• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lena överlevde bröstcancern: "Tatueringarna påminner mig om livets skörhet"

    Efter bröstcancern hade Lena tre prickar i huden av strålningen. Hon tatuerade dem till vackra bilder, som varje dag påminner om att hon är en överlevare.

    Lena överlevde bröstcancern: "Tatueringarna påminner mig om livets skörhet"
    Foto: Ann Jonasson

    När Lena Holmstedt fick dia­gnosen bröstcancer hade hon relativt nyligen fått sitt första barnbarn som då var ett år. Hennes första tanke var därför "ska inte jag få vara kvar och se honom växa upp?" 

    Det var som att sätta livet på paus, beskriver Lena, som levde som i ett vakuum där hon hanterade sin oro genom att bli väldigt praktisk. Men det var även mycket tårar av sorg. 

    Inom en månad efter att hon upptäckt knölen i sitt högra bröst låg hon på operationsbordet. Cancern var snabbväxande, men hade inte spridit sig, visade det sig. 

    – Jag fick en "tårtbitsoperation" i samråd med behandlande läkare, då en bit av bröstet togs bort. Jag minns att jag sa: "Det är du som är proffs här, och rekommenderar du tårtbit så litar jag på dig."

    Efter att en bit av bröstet ­tagit bort fick Lena cellgifter och strålades samt behandlades med hormoner. 

    – Man kan likna det vid att både ha hängslen och livrem, för att minska risken för återfall i sjukdomen eller ny tumör i bröstet, beskriver Lena. 

    För att strålarna skulle hamna rätt vid varje behandling, totalt 24 stycken, fick hon tre svarta prickar tatuerade på överkroppen, en mellan ­brösten och var sin prick vid sidan av varje, av en sjuk­sköterska. 

    – Den mellan brösten såg man hela tiden, den såg ut som en stor pormask, beskriver Lena. Hon ville inte ta bort den, tänkte att den var där av en anledning, att den var en av tre överlevnadssymboler. 

    – Men jag ville ha något fin­are att titta på. 

    Omfamnar prickarna

    Det fick bli tre tatueringar, utformade som små smycken. Dessa tre berlocker i hennes hud påminner henne varje dag om hur skört livet är – och vilken tur hon haft som överlevt.  

    – Jag bestämde mig för ett hjärta mellan brösten, ett rosa band på höger sida och tro, hopp och kärlek på vänster. Jag är så tacksam för livet, att jag är en överlevare. 

    Ett tag tänkte Lena tatuera in en mustasch för att sympatisera med kampen mot prostatacancer, men valde något som hon tyckte var lite finare, estetiskt sett. 

    Tatueringarna döljer inte prickarna, utan omfamnar dem och är liksom invävda i motiven. Den första av de tre gjorde Lena ett år efter cancerbehandlingen och ärret på bröstet hade läkt. Tidigare än så fick hon inte för sin läkare på grund av infektionskänslighet efter sin sjukdom. 

    – Att tatuera sig på bröstbenet gör svinont, men man får ett annat perspektiv på smärta efter en cancerbehandling. Den gör ondare, hos mig främst i själen, fast jag är en stark person som har tränat på att klara av svåra saker i mitt yrkesliv. 

    Sjukdomen har lett till att Lena Holmstedt och maken inte väntar med saker de vill göra utan sorterar ut vad som är viktigt och inte i livet, vad de känner för att göra och inte.

    – Och vi pratar mer med varandra inom familjen, vi reder ut och låter ingenting ligga och surna. 

    Lena Holmstedts tatueringar är inte rekonstruerande, hon har själv betalat cirka 4 000 kronor totalt för dem.

    Förminskade andra bröstet

    Ärret efter ingreppet är för henne något som väcker tacksamhet för den fina cancerbehandling som hon fått. 

    – Eftersom en bit av det ena bröstet togs bort så blev de väldigt olika i storlek efter operationen. Jag bad om en förminskning av mitt friska bröst så att de blev lika stora igen, berättar Lena. 

    Detta för att kunna förlika sig med sin kropp. 

    – För mig blev det mycket tankar kring att brösten var olika stora, jag kände mig väldigt obekväm med det. Tyckte att det såg knasigt ut.

    Lena tror i efterhand att de här tankarna var ett sätt att skifta fokus, bort från sin sjukdom och prognos. Det här var ju något hon kunde påverka. 

    – Jag ångrar inte att jag ­gjorde det. De jobbiga tankarna upphörde i och med operationen. Om en sådan enkel åtgärd kunde få mig att må bättre så var det ett bra beslut känner jag nu i efterhand.

    Plus att det rent praktiskt sett är enklare att hitta behåar och kläder. Vad hon har på sig väljer hon noga när hon ska iväg till jobbet eller göra något annat utanför hemmet. 

    – Jag har kläder som döljer ärret, som sitter högt upp i dekolletaget, säger Lena. 

    Hennes erfarenhet är att människor kan bli besvärade när de ser ärret. 

    – Jag vill inte utsätta andra för något svårt i mötet med mig, som att de inte vet vart de ska titta eller vad de ska säga. Själv så tänker jag om min kropp att fan vad schyst att den funkar, att den gick att laga. 

    Stöder andra att må bra

    Hon är frisk från sin cancer sedan några år tillbaka nu. Och är stödperson i Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm. Med sin berättelse vill Lena Holmstedt vara ett stöd för sina bröstsystrar. 

    – Det är viktigt när man drabbas av cancer att se att man som överlevare kan leva ett bra liv och fortsätta göra roliga saker. Kan jag få någon på bättre humör och känna sig bättre till mods, så kostar det mig så lite. Bara lite av min tid. 

    Hon vet av egen erfarenhet hur betydelsefullt det här kan vara. 

    – När jag kom tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning, fick jag en kram av en äldre kollega som viskade "-96". Jag hade ingen aning om att hon haft bröstcancer och blev glad över att se att hon klarat sig så bra. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!