Lena Olin om kärleken till Lasse Hallström: “Han är en del av mitt blodomlopp”

Det är så där superstar-aktigt, intervjun är försenad, jag sitter soffnedsjunken i foajén på Berns hotell i Stockholm och får veta att om sju minuter får jag träffa Lena i sviten. När jag kommer in är hon inte där, och jag måste erkänna, jag får lite star­struckspuder i hjärtat. Så när Lena så där överjordiskt (och samtidigt så jordiskt, nordiskt valkyriasnyggt) materialiseras där på heltäckningsmattan liksom fnittrar jag till.

Näven slänger hon fram så där lite hejsan svejsan, ögonen fullständigt uppkopplade, och vi sätter oss vid ett bord. Efter två dagars intensiv inspelning för Kappahl är det dags för pressdag. Lena får varmt te i en vit kopp. Säger att en kompis frågade om hon ville ställa upp.

– Jag är ju inte ung längre och har tänkt på när jag ser äldre kvinnor på bild – ­coola, sensuella kvinnor som är fria i att vara kvinna – att jag blir så glad. Att få se kvinnor vara sin ålder. Därför tackade jag ja. 

Så 63 år gammal blir hon Kappahls fotomodell. Samtidigt ser vi henne i tv-serien Riviera där hon spelar svinbitchig och svinsexig exfru och mor, en andra säsong spelas nu in.

– Jag har aldrig identifierat mig som en tråkig tant. Jag har inga riktiga förutsättningar för den rollen, en tant ska vara liten, bulligt rund på ett trevligt sätt och duktig på att baka kakor. Inte fräck och brista ut i ilskna utbrott, säger Lena och smäller av ett filmstjärneleende.

Lena Olin, vår absoluta icke-tant och främsta Hollywoodstar.

Sitt internationella genombrott fick hon 1988, som Sabina, halvnaken med ett plommonstop på huvudet, i filmen Varats olidliga lätthet. Hon spelade mot Daniel Day Lewis och Juliette Binoche och blev sinnebilden för intelligentians femme fatale.

Själv ville hon mest av allt vara ifred. Det hade varit tufft länge. När hon två år tidigare blev erbjuden Sabina-rollen levde Lena i en destruktiv relation med skådespelaren Örjan Ramberg. Rollen såg hon som sin biljett till en internationell karriär, tog sin tremånaders bebis August, flög till Frankrike med mamma Britta bredvid sig.

– Det första jag frågade på inspelningen var om det fanns en mjölkpump. Jag ammade i pauserna. På kvällarna satt jag på hotellet med min lilla bebis.

Fått styrkan från mamma

Skilsmässan drog ut på tiden. 

– När man har barn och så, det var väldigt svårt, det var som att befinna sig i stormens öga, när jag satt där på flyget med min lilla bebis, min bebis var lugnet. Vi har en väldigt nära relation, han och jag, tror att det blev så för att den första tiden var så speciell. 

Och så mamma. Britta som om och om igen uppmanat Lena att lämna relationen. 

– Ingen mamma vill ju att hennes dotter ska leva i en dålig relation. Mamma fanns alltid där, jag kunde ringa henne halv sju en söndagsmorgon, hon förstod direkt läget och sa bara “jag kommer”. 

Lena säger att hon har fått all sin styrka från mamma. Förmågan att i det allra svartaste rikta blicken mot ljuset. Lena berättar om när de två simmade i det blå vattnet i Falsterbo (där Lena tillbringat och tillbringar sina somrar).

– Mamma var ganska mycket badkruka, ja det är jag också, men mamma var inte så van simmare, och när vi simmade tillsammans sa hon: “Lena titta mot ­solen, vi simmar mot solen.” 

Så när Lena stod där mitt i strål­kastarskenet, och rollerbjudanden haglade och hon mest längtade efter att få vara ifred var det mamma hon tänkte på.

– När det är tufft och sårigt måste man söka ljuset, säger Lena Olin. 

Så hon sa ja till en ny film, Fiender, en berättelse om kärlek, arbetet hjälpte henne (hon blev Oscarsnominerad och fick New Yorks filmkritikers pris) och så pratade hon mycket med sin andra hjälpare: Ingmar Bergman. 

– Han sa till mig att “så fort du fått foten i stigbygeln så sitter du snart i sadeln igen”. Den bilden hjälpte mig. 

Hon kom på fötter och 1988 mötte hon Lasse. Hallström. Hollywoodregissören med succéer som Mitt liv som hund, Gilbert Grape, Ciderhusreglerna. Båda två fullblodsframgångsrika, nu sa de nej till allt. 

– Vi gick omkring i Stockholm och kramades i fem år, det var viktigt för oss båda, att få vara fullt ut med varandra. 

Lasse. Det var att komma hem. Innan. Hon tar tag i mina armar, för att visa hur olika skådisar tidigare kom fram på krogen, tog i hennes arm, gav nummer, sa att de gärna skulle ses. Det var bara en som inte propsade, inte gav telefonnummer och som flyttade sig direkt när det kom fram en annan man. Lasse. 

– Jag har frågat honom sedan: Varför försökte du aldrig ragga upp mig? Men, nej, han ville inte störa. 

Fast han gjorde det till slut, raggade upp henne. Ringde efter att ha sett henne i en tv-intervju och tyckte att hon sagt så kloka saker och skulle de kunna äta middag ihop?

– Jag sa ja. Mest blev jag så förvånad över att jag sa ja. Jag gillar inte dejter. 

De gifter sig 1994, 1995 får de dottern Tora, flyttar till USA. Lena filmar, mot Johnny Depp i The ninth gate, Kate Winslet i The reader, gör roller i makens Chocolat (åter med Depp) och Casanova, får Emmy­nominering för rollen som Irina i tv-serien Alias.

“Jag blir som en amöba”

Det är där på skådespelararenan hon trivs, där känner hon sig fri.

– En del blomstrar av att gå på mingel, där kanske inte jag helt kommer till min rätt, men när jag får skådespela, då blommar jag ut. 

Hon har blommat i snart 40 år. 1979 gick hon ut scenskolan och började på Dramaten. 

– Jag repeterade eller tittade när andra repeterade, hoppade över lunchen, tog en macka istället. Jag älskar mitt jobb, säger hon och ser intensivt på mig.

Ögonen så bruna, ibland simmiga av känslor så där som de är på film. Går rakt igenom. Så mycket närhet, värme, öppenhet. Jag är lite omtumlad. 

Skådisyrket var en dröm från barnsben. Även om hon då var mer cowboy än femme fatale. Var den som lärarna tyckte var jobbig, pratade, skojade för mycket på lektionerna, samtidigt toppbetyg.

– Jag var en pojkflicka, hade kortklippt hår, jeans och t-shirt, det hade inte flickor under tidigt sextiotal. Jag gillade killar, lekte med tåg, slogs och sparkade fotboll. 

Som tonåring gick hon på sandstranden i Falsterbo, spelade upp inre scener om hur hon stod på teatern, filmade. 

– Jag är en drömmare, påverkar mitt liv genom de där bilderna. De genererar sin egen kraft.

Sedan pratar vi om Lasse igen, man hamnar lätt där med Lena. Han verkar vara en dröm, “ett riktigt bra stycke karl.” Lena säger att Lasse har bra ordning på sina energier, de kvinnliga och de manliga, och så är han god.

– Goda människor finns det inte många av. Han är så förstående, och förlåtande.

Hon har amöbat honom i 28 år nu (det är så hon blir, förklarar hon, i relationer, en klängranka, en amöba). Hos Lasse är det lugn, hemma-känsla och passion. Själv är hon lite ilsk ibland, säger ifrån och lever om. Bråkar gör de. Filmsveriges mysgulligaste par. Så det slår gnistor. 

– Jag är ganska bra på att vara verbal när jag blir arg, Lasse tycker att “å, du har ju svar på allt”. 

Ni pausar inte, pratar när båda lugnat sig?

Lena tittar på mig. Absolut inte. 

– Jag är så uppfylld av att vara arg så jag måste bara ta allt på en gång. Men när vi har så där jättestora bråk blir vi ofta avbrutna, någon får ett viktigt samtal ­eller något barn ska hämtas eller så. 

En påtvingad paus.

– Efter det har vi ofta lite mer distans, säger Lena och inväntar min blick. När det är riktigt stora gräl vet man oftast inte varför man började bråka. Visst?

Jag nickar. Lasse kan bli riktigt arg, det tror man ju inte när man ser honom, fortsätter Lena. 

– Om han blir det på en inspelning tystnar alla. När vi bråkar och han blir så där arg blir jag rädd, barnen också. Det är så ovant. 

Bråken, att de är så kraftfulla, Lena säger att de visar djupet i deras relation. 

– Han är en del av mitt blodomlopp, då blir man helt förtvivlad när han inte förstår. Man känner sig sviken. 

År 2015 flyttade de tillbaka till Stockholm. Förra hösten spelade Lena Vem är rädd för Virginia Woolf på Stadsteatern med Peter Andersson. 

– Det var väldigt roligt. Vi umgicks ju förr, på scenskolan. Men han tyckte aldrig att jag var med. Jag hade ju oftast en relation, och du vet, jag blir som en amöba. 

Att vara i Sverige blev lite som terapi, det hemvana, få gå runt Djurgården, där hon som tonåring gått med pojkvänner, senare med barnvagn.

Brodern dog av cancer

Och 2015 sommarpratade hon, berättade om Pelle, hennes fem år äldre storebror, själsfränden, lekkamraten som fick cancer och dog, tio år gammal. För Lena blev det ett sår i hjärtat, fortfarande vidöppet. När jag frågar om tiden då Pelle försvann stillnar hela hon. 

Hon rättar mig med tydlighet, säger att Pelle inte försvann. Det gjorde han absolut inte. 

– Han finns alltid med mig, men jag kan fortfarande inte prata om honom, det är inte för att jag inte vill, men det går inte. Det gör för ont. 

Sorgen så synlig i ögonen. Åren efter dödsfallet var kaotiska för familjen Olin i lägenheten på Gärdet. Pappa Stig, den framgångsrika skådespelaren, tappade talförmågan och blev förlamad, bara 38 år gammal efter att ett blodkärl i hjärtat brustit. Mamma, som också var skådespelare, men när hon fått familj, barnen Mats, Pelle och Lena, lagt karriären på hyllan, fick ta allt ansvar.

Fjorton år gammal slutade Lena äta, till slut sa läkaren att hon måste läggas in. Hon fick panik, sjukhus var död. Så hade ju Pelle dött. In på sjukhus. Sedan död. Hon tvingade sig. Att äta. Knäckebröd med smör. Ost.

– Jag kände verkligen att jag måste leva, både för mig och Pelle. 

Så hon gjorde som hon sedan gjort hela livet när det varit svårt. Började agera. Ett steg i taget. Det enda sättet att hantera det svarta.

– Jag är verkligen både stark och svag, men i vissa perioder har jag varit väldigt nervig, ångestladdad, då kan jag inte sluta älta. Det går runt i huvudet på mig. När jag var ung var jag ännu värre, då tog ångesten över allt.

Ångestens svarta hand som griper ­efter en, så beskriver hon det, om det så är rädslan för att ta ett jobb, lämna en svår relation eller att sommarprata. För när hon bestämt sig för att berätta sin historia för svenska folket fick hon ångest över att lämna ut sitt liv så, hon ringde upp P1, sa att de måste ställa in. 

– De sa att det verkligen inte gick. Jag pratade med Lasse, han tyckte det kunde vara bra att berätta om det som varit svårt. Så jag gjorde det och fick sådan fin respons. Det känns så bra när man väl gjort något man egentligen inte vågar. 

Besviken på pappan

Hon tittar upp i taket när hon tänker. ­Eller ut, upp. Silversnabba tankepilar. Hon är väldigt rolig. Jag skrattar högt. Ofta. Kanske ett arv från pappa Stig. 

– Man kan säga vad man vill om min pappa men han var väldigt rolig. Det kunde vara lite både och det där. Som när man var riktigt arg på honom, och han svarade med att säga något roligt och sa: “Inte skratta nu, Lena.”

De hann bli vänner, Lena och pappa, men det var tufft i många år. 1980 lämnade Stig Britta för en annan. Efter alla år som hennes mamma stöttat och hjälpt.

– Jag tyckte verkligen inte att de skulle skilja sig. Det var ett tag jag inte hade någon kontakt med pappa. Men sedan med barnen, de har fått ha en morfar, en rolig som drog många anekdoter. August älskade Stig. 

Själv längtar hon efter barnbarn, vet att hon kommer att älska det. Som mamma är hon alltid tillgänglig. 

– Jag har ju inte kunnat vara med så mycket i vardagen, skjutsat till träningar och sett dansuppvisningar, men så fort jag inte filmar eller spelar är det barnen som är i fokus. Om något barn ringer, om det så är mitt i natten, lyssnar jag. Mina barn är zenit i min värld. 

August är lik henne, säger Lena, han går filmskola nu, dottern Tora mer lik mormor Britta, lugn, effektiv, säger Lena och tar ett exempel från vardagslivet i Bedford, utanför New York. 

– Som när jag ska laga mat, det blir så mycket, jag är så dramatisk, måste ha publik. Min dotter brukar säga: “Måste det bli teater varje gång du ska laga mat, mamma?” Och medan jag står där och håller på så har hon lugnt och sansat trollat fram en middag.

Lena har redan rest sig, schemat är tajt. Så vänder hon sig om, går tillbaka, sträcker ut sin starka, varma hand. Tittar i ögonen. Skakar hand. “Vad kul vi haft.”

 Ja. Säger jag. Det har vi. Tack. 

Sedan har hon liksom materialiserats ut ur rummet, superstarat sig uppför trappan

4 bästa motspelarna

(utan inbördes ordning)

1. Daniel Day Lewis som jag spelade mot i Varats olidliga lätthet. Han är helt enkelt så otroligt bra.

2. Johnny Depp, som jag spelade mot i Chocolat och The ninth gate, för att han ger så mycket energi på inspelningar. 

3. Peter Andersson, som jag spelade mot på Stadsteatern i Vem är rädd för Virginia Woolf, för att han är så fantastisk att spela mot, och så känner vi varandra privat också.

4. Mikael Persbrandt som jag spelade emot i filmen Hypnotisören.