själv, jag har stort behov av att få vara för mig själv. Att sitta och rita är en terapeutisk stund, jag låter bara pennan gå, så kan det stå en skål med färger på, och så plötsligt har jag skapat ett mönster. 

Nycklarna till deras framgångsrika kärleksrelation är respekt för varandra och att ha roligt, sammanfattar Thomas. Några barn däremot har de inte. 

– Det har inte varit så viktigt för någon av oss. Klart, ibland har jag tänkt att det kanske hade varit mysigt. Men när det inte blev så har det inte varit någon stor grej. 

I år fyller han sextio. Och för fem år sedan blev han uppsagd från det militära. Ett brev damp ner i lådan med uppsägning, medalj och tack för rikets tjänst. Som arkitekt tänker han dock inte pensionera sig. Han kommer fortsätta säga ja. Men det där med sextio, det känns lite absurt. 

– Jag satt på en restaurang häromdagen och såg min spegelbild och tänkte “Det där är ju jag, som äldre”, och sedan insåg jag att det är ju jag, den där äldre. 

Lathet en förutsättning för kreativitet

Han är rolig, Thomas, underfundig, inte de stora gapskrattens man, men trevlig att hänga med. Jag berömmer hans silverarmband, han har fått det av Efva Attling, berättar han, i femtioårspresent. De fyller år samma dag, umgås ofta. Efva fick en glaslampa av honom. Ja, han har skapat i glas också. 
Såklart. 

– Jag blev lite extra glad när jag hörde att glaskonstnären Ulrica Hydman Vallien hade sagt att hon gillade glas av Thomas Sandell. Det var ett fint erkännande.

– Jag har insett det att jag har väldigt fin känsla för proportioner. Men jag är ju också som en elitidrottsman, jag tränar varje dag. 

Den där träning, ihop med, jo, lathet verkar vara ett optimalt recept för framgång. För att vara lat är han bra på, säger han, slappandet funkar bäst på den egna bryggan, vid det egenbyggda sommarhuset i skärgården i Haninge. 

– Jag tror det där med att göra ingenting, det är förutsättningen för kreativitet, att låta sig bara vara. Jag kan sitta på bryggan i min solstol och bara titta på båttrafiken i timmar. 

3 inredningstips från Thomas Sandell

1. Ju mer du ser av golvet desto bättre, övermöblera inte. 

2. Placera alltid tunga möbler långt från fönstren. Låt de lätta möblerna stå nära fönstren.

3. Reducera antalet material och färger. Det vanligaste felet är att man tänker rum var för sig, känner sig lite inspirerad av ett fint spa i Thailand när man gör badrummet och sedan kör lantstil i köket. Tänk helhet.