Maria Rashidi: “Mitt ansikte brann upp och rann av mig”

Hon bodde i port 18, hennes man satte av henne vid port 6, vid port 10 kom attacken. Den vita explosionen. Syran som raderade hennes ansikte och smälte hennes ögon, näsa och mun.

Det var 1997 i Stockholmsförorten Rinke­by. Det har gått 21 år, men på ett sätt har tiden stått still, säger Maria Rashidi. 

– Det var bara vitt. Jag såg bara vitt. Och sedan den enorma smärtan, jag bara skrek. Jag kommer aldrig att komma ifrån det. Varje gång jag möter mitt ansikte i spegeln finns det där. 

Hon dricker sitt kaffe med båda händerna. När hon sätter ner koppen på det vita köksbordet i lägenheten i Kista gör hon det försiktigt, ögonen ser inte lika bra nu som före den 19 september 1997. Ibland stryker hon ena handen över den vänstra handleden, där klockan satt. Där hon tittade sista gången hennes ögon kunde se allt. När den där mannen frågade henne vad klockan var. Hon tittade ner på sin klocka och såg upp. Vitt. Smärtan. 

– Det brann faktiskt, hela ansiktet var bränt, svart. Jag såg det på bilderna efteråt, det gjorde verkligen det, mitt ansikte brann upp, och rann av mig.

Mannen flydde från Sverige

Maria Rashidi sitter helt stilla, samlad. Men när vi pratar om det som för alltid tog hennes ansikte ifrån henne för hon händerna mot ögonen, trycker försiktigt. 

– När jag pratar om allt det där vill jag gråta och samtidigt vill jag absolut inte gråta. 

Hennes ögon är smala springor och hyn blank. Läpparna är lätt svullna, hon måste fukta dem med tungan, hämtar ­cerat för att göra dem mjuka. 99 operationer har hon gett sitt ansikte, i Sverige men framförallt i London. Allt för att få något som liknar Maria igen och få bibehålla lite av den syn hon fortfarande har kvar. 

Före syraattacken hade hon blivit hotad flera gånger av sin man. 

– Han sa att om jag lämnade honom skulle han döda mig eller se till att jag var hans för alltid.

Hatade att bli ett offer

År 2001 berättade hon om det i media. Från att ha varit en anonym, gift kvinna från Iran som drev affär med sin dåvarande man, blev hon kvinnan vars brända ansikte satt på varje löpsedel. En symbol för hederskulturens offer.

– Jag mötte mitt brända ansikte på löpsedlarna och jag hatade den bilden, den visade hur mycket offer jag hade blivit. 

Attacken skedde efter att Maria slut­ligen bestämt sig för att skilja sig från sin man. De hade träffats för att prata, ­Marias man bad att de skulle fortsätta men hon ville inte mer.

– Så sa han “är detta ditt slutgiltiga besked?”. Jag sa “ja”. Då sa han “du kommer att ångra det”. 

Sedan körde han henne till den där port­en, nummer 6, och satte av henne. Dottern och han satt kvar i bilen och väntade, satt där, såg när det hände. Efter attacken drog han in Maria i bilen och körde till sjukhuset. 

– Jag bara skrek “det var du, det var du”. Han sa “nej, jag älskar dig, jag kommer att ta hand om dig”. Men det var inte kärlek, han ville äga mig, jag var hans ägodel.

Marias man blev aldrig dömd. Han blev förhörd i samband med sjukhusbesöket men då hänvisade han till att dottern ju satt i bilen och kunde intyga att det inte var han som gjorde det. När polisen sedan ville ta in honom på förhör igen hade han flytt landet. 

– Sverige var paradiset jag längtade till, men rättsväsendet har inte behandlat mig väl. Hur kan man släppa en man som flera gånger blivit anmäld för misshandel? Jag hade ju till och med fått ett överfallslarm av polisen.

Det var några veckor tidigare som Maria anmält misshandel. Hennes man hade velat träffa henne. Maria vägrade att göra det om inte barnen var med, men han lovade att de skulle vara där.

– När jag kom in i vardagsrummet låste han ute barnen på balkongen och sedan skulle vi dricka te och prata. Men han förgiftade mig, jag ramlade ihop och låg orörlig på golvet. Till slut lyckades ­barnen få dit ambulans. 

På sjukhuset konstaterade man att hon hade en drog i blodet. 

Jobbigt att berätta

Inte en enda gång under intervjun sjunk­er hennes kropp ihop, inte när tårarna kommer, inte när hon tystnar och söker efter ord. Ryggen är så rak, hållningen som en drottnings. 

Nu har hon utkommit med boken Bränd frihet om sitt liv. Maria har talat, frilansjournalisten Elisabet Omsén har skrivit. Men det har ­varit svårt att gå tillbaka in i historien och att prata. 

– Vi har fått ta många pauser, jag har vid flera tillfällen fått migrän och fått avbryta. Det svåraste har varit att berätta i detalj hur min man förföljde, kontrollerade och kränkte mig. Allra svårast har varit att tala om när han kränkte mig inför barnen. 

Tre katastrofer på rad

I boken får vi följa Maria från barn­domens Iran, hur hon med föräldrar och fyra syskon levde sitt liv på ett militär­område där pappan var elektriker. En uppväxt som var liberal med iranska mått mätt. Under Marias tonår var det shahen som styrde landet och han införde bland annat förbud att bära slöja. Maria gillade att följa västerländskt mode, badade i ­bikini och älskade korta kjolar. Att få ­välja sina egna kläder var viktigt och en del av hennes identitet. Tonåren var härliga och så var hon kär i grannens son Saaid. De var jämngamla och hängde tillsammans, lyssnade på musik och åt farmors goda mat. 

– Jag älskade honom. 43 år senare kan jag fortfarande se hans ansikte framför mig, känna hur han höll mig i handen. 

Men de gifte sig inte. För plötsligt förändrades allt. Maria beskriver det som de tre katastroferna i hennes liv. Den första kom 1978, då avled plötsligt hennes mamma, 41 år gammal. Mamman hade varit familjens nav; stark och självständig. 

– Det var fruktansvärt. Pappa var sjuk, så jag och min bror Ali blev föräldrar till våra fyra småsyskon.

Ett år senare, 1979, genomförde ­Ayatollah Khomeini en islamisk kulturrevolution i Iran och påbud att bära slöja infördes. Den tredje katastrofen var Marias äktenskap. Hennes man var en nära vän till familjen. Marias pappa hade gift om sig och Maria behövde få en egen familj.

Vägrade att ha slöjan på

– Men äktenskapet blev aldrig bra. Första gången jag blev misshandlad var jag gravid. Vi skulle grilla, jag satt och vilade mig. Då tar han ett långt grillspett och kastar mot mig. Det gick rakt genom armen på mig. 

Ärret har hon fortfarande kvar. Maria beskriver det som att livet och tiden vreds tillbaka hundra år. Hennes dröm var att jobba, skaffa sig ett modernt hus och njuta av livet. Allt gick snett.

– Hela mitt äktenskap var fel. Vi hade dålig ekonomi, och jag, jag hade gett upp allt. Jag hatade att ha på mig den där slöjan. Varför skulle jag behöva täcka mitt ansikte, och bete mig precis som min man ville?  

Nej, Maria kände det som att hon dog när hon drog över den svarta slöjan. Hon revolterade tyst genom att ha alldeles för tunna strumpbyxor under slöjan. Och när hennes mans bröder var hemma vägrade hon ha slöjan på sig.

– Min man blev så arg. Men det var mitt sätt att visa att jag fortfarande bestämde lite över mig själv. Drömmen var att komma till Sverige, där min bror Ali var. 

Så blev det. Den 29 oktober 1987 kom Maria till Sverige, 31 år gammal och ensam med sina tre barn. Hennes man skulle komma senare. Maria ville inget hellre än att han aldrig skulle komma. Hon säger det upprepade gånger, äktenskapet var inte bra. 

“Han ville göra om mig”

Maria lärde sig strategier, visste hur hon skulle göra för att inte reta upp sin man. När hon gick på Svenska för invandrare såg hon till att bara umgås med kvinnor som var gifta och hade barn, och att aldrig sätta sig bredvid en yngre man. 

– Jag visste aldrig när han skulle komma förbi och kontrollera. Jag fick inte umgås med ogifta kvinnor, de kunde sätta igång tankar hos mig. 

Maria har velat få med barnens berättelser i boken. Ge dem utrymme att berätta om sin pappa – en man som var en helt annan, som fanns där för barnen, åkte iväg och simmade, skojade med dem. 

– Han var en bra far. Det var bara mig det var fel på, det var jag som skulle ­göras om, det var jag som inte var som en kvinna skulle vara. 

Vågade inte gå ut

Efter attacken 1997 flyttade Maria till lägenheten vi nu sitter i. Hon satt här, skämdes för att visa sig ute, drog för gardinerna och kände att han stulit hela hennes liv ifrån henne. Hon riktade allt sitt hat mot sin man, ville skada och försökte locka honom tillbaka till Sverige så han kunde få sitt straff. Men mannen gömde sig i Iran, och nu är han död. Hon fick veta att han frågat barnen om de trodde att deras mamma kunde förlåta honom.

– Han erkände att han beställt attacken. Men det visste jag ju hela tiden.

I början gick hon hos psykolog. Man prövade en ny metod där hon om igen skulle gå igenom sitt trauma. 

– I sex månader skulle jag berätta den där händelsen, skrika mig igenom dem. Nu, när jag skrivit boken, är jag inte säker på att det där hjälpte, när jag berättar om händelsen känns det som igår.

Hon satt där i lägenheten i några år, sedan bestämde hon sig, det var inte hon som skulle skämmas, hon skulle leva sitt liv. Hon började läsa om religioner, främst om islam, och om religionens roll. 

– Kvinnan är underordnad männen. Jag är ett offer för en ideologi. Det är inte bara en religion, det är också en kultur, en tradition där mäns uppdrag är att ta hand om kvinnan. Som kvinna ska du göra som din man säger.

Fadime gav kraft

Hon ser sig som ett levande bevis på hederskulturen, hederskontrollen, själva kontrollen över flickans beteende och existens. 

– Du ska vara godkänd av patriarkatet, från att du lämnas över av din fader till ägare nummer två, din man. Det är han som är ansvarig för dig, ska uppfostra dig.

I november 2001 startade Maria organisationen Kvinnors rätt. Syftet är att stötta invandrarkvinnor som är styrda av sina föräldrar. Bland annat var det ett tal av Fadime Sahindal som gav henne kraft. När Fadime två månader senare sköts ihjäl av sin far bestämde sig Maria för att göra allt för att motarbeta hederskulturen. 

Vi går in i vardagsrummet för att foto­grafera, bakom tv:n har hon två stora målningar där Guds finger pekar ut från molnen, ner mot människorna. Maria säger att hon inte är troende, att hon tycker att religion är farligt. Hon sätter sig i sin bruna skinnsoffa och vill gärna att foto­grafen ska ta fina bilder, att man inte kommer för nära ansiktet, att hon får se okej ut på bilderna. 

– Jag har jobbat mycket med mitt självförtroende, jag vet att det första en människa ser är ansiktet. Men sedan kommer personligheten fram och jag har jobbat med den. Jag har läst mycket om kroppsspråk och utmanat mig själv, pratat inför folk och tagit kontakt med och debatterat med politiker. Det är inte helt självklart att göra det för en invandrarkvinna. 

Rädslan sitter kvar

I drömmarna är hon alltid frisk berättar hon. Hon ser sig i spegeln och möter ­Maria så som hon var, med de bruna mandelformade ögonen och läpparna som kunde le utan att strama. Ansiktet hon tyckte mycket om. 

– Min man fick som han ville. Han ville inte att någon annan man skulle få min skönhet, så blev det. Han äger mitt ansikte för alltid.

Rädslan sitter kvar. Hon går helst inte ut på kvällen och när någon går nära henne på trottoaren blir hon livrädd. 

– Jag lyssnar alltid väldigt noga, om det är en man eller kvinna, yngre eller äldre. Om det är en man blir jag orolig. Jag har alltid mobilen redo i handen eller låtsas att jag pratar i telefon. 

Häromdagen kom det fram en man till hennes dotter och frågade om hon hade eld. Maria blev så rädd att hon bara skrek rakt ut, slet dottern därifrån och sa “tänk om han ville skada mig”.

– Min dotter tyckte jag överdrev. Men jag blir så rädd, hela kroppen känns som att det kommer tusen nålar. Den där rädslan, den släpper inte.

Hon har träffat en man nu, en man som inte vill kontrollera henne utan träffa henne på lika villkor. 

– När vi träffas hjälps vi åt med allt. Är det jag som lagar maten så plockar han undan och diskar, och tvärtom. Det är så viktigt för mig att det inte förväntas att jag ska passa upp bara för att jag är kvinna. 

Hon vill inte att han ska känna att han ska försörja henne, eller att hon ska försörja honom. Självständigheten är viktig. Rätten till ett eget liv. Särboskapet passar bra. 

– Vi ringer alltid varandra efter nyheterna och pratar länge, det har blivit en rutin. Det är väldigt trevligt. Det blir jag glad av.